Färgsprakande slut på årets Hultsfred

Sista dygnet i Hultsfred kom oförtjänt att handla om Sveriges match mot uppstickarna i Senegal. överallt hördes ängsliga röster om huruvida festivalen skulle ordna en offentlig visning av matchen. Många övervägde alternativet att packa ihop tältet och åka hem. Andra tystnade och sänkte huvudet i händerna
Senare florerade ryktet att en gigantisk storbildskärm, belägen utanför området, skulle visa den avgörande matchen.
Med lugn i blick kunde festivalen rusa vidare. På Söndagsmorgonen var oron tillbaka när den plats som ryktet berättat om inte visade någon fotboll. Ur de hundratals bilar som ännu stod parkerade ljöd två uppspelta radio-kommentatorers rusiga referat.
Sveriges missade finalplats inebar slutet för Hultsfred 2002.
Utan värdighet
Man kan åldras på många olika sätt, men att som respekterad rockartist åldras med äran och värdigheten i behåll, är ett av musikvärldens största och svåraste dilemma. Årets line-up visade prov på åldringar som aldrig vikit en tum från sitt musikaliska manifest. Man hade även lyckats boka ett band som redan för flera år sedan förlorat all trovärdighet och respekt.
Suede var under stora delar av nittiotalet ett band som levererade två magnifika rockalbum och ett oräkneligt antal singlar som redan efter några veckor ute i handeln kom att betraktas som klassiker av en enig musikvärld.
Rockförvaltning
Bandets framträdande på Hawaii-scenen urartade ögonblickligen till en enda lång hitkavalkad, där Brett Andersson fungerade som en androgyn Karl-Anton i Vita Bergen.
Annat var det med Sonic Youth. Efter en bedårande entré, båda gitarristerna hanterade sina instrument beväpnade med trumpinnar, bjöd New Yorks-finest på en konsert som visade prov på en sprudlande kreativitet och ett närmast obstinat kärleksförhållande till gitarrmangel
Under lördagen träffade GA delar av Rockförvaltnings styrelse. De var på plats för att studera festivalens väldiga organisation och för att inhämta intryck och idéer. Förvaltningen planerar en egen
rockfestival på Gotland som ska äga rum nästa sommar.
Vi går omkring och studerar hur allt är uppbyggt. Hur de har löst saker som entréer, backstageområde och andra kring-arrangemang, sade Johnny Persson och Lars Frank.
Jag har fotograferat allt som varit av intresse, fortsatte Lars.
Årets artister
Gemma Hayes är en tjugotreårig kvinna från en liten irländsk by.
Med sparsmakade melodier, en karisma som borde kunna riva murar och en röst lika uppriktig som hennes texter.
Om det existerar någon som helst form av kosmisk rättvisa, så kommer Gemma inom kort att vara en av de små tindrande stjärnorna i kategorin, kvinna-med-gitarr-och-röst.
Ed Harcourt gjorde förra året en bejublad spelning på dansbanans scen. I år mottogs han av flera tusen jublande fans på den näst största scenen.
Nästa år är det Gemma Hayes som står på Pampas.
Med en kall och dyster ljussättning stod BRMC och övertygade de få skeptiker som återstår, att de faktiskt är förtjänta av alla de hundratals spaltmeter av hyllningar som har skrivits om dem. Ett tvåtusentalets The Jesus and Mary Chain.
Disco Volante och Dixie Buzzards. Två band som efter Hultsfredsfestivalen kommer att få mängder av erbjudanden om skivkontrakt.
Det är jag övertygad om.
Nu är det mindre än ett år kvar tills nästa års upplaga av
Hultsfredsfestivalen.