Lisas lägenhet i Visby är fylld av just färg, målningar överallt, sprungna ur själen och hjärtat, tavlor där jag läser in ett gemensamt budskap: hopp, och förmågan att påverka sin situation.
Det här är en intervju om att komma tillbaka till livet, om att gå hel ur en kris, om att gå vidare från perioder då allt Lisa egentligen ville var att ge upp.
Ett samtal om att vinna tillbaka inte bara livsgnistan utan faktiskt en hel eld.
- Jag vill att allt ska vara sådär glatt och positivt, sa Lisa redan när vi pratade i telefon innan den här intervjun.
För det var ju den där trafikolyckan för åtta år sedan som kunde tagit hennes liv och som förändrade allt.
Lisa Qwist flyttade till Gotland för att gå Gotlands konstskola för 14 år sedan. Konsten är hennes passion, hennes väg. Sedan dess är hon kvar på ön, men har bytt skulpterandet mot måleriet.
- När jag blev av med armen var det svårt att jobba med lera, konstaterar hon.
Men först går vi tillbaka i tiden, till alltings början. Till uppväxten i Varberg och så småningom Jönköping.
Vi sitter i köket, Lisa har bakat muffins, klukten av nybakt, och jag frågar vem hon var då, i 14-15-årsåldern, när livets möjligheter var på väg att öppna sig.
Hon var pysslig, säger hon. Skapandet redan då, bland annat tack vare bra respons från bildlärare i högstadiet.
- Och så var jag nästan lite mobbad. Jag kom från Indien när jag var två och ett halvt och det var populärt att vara rasist ett tag...då var det lätt att ge sig på mig som var mörkhyad, fast jag vuxit upp i Sverige med svenska föräldrar...det är lite jobbigt att tänka tillbaka på, faktiskt.
Hur sitter det kvar i dig?
- Jag undrar vad de tänker i dag, de som gjorde det. Om de någonsin mådde dåligt. Så kan jag tänka: mådde de någonsin dåligt?
Men Lisa tog sig vidare i livet, framåt. Tusen bollar i luften, ungdomlig iver; allt nu, på en gång.
Och olyckor är sådant som händer andra. Som den 16-åriga flickan i gymnasiet som Lisa inte alls kände, som omkom i en mc-krasch. Det var så nära Lisa kommit det ogreppbara.
- Det här hade jag ju aldrig tänkt skulle hända mig. Och det är inget man går och förbereder sig på.
Nej, hur skulle det vara!
- Nej...det som händer händer. Det är bara att inse.
Det var den där trafikolyckan på fastlandet för åtta år sedan. Högerhänta Lisa förlorade sig högra arm och sargade båda knäna svårt. Men det kunde, som hon säger "gått mycket värre".
Mycket mer än så vill inte Lisa berätta och behöver inte heller. Det är egentligen oväsentligt. Men menen av kraschen gör sig påminda ända hit och varje dag.
Vi tar oss dit, till tiden efter olyckan. Jag frågar vad som är det första hon minns och hon säger att det är alla frågor där på lasarettet.
- Jag fattade inte vart min arm tagit vägen. Och varför hade de rakat av mig allt hår på huvudet.
Berätta om dina tankar.
- Jag ville bara att det skulle vara en dröm, alltihop. En ond dröm. Jag var ledsen, förstås...nästan deprimerad, hur ska det gå nu!? Ja...chockad.
Hon var i ett mellanläge i livet när olyckan inträffade. Jobbade med sig själv, funderade vilken livsväg som skulle bli hennes. Konsten, hade hon bestämt sig för. Skapandet, det som brann, och brinner.
Men på en sekund ändrades alla förutsättningar.
En framkomlig väg
Hur är det där i svärtan, när du insåg att allt faktiskt var förändrat?
- Ingenting hade någon mening. Jag ville inte göra någonting, bara sova. Jag var ju kreativ, hade massor på gång...och så fick jag plötsligt lära mig gå igen, lära mig använda vänsterhanden. Det har varit en kamp.
Lisa berättar att hennes personlighet splittrades av olyckan, delvis på grund av den mentala ohälsa hon har.
- Är man i mental balans är det ingen fara, men om man inte hittat rätt läge blir man mer labil. Det var vad som hände. All oro för framtiden, den blev jättestor. Liksom: vad ska det bli av mig!? Men det är bättre nu, jag ser inte så mycket varken framåt eller bakåt, jag är mer här och nu.
Det är så lätt att säga...
- Ja, men man kan ändå aldrig veta hur livet ska bli, det går åt så mycket energi att oroa sig, man gör en höna av en fjäder, säger man inte så? Och ju mer man tänker desto större blir det...jag tänker inte så längre.
Du tar det som det kommer.
- Ja. Fast jag var lite nervös nu när du skulle komma, men jag tänkte att det får bli som det blir, något annat kan man inte göra.
