I drygt fem år har Annika Eiranson, Emma Gustafsson och Cecilia Herdenstam kämpat för att de ensamkommande ungdomarna ska integreras i samhället. "Det är en missuppfattning att Sverige har en rättssäker asylprocess", säger Annika.
Annika Eiranson är lärare, Emma Gustafsson integrationsansvarig på RF Sisu Gotland och Cecilia Herdenstam bibliotekarie. De kommer från olika skrån, men har förenats i sin kamp. En kamp som har pågått sedan hösten 2015. En kamp där de har slagits mot fördomar, kramats, demonstrerat, skrattat, fortbildat och slitit sitt hår.
År 2017 startade Cecilia Herdenstam och Emma Gustafsson, ihop med Jonas Niklasson, föreningen "Tillsammans för ensamkommande".
Föreningen hjälpte bland annat ungdomar som fyllt 18 år, och som därmed inte längre fick bo kvar på Gotlands Haima-boenden, att hitta nya hem.
– De erbjöds boenden på fastlandet men många hade då fått ett så tydligt och brett socialt nätverk här, så de ville stanna, säger Emma Gustafsson.
År 2016 demonstrerade Cecilia Herdenstam utanför rådhuset i Visby tillsammans med de utvisningshotade ungdomarna.
2018 införde regeringen den omtalade gymnasielagen. Den innebar att ungdomar som hade fått avslag på sin asylansökan, och som hade fått sin ålder uppskriven eller hunnit fylla 18 år under väntetiden, kunde ansöka om tillfälligt uppehållstillstånd för studier på gymnasial nivå.
– Ingen tyckte lagen var bra, säger Annika Eiranson.
– Men det var en tidsfrist när alternativet var värre, fyller Cecilia Herdenstam i.
Många av dessa unga personer tar nu studenten. Då har de sex månader på sig att skaffa en varaktig anställning över minst två år. De som lyckas kan få permanent uppehållstillstånd. Annars väntar utvisning till Afghanistan, världens minst fredliga land enligt Global Peace Index.
– Det som varit genomgående under de här sex åren är att när det har uppstått en kris har man lappat och lagat med en tillfällig lag. I några minuter har ungdomarna kunna slappna av, sedan uppstår en ny kris och en ny lag. Det vi känner nu är att vi har kommit till vägs ände, säger Emma Gustafsson.
Men en liten strimma av hopp återstår hos de tre kvinnorna. I höstas meddelade regeringen att de vill lätta på kraven. Istället för sex månader ska de ha ett år på sig att skaffa ett fast jobb, och anställningen ska vara i minst ett år, istället för två.
– Om det blir så kan de köpa sig lite mer tid, säger Emma.
Även om de menar att förslaget är ännu ett sätt för regeringen att "lappa och laga"...
– Det är fortfarande för kort tid. Även om de är högpresterande och jätteduktiga är det väldigt svårt att få ett fast jobb inom ett år, säger Cecilia.
Emma Gustafsson har följt de ensamkommande ungdomarna genom den gotländska idrotten. "De är så otroligt engagerade och ställer gärna upp ideellt. Det är med och lägger basketgolven och står gärna i kiosken", säger hon.
Nya siffror från Migrationsverket, som SVT publicerade i slutet av mars, visar att av de 7 600 personer i Sverige som berörs av gymnasielagen hade 171 personer fått fast jobb.
– De som har driv och vassa armbågar lär klara sig. Sedan finns de som kom som är analfabeter och de som mår psykiskt dåligt. Hela spektrumet finns ju, och de behöver verkligen få stanna, säger Cecilia.
I vår tar mellan 30 och 40 unga män, som omfattas av gymnasielagen, studenten på Gotland. 19 av dem har studerat på Vuxenutbildningens tvååriga yrkesprogram. Där har de pluggat inom fyra olika områden: Barn och fritid, hotell och restaurang, verkstadsmekanik och finsnickeri.
– Att gå ut från hotell och restaurang sommaren 2021, hur många fasta jobb finns det då? Att det skulle bli en pandemi kunde man inte veta när utbildningarna startade, men det är väldigt olyckligt, säger Cecilia.
Sedan 3,5 år tillbaka bor Ali Ayubi hemma hos Annika och Leif Eiranson. "Jag hade sagt till Leffe att om jag säger att jag vill att en ensamkommande flyttar hem till oss, säg nej då. Det gick någon vecka, sedan kom Leffe hem och sa att han hade en kille i "Gutes nya killar" som han ville skulle flytta hem hit."
I drygt fem år har de ensamkommande ungdomarna gått i svensk skola och extraknäckt i gotländska företag. Du har sett killarna på fotbollsplanen, killarna som står i kiosken, de som lägger golvet i arenan inför matcher och de som engagerar sig i politiska ungdomsförbund.
– Många var unga tonåringar när de kom, de har bott här en stor del av livet, konstaterar Emma.
– Humanitärt och ekonomiskt måste de få stanna, allt annat är vansinne. Det är så cyniskt att säga att de kom hit som några lycksökare som saknar asylskäl. Om man inte har förstått situationen i Afghanistan har man missförstått allt. De flesta har ju inte ens bott i Afghanistan, majoriteten växte upp i Iran och har aldrig satt sin fot i landet, säger Annika.
Emma minns ett återvändarsamtal på Migrationsverket där hennes vän, som skulle utvisas, fick frågan om vilken flygplats han ville åka till.
– Han visste ju inte, för han har aldrig varit i Afghanistan. Så han sa att det inte spelade någon roll, säger Emma och fortsätter:
– Sedan åkte han till skolan och jag till jobbet.
Och det var bara en av dem som behövde fundera på om man skulle bli deporterad till Kabul eller Ghazni.