Marie Nilsson Lind har ett paradoxalt år bakom sig. Hennes syster Josefins död på skottdagen 2016 har plötsligt, i all sin smärta, förvandlats till något viktigt.
Det är inget som gör den tunga personliga sorgen mindre tung, men när Marie lyfter blicken inser även hon att det onda i det här fallet fört något gott med sig.
– Det hon fick utstå, att det till slut kommit fram hon inneburit mycket för många kvinnor. Det är positivt, det var det Josa ville, hon ville berätta sin historia för att ge kraft åt andra. Men det är så oerhört sorgligt att jag inte har min Josa hos mig längre, säger Marie Nilsson Lind.
Under tisdagen överrumplades hon av beskedet att Gotlands Tidningars och Helagotland.se:s läsare röstat fram henne till ”Årets gotlänning”.
Micke Lyander, som numera fungerar som manager, hade ställt upp som mullvad och kallat in henne från Lummelunda – där hon lever med maken, musikern och konstnären Magnus Lind – till ett möte i Sandkviestudion på hamnen i Visby.
När kameror, diplom och blomster plötsligt dök upp bland alla instrument höll Marie på att tappa hakan.
– Men vad är det här!? Vad gör ni här! Han sa att vi skulle prata om framtiden…aldrig har jag blivit så lurad, skrattar Marie.
Så hur känns nu det här? Vad betyder det för dig?
– Det är stort! Nu behöver jag inte göra något mer, eller hur!? Hela tiden, ända sedan Josa och jag kom tillbaka med har jag känt ett sådant jättestöd från gotlänningarna.
Året inleddes tumultartat genom SVT-dokumentären ”Josefin Nilsson – Älska mig för den jag är” där den destruktiva relation Maries syster levde i under en tid på 1990-talet för första gången blev brett känd.
Detta blev, med hela #metoo-rörelsen i ryggen, starten på en diskussion som gjorde revolution i teatervärlden, tog sig ända in i Sveriges riksdag och som lever alltjämt.
Personligen har Marie Nilsson Lind till stor del levt sin systers liv under gångna året, hon har bland annat sommarpratat i P1 och arbetat med den bok – ”Josas bok” – som ges ut om en dryg månad.
Det arbetet pågår för övrigt alltjämt nätterna igenom i hennes skrivarvrå. Deadlinen flåsar samtidigt som historien sväller alltmer.
– Det har varit min mission att berätta om det här. Sorgligt och tungt när jag gått igenom brev och anteckningar, ibland har jag gråtit så mycket att tårarna tagit slut. Du vet, jag saknar ”Josa” så jäkla mycket.
Men när samtalen till kvinnofridslinjen ökat med flera tusen och ökningen bland annat härleds till filmen om ”Josa”, hur tänker du då?
Svaret är naturligtvis tudelat. Hemskt, så klart, att så många alls behöver ringa. Men ändå en glimt av ljus i allt det mörka...
– …att det faktiskt kommit något gott ur det här till slut.
Parallellt med boken släpps också ett minnesalbum, ett 20-tal låter, flera av dem tidigare outgivna. Det var ju trots allt artist Josefin var, även om så mycket annat kommit att överskugga just detta.
Det finns ett nu och framåt även för Marie Nilsson Lind. Under fjolåret inledde hon ett samarbete med Lee Gotvik vilket, är det meningen, ska fulländas under året. Då ska de sjunga sånger om kärlek.
För trots all smärta och svärta finns det så mycket kärlek i livet och tillvaron.
Den har Marie Nilsson Lind genom det här priset fått känna från hela den gotländska befolkningen.
– Jag är så glad för det här. Så väldigt, väldigt tacksam.