Festivalrävarna
- Vi tecknar serier om festivalen på festivalen, berättar de och visar en stripp om den välkände krögaren Carl-Jan som av någon outgrundlig anledning har rest till Småland.
Att festivalen låter två serietecknare dokumentera vad som händer under de tre dagarna är fasligt underhållande och det visar även åt vilket håll Hultsfred håller på att utvecklas. Kringarrangemangen blir allt viktigare och mångfalden bland de olika aktiviteterna, som inte har ett dugg med musik att göra, är både imponerande och lite skrämmande. Serierna är kul, slöjdarna likaså.
Men att låta skönhetsföretag smälla upp ett stort, vräkigt beauty-tält i anslutning till duschverket känns mindre roligt. Doften av hårvårdsprodukter sticker i ögonen när man passerar. Utanför tältet ligger pojkvännerna och väntar i sina nya Ramones-tröjor och nitbälten. Det är inte hygienomsorgen jag vänder mig emot, jag ser också till att se bra ut och lukta gott på festivalen. Det är, så att säga, den påklistrade rockattityden som känns pinsam.
Kanske är detta, tillsammans med det kraftigt höjda biljettpriset, två av faktorerna till att årets upplaga av Hultsfredsfestivalen lockade betydligt färre besökare än förra året. För publikraset kan inte, får inte, ha något att göra med de exemplariska artistbokningarna. Justice, Roky Erickson, 50 Cent, Ozzy, Säkert! och Turbonegro borde ha lockat den breda publiken.
- I går, fredag, var det en fulltecknad dag, säger gotlänningen Håkan "Gnu" Jakobsson. Han har rest ned tillsammans med sitt stora kompisgäng. Visst är det schysst här, säger han och syftar på att man valt att slå läger vid Camping Royal.
Denna del av campingen är till för dem som blivit lite till åren. Alltså något över den genomsnittliga suparåldern som ligger någonstans mellan 16-18 år. Här är det bara ungefär nitton hopknycklade ölburkar per kvadratmeter, högen med fimpar är mindre och tälten inte riktigt lika söndertrasade.
Senaste gången Håkan besökte festivalen var 1994, samma år som jag själv gjorde min debut. Samma år som Oasis, med en enda singel i ryggen, gjorde sin första spelning utanför de brittiska öarna.
- Grejen med en festival är att vi äldre kan koppla bort den tråkiga vardagen och leva som tonåringar för en stund, skrattar han.
Vad är den största skillnaden mellan nu och då?
- Förutom åldern... förr tältade vi ju på den "riktiga" campingen. Mitt inne i smeten. Men dagens festival känns betydligt mer avslappnad, det är mer som i Roskilde, säger han.
Men Hultsfred är fortfarande ett fylleslag?
- Jo.
Vid 14-tiden på lördagen står jag och väntar på Emil Jensen i backstagebaren. Via hans skivbolag har jag bokat en intervju, men någon Emil syns inte till och efter en stund ringer jag hans mobil. Det går ett flertal signaler innan han svarar.
- Förlåt, det har de inte sagt till mig, säger han lätt andfådd. Jag befinner mig någonstans mellan Vimmerby och Hultsfred.
Ett par timmar senare sätter vi oss i gräset intill festivalens största scen. Emil har parkerat cykeln och bytt om.
- I dag har det bara blivit tre mil på cykeln. När vi drog i gång det här projektet så satte vi en gräns vid tio mil om dagen, men den gränsen sprack redan första dagen då jag fick cykla femton, berättar han.
Emil Jensens cyklande Sverigeturné har precis börjat. Ungefär åttio mil och ett antal spelningar är avklarade och han har lite drygt 200 mil kvar innan sommarturnén är avslutad. Gitarren sitter på ryggen, notstället är fäst på pakethållaren och sidoväskorna är packade med kläder och andra förnödenheter.
- Jag kommer att ha cyklat 300 mil när sommaren är slut.
På planket bakom honom sitter en Emil-affisch där han i en snygg Tom Selleck-liknande mustasch öppnar sitt eget huvud.
- Jag odlade mustasch för min filmroll, men när jag skulle ut och cykla så kunde den inte vara kvar. Jag kände att det skulle se fruktansvärt ut att cykla i keps och stor mustasch, skrattar han.
Hur kommer det sig att du gör en cykelturné?
- Jag har uppträtt på en hel del miljögalor runt om i Sverige, spelningar dit man alltid flugit, spelat ett par låtar och sedan flugit hem igen. Det känns ju ganska ironiskt, eller hur? Flygresorna till de där miljögalorna gör ju mer skada än nytta. Det här är ett sätt att leva som man lär. Jag gillar att genomföra de idéer jag får. Sedan vill jag visa att det är skönt att cykla och samtidigt göra något för miljön, det här är inget tråkigt präktigt statement. Och det har redan fört med sig att en del ur publiken faktiskt har cyklat flera mil till konserterna.
Du har en rätt bra cykel, va?
- Jo, jag har fått en riktig monsterhoj. Turnén är ett projekt där både mitt skivbolag, Adrian records, Folkets Parker och Riksteatern ingår. Så jag har fått fin utrustning. Mitt regnställ är till exempel grymt.
Vad är det för film du har spelat in?
- Jag har en roll i Jan Troells senaste film. Den utspelar sig för ungefär hundra år sedan och jag gestaltar en av Sveriges första anarkister, det var därför jag var tvungen att odla en tung mustasch. Det är ett kostymdrama med bland andra Mikael Persbrandt.
- Förmodligen får filmen premiär i Cannes, det vore ju otroligt kul, säger Emil Jensen.
Tre timmar senare gör han succé i det överfyllda Paradis-tältet. Publiken kan vartenda ord, följer hans minsta uppmaning. Det är, för att använda ett slitet uttryck, en magisk konsert och tillsammans med Roky Ericksons spelning ett av festivalens mest självlysande ögonblick.
Efter lunch på söndagen befinner jag mig i bilen, ett par mil utanför Hultsfred. Framför mig ser jag en cyklist. Jag kör om, stannar vid vägkanten och väntar in Emil Jensen.
- Det blev lite sent i går, ursäktar han sig. Men nu är jag pigg. Jag ska svänga av här borta, jag försöker att undvika de stora vägarna.
- Och här står du med bilen på tomgång...
Så jobbar vi med nyheter