Folk vinkar när Linda gungar fram
När Linda Hellgren är ute och gungar i sin Chevrolet Impala är det alltid folk som hälsar.- Det går ju inte att undgå att se bilen, som hon säger.
Foto: Magnus Ihreskog
Vi har stämt träff i ottan, kvart i nio.
Linda Hellgren tar emot med kaffe och pepparkakor i flygeln till föräldrahemmet, det är där hon bor med sina två hundar. Hon är lite fundersam, skrattar lätt, vad ska det bli av det här, tro?
Vi ska prata cheva.
Rosa cheva.
Jag såg den cruisa förbi i Visby under hösten, mullrande och bred gled den Brömsebroväg fram.
Hjälp genom att vara sig själv
Jag snappade registreringsnumret och ringde så småningom upp ägaren. Linda Hellgren, 27 år.
Kanske är det en fördom, men såna här åk...kan man kalla dem raggarbilar, förresten?
- Ja, visst...
...jo, det kan inte vara många tjejer som kör och äger såna?
- Nej, det tror jag nog inte, jag vet att det finns ett par tjejer till här på Gotland, men annars...det är nog mest killar.
Vi ska prata plåt och nejlikor, prata drömmar och vad som möjligen skett i bilens baksäte, men först frågar jag Linda vad hon är mest nöjd med i sitt liv för närvarande.
Wilma och Yasmine, två schäfrar, nosar omkring i köket där vi sitter. Ett ombonat kök med ett kylskåp fullt av dekaler; Honda. Rädda larma släck 112. FYLLEKÖRNING. Foton på barn.
Hon funderar lite, men svaret är ändå rätt givet:
- Att jag fått mitt vikariat inom kommunen förlängt, just nu till årsskiftet. Jag jobbar som boendestödjare åt psykiskt handikappade och trivs...jättebra. Verkligen.
Varför då?
- Ja, varför...dels utvecklar det en själv, man lär sig mycket om sig själv...och man ser saker på ett annat vis, jag tror jag lärt mig uppskatta det jag har lite mer. Många av dem jag möter har ju varken familj eller vänner.
Linda berättar att hon arbetade på härgärget i Visby när det startade, jobbade natt bland missbrukare och utslagna.
Vilken, säger hon och ler med hela ansiktet, fantastisk känsla det var att engagera sig i den miljön.
- Man kom hem med ett leende, det var verkligen så...tänk att så lite betyder så mycket. "Tjena Nisse, läget i dag?", man såg hur de sken upp bara av att någon såg dem.
Det hörs när du berättar att du trivdes, och trivs, i den typen av miljöer.
- Ja...att kunna hjälpa andra bara genom att vara sig själv, är det inte fantastiskt, och det säger kanske lite om vårt samhälle.
Vad ska du göra i dag?
- Inte så mycket...vara ledig, till kvällen är det julbord med jobbet.
Du skrattar mycket...under våra tre eller fyra telefonsamtal innan jag kom hit har du skrattat varje gång, vet du det?
- Haha, jo, jag skrattar mycket, varje dag blir vad man gör den till. Man ska börja dagen med ett leende, det försöker jag göra.
Det ska vara en cheva, inget annat. Helst en Impala. Linda säger att hon alltid drömt om att ha en amerikanare, ända sen hon var liten, faktiskt.
Och det trots att det egentligen inte finns nåt tungt sånt intresse i familjen.
Hon växte upp med kor, kvigor och lamm. Kallar sig pojkflicka, lekte med grabbar och hängde helst med pappa på traktorn.
Så rosa som den bil hon skaffat sig var definitivt inte barndomen.
- Jag har aldrig gillat den rosa färgen, säger hon. Varken då eller nu. Förutom på bilen, då, haha.
Det är gladmedicin
Hon köpte den i våras, sen hon fått se den via ett mms från en kompis.
- Jag funderade på mc-kort, men sen fick jag den där bilden och slog till direkt. Jag fick se den på onsdagen, gjorde klar affären på torsdagen och åkte till Göteborg och hämtade den på fredagen.
Du kunde köpt en VW Polo.
- Det är inte lika häftigt...men jag har en vanlig bil också, en Volvo V70 turbo som jag kör till vardags, jag kör inte chevan nu på vintern.
Så förklara...varför har du en Impala årsmodell 1963?
- För att bli glad...för att det verkligen är gladmedicin att vara ute och åka och lyssna på musik, bara glida fram.
Inte vilken musik som helst, väl?
- Allt från rockabilly till hårdrock...Wanda Jackson, till exempel. Beach Boys. Och Eddie Meduza, förstås. Eddie Meduza måste man spela, det hör till.