Lisa pratar mycket, orden liksom bubblar. För det finns så mycket att berätta, så många tankar att sätta ord på. Så mycket glädje, så mycket hopp.
Jag får en känsla av att Lisa Qwist är som livet självt: det får sina törnar, men där inne, den där gnistan, den där värmen, den där obändiga viljan, den som aldrig dör.
Lisa kommer aldrig att acceptera det som hänt, säger hon. Aldrig. Men hon har lärt sig leva med sitt funktionshinder. Hon kan inte springa, inte simma, inte cykla, men hon kan verkligen gå. Hon kan måla, hon kan sjunga och spela piano.
Det gör hon ibland på öns äldreboenden; spelar "Tryggare kan ingen vara" och "Ängeln i rummet". De boende brukar berömma henne för hennes klara stämma.
Musiken betyder, liksom konsten, mycket för henne. Det är en gnista, en framkomlig väg.
Du vet vad du inte kan göra längre, men vad kan du göra nu som du inte kunde före olyckan?
- Jag kan ta hjälp. Jag vågar ta hjälp. Jag förstår andra i liknande situation, jag har blivit bredare i mitt synsätt, tror jag. Många fördomar har försvunnit...det jag råkat ut för är sådant som kan drabba alla.
Det har tagit tid för Lisa att landa i verkligheten som funktionshindrad. All fysisk rehabilitering, visst. Året på Korpen, tiden i rullstol, järnviljan att lära sig gå igen. De förlorade åren.
Men också att inte längre bara vara Lisa utan Lisa med det fysiska handikappet.
- Kroppen fungerar inte helt, så är det. Men jag känner mer samhörighet med "vanliga" människor, om jag uttrycker mig så. Går på restaurang, går på krogen ibland, det tycker jag om, i den tanken har jag inte ändrats.
Men du vet att alla du träffar undrar vad som hänt. Berättar du innan de frågar?
- I början gjorde jag det, ville liksom förklara. Men nu gör jag inte så längre, ibland berättar jag, efter ett tag. Men jag tycker inte att jag hela tiden ska behöva förklara.
Lisa vill inte vara negativ, hon har det i sig som person, det glada, positiva. Ibland, säger hon, känner hon att hon skulle behöva gråta...
- ...men det är en sådan process, det går åt så mycket energi...bättre att lägga den på att vara glad.
Du skojar?
- Jo, lite. Klart jag har tunga stunder. Men ska man gå och analysera allt, då får man inte göra annat. Det är som det är. Och det är viktigt att visa för andra att man kan gå vidare. Det låter grymt, men jag tror det finns en mening med allt, att vissa saker händer för att man ska stanna upp, uppskatta livet och inte ta det för givet.
Det gäller att vara bestämd, det är ett aktivt arbete att inte falla tillbaka i gamla spår. Gamla beteenden måste brytas, hinder måste övervinnas, som att mitt i livet tvingas bli vänsterhänt.
Ett bra sätt, säger Lisa, är att hitta kärnan i det man brinner för och fokusera på den, skit i hindren, se möjligheterna.
Har du kul i ditt liv?
- Nja, det är inte så kul att städa. Inte så jag ropar "tjohoo, i dag ska jag städa!", haha. Men det är bra att ha kontraster, då blir glädjen mycket starkare.
Tar du dig tillbaka till olyckan ibland?
- Då och då, inte så mycket.
Hemma är mormors gård
För nu har färgerna i livet återvänt. Den första kampen är över, hon är tillbaka i ett värdigt liv. Tankarna fanns förstås på att ge upp, alla dagar har inte lyst i purpur och guld. Det har varit grått också och totalt utan mening.
- Men att ligga där i jorden kan ju inte vara så kul, konstaterar hon. Och man lever inte bara för sig själv, man lever för sin omgivning också. Kan jag genom min historia få andra att kämpa är det jättemycket värt.
När Lisa var 22 var hon tillbaka i Indien, med mamma och pappa. Såg staden hon kom ifrån, fick en bild av sitt ursprung.
Det var en spännande resa, säger hon. Men också med blandade känslor. All fattigdom där, all utsatthet. Hur skulle livet varit om det inte blev som det blev?
Men det är inget hon vill rota i, det är bra som det är.
Lisa har inte särskilt mycket kontakt med varken Varberg eller Jönköping, några Facebook-vänner, inte så mycket mer. Många känner inte ens till hennes funktionshinder, hon har valt att hålla tyst för "de blir bara så ledsna".
Hemma är gården i Åminne där mormor bott och där mamma och pappa bor, de flyttade till ön efter att Lisa kommit in på konstskolan. Där, på gården, finns så många barndomsminnen; leken, den väna sommarsolen.
Bilder från en annan tid, ett annat liv, men också pusselbitar till den person hon är i dag, den historien gjort henne till.