Det var bara en liten notering i kalendern. Inklämt mellan jobbmöten och fotbollsträningar. En ren rutinundersökning.
Men rutinen försvann den dagen. Vardagsgnäll om oförstående chefer, trilskande kopieringsapparater och att ingen jävel NÅGONSIN ställer in sina kaffemuggar i diskmaskinen betydde plötsligt ingenting. Den dagliga stressen över hämtningar, lämningar och dammråttor i hörnen hamnade helt i skymundan.
För knölen, som en slarvig läkare redan ett år tidigare hade avfärdat som "en svullen mjölkkörtel som hon inte behövde oroa sig för", var något annat. Beskedet var det värsta tänkbara.
Ett cancerbesked är som en fet käftsmäll. Vi som fanns runtomkring såg vår kollega, ett rejält norrländskt fruntimmer, brytas ner av strålbehandlingar, cellgifter och den gnagande oron för vad som skulle hända - om det inte skulle ordna sig.
Hon var borta i nästan över ett år. Men trots alla dåliga besked och bakslag kom hon tillbaka. Nu hörs vi med jämna mellanrum och vardagsgnäller lite över chefer, kopieringsapparater och odiskade kaffemuggar.
Och det känns helt underbart.
I tre veckor har vi på GA skildrat gotländska kvinnor som på olika sätt drabbats av bröstcancer. I kväll avslutar vi satsningen med en stor after work på Hamnplan 5 där vi auktionerar ut bidrag från gotländska företag och hantverkare till förmån för Rosa bandet.
På 60-talet överlevde bara 65 procent av bröstcancerpatienterna. Nu klarar sig åtta av tio. Ikväll halar jag upp plånboken för min kollega Anette och för alla andra kvinnor som fått en chans till, tack vare forskningen.
Du kommer väl, du med?