Följ med Theresa på flykt undan orkanen

Du minns tv-bilderna; hur bråten for genom luften, hur vattnet steg.
Mitt i infernot fanns gotländskan Theresa Andersson-Mintz.
? Efter orkanen har jag försökt fördjupa vänskapen med dem jag känner, berättar hon för GT.
I dag är det på dagen 16 år sedan Theresa Andersson, från Hugleifs i Silte, kom till New Orleans och blev kvar där. Det var den 20 januari 1990, hon hade precis fyllt 18, var nyfiken på livet och fann utan just någon tvekan sin nya plats i tillvaron.
När hon berättar om första mötet med staden gör hon det med iver, med glöd och med hjärtat närvarande.
Denna jordnära tjej från landet, blyg och ganska försiktig, men ändå som barn vild när hon fick fart på gungorna och kom högst upp i klätterställningen.
I New Orleans föll bitarna på plats.

Yin och yang
? Bara luften var så annorlunda, luften här luktar jord, nästan mögel. Det är väldigt starka dofter i New Orleans. Jag blev nästan jollrig i huvudet. Och så allt det där andra, gatorna, musiken, jazzbanden i French Quarter, spontaniteten, det var så inbjudande, allt det där drog med mig. Magin här. Det är mycket ljus och mörker i New Orleans, yin och yang. Mycket karaktär.
Sedan dess ? Theresa kom dit genom dåvarande pojkvännen Anders Osborne (från Visby, även han kvar i New Orleans) ? har hon skapat sig en musikalisk karriär med sin röst, sin fiol, sin gitarr och sina sånger.
Två album med orginalmusik, ett tredje är på gång, en jazzskiva, en julskiva, filmer och mängder med turnéer och konserter.

Nu var det annorlunda
Den 27 augusti 2005 förändrades tillvaron för Theresa.
Faktiskt hela hennes syn på livet och vad som är sant och viktigt.
Jag sitter på GT:s redaktion på Broväg i Visby, block och datorer, där ute snön, minusgrader. Theresa sitter hemma i New Orleans, sju timmar och 13 siffror på telefonen bort, i värmen, och berättar om dramat.
Hemma i huset i Algiers Point, en udde tvärs över Mississippi-floden från Downtown räknat, som ligger tätt intill de områden i miljonstaden som drabbades värst.
Där bor hon med sin amerikanske make, Arthur Mintz, också han musiker (trummis i bandet World Leader Pretend) och producent.
New Orleans-bor är vana vid orkaner. Varje sensommar, fram till oktober-november, drar de in från Mexikanska golfen, in mot kusten. Oftast vänder de österut när de närmar sig land.
Därför tar invånarna av vana orkanlarmen med ro. Men den här gången var det annorlunda.
Den här gången kom Katrina.
I 70 meter per sekund.
? När insåg du att det var riktigt på allvar, Theresa?
? Alltså, det är lite lustigt, jag ser inte särskilt mycket på tv, så jag visste egentligen ingenting. Jag vaknade den 27:e, det var en lördag och Arthur fyllde år. Jag for in till stan för att fixa lite åt honom och möttes av ett lämmeltåg av människor med plywood-skivor. Va, vet du inte vad som händer? sa folk, orkanen är på väg.

På flykt västerut
? Jag hade en spelning den kvällen, en ganska bra och välbetald. Jag tänkte jag tar den, så åker vi härifrån på söndagen istället. Vi spelade men det var bara några få i publiken. Sen, på söndagen, förstod vi att vi verkligen var tvungna att lämna stan.
Theresa tog fiol, gitarr, en kappsäck med kläder, de tog hunden och den ömt vårdade samlingen av LP-skivor och packade i sin van.
Sedan körde de västerut. Det var också ett val. Öster eller väster. De valde väster. Där, i Baton Rouge, en timme och 20 minuter bort, tog de skydd i en vecka.
Sedan bar det till Austin, Texas, där de bodde hos en vän då de inte turnerade.