Linda säger att hon känner ett visst mått av stolthet när hon kör sin cheva, säger att folk tittar och vinkar, för hur skulle de kunna undgå att lägga märke till bilen?
För egen del har jag aldrig varit bilintresserad. Jag har bil för att ta mig mellan två punkter.
Så jag försöker förstå var i den sitter; fascinationen, tjusningen, lyckan.
Linda Hellgren berättar hur hon var på Power Meet i Västerås i somras och att det var så häftigt så "ögonen gick i kors".
- Det var så mycket bilar, så många originalbilar överallt och en massa pilsnerhäckar också, för all del.
...pilsnerhäckar?
- ...ja, och en så härlig stämning, man åkte en sväng med nån och sen åkte man med nån annan och...
Men känslan, Linda, beskriv den.
- Jag vet inte...alla är så glada och trevliga, man kan prata om vad som helst...nu hade väl många en del pilsner i kroppen, men ändå...det är kul, jag tycker det är skitkul.
En pojkflicka
Okej, berätta om något du gjort med bilen här på Gotland?
- Ja, du...vi var på Kuten när det var Fårönatta...och så skjutsade jag mamma och ett par grannar när Peder Fohlin hade auktion i Eke.
Jaha?
- Morsan undrade ju vad jag skulle ha bilen till när jag köpte den, men sen var det auktion och då kom hon och frågade: "det skulle ju vara kul om du skjutsade oss". De åkte hem med så mycket grejer att vi fick binda bakluckan med snöre!
Vad vet du om bilens historia?
- Ingenting...det hade visst haft 35 ägare, tror jag, och man ser att det är många hemmafixare som varit på den. Det finns mycket att göra än.
Vi pratar om då och nu, om nu och sen. Jag frågar vem Linda var när hon ännu gick i skolan och hon säger att hon nog alltid haft en egen vilja.
- Det var ju bara sorkar här, sen har jag aldrig fallit in i tjejprofilen. Det märktes nog på Säve, jag var aldrig den där modebruden, som många andra var.
Vem var du då?
Linda tittar bakåt, inåt. Hon minns, försöker minnas, säger:
- Ja, du...jag var nog en tjej med stark attityd. Småkaxig, men i själva verket osäker, då fick man ju överleva på det sättet...
Och nu...vem är Linda Hellgren i dag?
- Nu...nu är jag mig själv. Jag accepterar mig själv och tycker om mig själv som jag är...jag går liksom inte och strävar efter att vara nån annan. Tiden på härbärget som vi pratade om, den var viktig...där stärktes man.
Varför bor du kvar på Gotland, många andra i den åldern har ju flyttat härifrån?
- Jag hade ju tänkt att jag skulle till Kalifornien, jag har en farbror där..men det blev aldrig så, jag fick jobb och, ja...men det hade varit kul, sola och se på fina bilar...men nån gång ska det bli av, det ska det.
Ganthem en fredagsmorgon i tidig december. Alldeles stilla, alldeles tyst.
Tills Linda vrider om nyckeln och låter V8-motorn mullra.
Hon backar bilen ur garaget och berättar att hon körde den i studentkortegen i somras och i de hål längs sidorna där listerna borde sitta satte hon nejlikor istället. Snyggt och udda.
Blir kvar i Ganthem
Jag provsitter, provkör. Första gången för mig i en raggarbil, jag som ändå vuxit upp i en liten småländsk ort där det vimlade av jänkare och där dessutom tv-serien "Ronny & Ragge" spelades in.
Den där känslan hon talar om...kanske går den att förstå ändå; ett gungande skepp, wonderbaum, plyschtärning, mullrande motor.
Jag frågar om det förekommit sexuell aktivitet i baksätet, sånt "ska" ju ske i en raggarbil, men Linda säger att det inte gjort det.
- I alla fall inte så länge jag haft bilen!
Vi står sen och ser ut över de svarta åkrarna, motorn avstängd, och jag frågar var hon är i livet om tio år och hon säger att hon hoppas på man och barn; en liten familj.
- Och så bor jag här i Ganthem. Här trivs jag, här är lugnt...jag skulle aldrig vilja bo i Roma eller Klinte, säger hon. Det för centralt...där kan man inte gå utanför dörren innan alla vet allt.
* * *
Vi säger hej då och jag tackar för provturen.
Sen ber jag om hennes mejladress för att skicka över texten att läsas innan den publiceras. Den visar sig innehålla ordet "cheva".
På väg tillbaka till Visby tänker jag att jag inte alls blev förvånad.
Ålder: 27. Bor: Ganthem. Familj: Schäferhundarna Wilma och Yasmine. Yrke: Handledare/boendestödjare. En bra bok: Anhörig - Katerina Janousch. En bra skiva: Black Ice - AC/DC.
Så jobbar vi med nyheter