I dag var jag på en presskonferens med Peter ”Foppa” Forsberg. Sveriges mest framgångsrike ishockeyspelare genom tiderna och den person som fick mig att förstå att yrket som journalist var något för mig. Min journalistiska bana tog fart för elva år sedan på Dalhem skola genom skoltidningen Draknytt.
Jag vet inte om du minns, Peter. Jag är den där jobbiga snorvalpen som ringde till din mamma Gudrun och pappa Kent för att få en intervju med dig till vår lilla skoltidning. Du hade väl inte så stor anknytning till Dalhem eller Gotland, men jag tyckte att det var förbannat viktigt att få till en intervju.
Jag var 11 år och visste att du var hemma i Örnsköldsvik eftersom du var skadad och till slut fick jag svar av din mamma att jag kunde skicka ett brev med frågor till ditt föräldrahem. Jag blev lyrisk och började skriva frågor. Jag skickade också med två vykort (mitt hade motivet av en nyckelpiga, fråga mig inte varför) så att jag och min kompis Edvard kunde få varsin autograf.
Jag hade ingen större förhoppning på att du skulle svara på brevet. Jag hade tidigare fått nobben av en upptagen stjärna som Niklas Anger – som jag faktiskt tyckte var ruskigt bra på den tiden.
***
Men så hände det. Efter några veckor när jag kom hem från skolan stod min mamma och log i hallen. Sveriges eller ska vi säga världens bästa ishockeyspelare hade svarat på mina frågor. Han hade tagit sig tid att låta sig intervjuas av tidningen Draknytt.
Där och då förstod jag din storhet – på och utanför isen.
***
Jag har under åren som gått och funderat över om vi skickade Draknytt som Foppa bad oss om. Jag vet inte. Och när Visby Romas sportchef André Lundholm kallade till presskonferens med Peter Forsberg i dag fick jag en stor klump i magen. Förhoppningsvis läser du det här på flyget till Visby:
Jag vill bara säga förlåt om jag aldrig skickade tidningen och tack för att du ledde mig in på den journalistiska banan.