?Det var helt ofattbart?
Så gott det gick försökte de följa händelseutvecklingen via radio och tv.
? Det värsta var när vi förstod att vattnet började stiga. ?Men herregud, vad är det som händer? liksom. Det steg en fot och så en fot till, det var olika rapporter hela tiden. Det var hemskt. Hemskt.
Theresa känner ännu ovissheten, som en sten i magen, när hon tänker på då de första gången återvände till sitt älskade New Orleans. Det var den fjärde oktober, bara några timmar för att kolla läget.
? Det var helt ofattbart, säger hon. Vilken förödelse, vilken...mess överallt.
Theresa har bott och levt i New Orleans i nästan halva sitt liv. Den amerikanska vardagen är hennes vardag, språket likaså. Ibland har hon svårt att hitta de svenska orden, brytningen finns där till dels, sydstatsaccenten.
Men när känslorna kommer fram, då kommer också gotländskan, den hemsnidade, den från Sudret, från åren med Hemsefolkan, Tiljans Talanger, popgruppen BAG och sånggruppen Sudrets Spiror.
Det är då hon säger ord som, ?oufattbaart? och ?föröjdelse? och ?hemme?.
? Jag får ont i maagen bar ja tänka på det, säger hon.

Huset stod kvar
? Hur klarade sig ert hus?
? Vi hade jättetur. Det var ingen översvämning i vårt område. Huset var förstört av vinden, saker har flugit in i väggarna och så, men det är sånt som går att reparera. Men det är andra hus här ute som kollapsat, så vi hade tur.
New Orleans är nu till dels en bebolig stad igen. Omkring 80 000, av en miljon, är tillbaka. Den stora frågan är var folk ska bo? Gatorna fylls av Pick Up-trucks men få vanliga bilar, överallt pågår återuppbyggnaden, skolor har börjat tas i bruk.
Men det är förstås inte som förr.
Det glada, det heta, det impulsiva, det intensiva och sexiga New Orleans har inte återvänt.

En förändrad tjej
? Många musiker har bosatt sig på andra platser, The Neville Brothers, som jag jobbar mycket med, bor i Austin och Nashville. Två jazzkillar på mitt skivbolag Basin Street Records har flyttat till Baton Rouge och Houston, de förlorade sina hus så vad skulle de göra...
? Men folk försöker verkligen hjälpa just musiker att komma tillbaka för vad vore New Orleans utan musiken, utan jazzen. Det är ju den här stadens själ, säger Theresa.
? Har Katrina förändrat dig som människa?
? Ja. Jag är otroligt glad att jag har en familj här. De människor jag bryr mig om uppskattar jag verkligen. Vi har alltid så mycket på gång, reser och turnerar, tar inte alltid vara på våra vänner. Vi har försökt fördjupa vänskapen nu med de vänner vi har, inte bara ses så där flyktigt som man ofta gör annars. Vi träffas, lagar mat ihop, verkligen umgås.
? Jag har börjat jobba i skolor också, lära barn om musik, om var jag kommer ifrån och få dem att se utanför den här staden, utanför USA.
? Jag har blivit mer mån om att veta vad som pågår i samhället. Här har vi ett stort problem med alla träskmarker, de försvinner med en rugbyplans storlek om dagen, sånt är oroväckande för framtiden, såna saker söker jag kunskap kring.

Längtan till musiken
Oron för framtiden finns, berättar hon.
Det är ett halvår till nästa orkansäsong och hon tycker inte det hänt så mycket i staden som myndigheterna utlovat.
? Vi avvaktar hösten, jag är inte övertygad om att det här inte kan hända igen. New Orleans är mitt hem men, jag vet inte, stan klarar inte en katastrof till.
Vi pratas vid en halvtimme. Pratar om Gotland, banden till Sverige, hennes engagemang i Swea, en internationell organisation för svenska tjejer utanför Sverige.
Vi pratar musik, om hennes längtan i barndomen att få sjunga, att få spela, drömmen om Tiljans Talanger innan hon var tillräckligt gammal för att få vara med.

Är trollslända i film
Hon är etablerad artist nu, med sin cajundoftande violincountry-rock.
Men garantier finns inte för någonting, det har hon lärt sig. Inte för karriären heller. Det gäller att hela tiden förbättra sig, förnya sig, söka sig ut.
Just nu arbetar hon med låtarna till sitt tredje orginalalbum, sångerna skriver hon i New York, i Austin och låtskrivar-Meccat Nashville.
Och strax efter intervjun ska hon till en studio i New Orleans och göra röst till en tecknad film som en kompis producerar.
? Jag ska vara trollslända, säger hon.

Följ med Theresa på flykt undan orkanen

Det har snart gått fem månader sedan orkanen Katrina drog in över New Orleans.