Folkvandring till Hoburgen

Solforskare hade varit på plats vid Holmhällar sedan början på juni. Förutom den svenska från Uppsala Astronomiska Observatorium, som leddes av observator Åke Wallenquist, hade två vetenskapliga expeditioner kommit från Holland och en från Belgien.
I dag för 50 år sedan, onsdagen den 30 juni 1954, sedan var det stor folkvandring till Hoburgen. Omkring 6 000 (!) personer tog sig till Gotlands sydspets för att se den sista totala solförmörkelsen i Sverige under 1900-talet.
För att förhindra trafikstockningar hade Polisen vidtagit den unika åtgärden att enkelrikta trafiken på Storsudret. Västra vägen (nuvarande väg 140) ledde trafiken söderut och vägen genom Hamra tog upp trafiken norrut. Omedelbart intill Hoburgsgubben hade en väldig parkeringsplats ordnats för över 1 000 bilar. SJ hade satt in allt vad man hade i fordon och 15 SJ-bussar gick till Hoburgen. Extratåget till Burgsvik var fullsatt till sista plats med 300 personer. Själv var jag också på Hoburgen. Dit åkte jag bak på motorcykel från Fidenäs. Jag minns den täta trafiken och att jag på förmiddagen var med och räknade antalet bilar som passerade Fidenäs på väg mot Hoburgen.
Militär bevakning 
Solforskarna bodde på Pensionat Holmhällar, som på den tiden saknade elektrisk ström. För att Uppsalaexpeditionen skulle kunna använda sin sensitometer (en apparat för mätning av en fotografisk plåts ljuskänslighet) behövdes elektriskt ljus. Det fick man genom att hyra ett rum på gården Austre i Vamlingbo. Gotlänningarna var mycket intresserade av solforskarna och deras förhavanden. Söndagen före förmörkelsen ordnades en besöksdag och nästan 3 000 intresserade gotlänningar kom till Holmhällar. Under förmörkelsedagen fick forskarna vara i fred. Området där instrumenten var uppställda bevakades av 55 militärer under befäl av en kapten.
En särskild karta över solförmörkelsen hade givits ut av Almqvist & Wiksell. Den kostade 1,50 kr och då ingick också skyddsglasögon. På den fanns förklarande text och en varning för synskador. Vanliga solglasögon var inte tillräckliga. För att ögonen inte skulle skadas fordras "ett så mörkt glas, att en ljuslåga eller en elektrisk lampa på någon decimeters avstånd nätt och jämnt kan skymtas genom glaset".
Kall och kusligt 
Strax efter klockan 12.30 började solskivan naggas i kanten. Månskuggan täckte allt mer av solen. Ljuset blev svagare och svagare och det blev allt kallare. Redan fem minuter före totaliteten började man frysa ordentligt. Spänningen steg och folk tog på sig ytterkläder, filtar och badkappor kom fram.
Under de två och en halv minuter som förmörkelsen var total sjönk temperaturen från 16 till 12 grader. Det var en kuslig overklig stämning. Jag minns fåglarna som flaxade runt och verkade förvirrade. Koronan lyste ljust violett. Den kunde man se på utan ögonskydd. Skådespelet var dock snart över och många drog en lättnadens suck när solen började lysa igen. Det var endast på södra Gotland och längst ut på västkusten (Sydkoster) inom totalitetszonen som vädret var klart under solförmörkelsen. Ledaren för den svenska expeditionen, Åke Wallenquist berättade för tidningarna att han varit nervös och att spänningen varit stor inför dagen S. Hela förmiddagen hade det varit mulet, men klockan 12.00 började molntäcket bryta upp och klockan 12.15 var himlen alldeles klar.
"Förmörkelsen kunde observeras under de mest gynnsamma väderleksförhållanden med en molnfri himmel. Först 20 minuter efter totalitetens slut kom ett lätt moln seglande förbi i solens närhet. Jag är glad och lycklig över att vi hade en sådan tur med vädret", sade Åke Wallenquist till Gotlänningen.
Gladast av alla solgubbar var professor van Heel, ledare för den ena av de holländska expeditionerna, som för första gången i astronomins historia lyckades filma de så kallade flygande skuggorna. Det är ett atmosfäriskt fenomen som uppträder strax före och efter totaliteten och beror på oregelbundenheter i atmosfärens optiska täthet. Även de andra expeditionerna var mycket nöjda och solförmörkelsen 1954 blev en fullträff för astronomerna. "Stämningen var hög vid den "förmörkelsediné" som gavs på Pensionat Holmhällar på kvällen, allt enligt Gotlänningens utsände.
Fåglarna på Karlsöarna 
Även på annat håll på Gotland observerades solförmörkelsen. På Stora Karlsö befann sig radiomannen Nils Linnman och i en direktsändning skildrade han sillgrisslornas oro under totaltetsminuterna. Programmet finns bevarat i "Radiominnen" och kan avlyssnas via Sveriges Radios hemsida. Författaren Arvid Olsson, Vallstena, hade tillsammans med sin son (Erik W Olsson) begett sig ut till Lilla Karlsö för att se vad som hände i fågelvärlden. När mörkret kom tystnade fåglarna. Endast trutarna kunde höras ropa långt ute till havs, berättade Arvid Olsson för Gotlands Allehanda.
Nästa 2126 
Någon mer total solförmörkelse synlig i Sverige kommer inte att inträffa under varken vår, våra barn eller barnbarns livstid. Nästa förmörkelse kommer inte förrän den 16 oktober år 2126.