För mig är det ännu samma bördiga täppa
Det är ju så godtyckligt, det där. En som är till åren äldre kan ju vara bra mycket yngre än den som levt färre år. Det är bara att titta runt omkring sig.
"I was so much older then, I’m younger than that now" som redan Bob Dylan skaldade.
Men gammal. Ung. Jag är varken det ena eller det andra utan helt enkelt i min ålder. Mina årskamrater är i mina ögon fortfarande 14 likaväl som de även är både 27 och 44. Vi är i samma fas, i samma svallvåg.
Däremot är det många som är äldre än jag. Alla idoler jag hade när jag växte upp är äldre än jag, de har varit farbröder länge.
När Björn Borg vann Wimbledon första gången var han en skäggig kille långt upp i åren, nu är han en gråhårig farbror och när jag tänker på att han vann Wimbledonfinalen mot Ilie Nastase den där julidagen 1976 tänker jag förstås att det är den där gråhårige mannen som gjorde det. Borg har ju alltid varit flera år äldre än jag.
Han var bara 20 när han vann, jag var 14.
Och när jag satt hos Stefan, i hans pojkrum, och lyssnade på Peter Gabriels första solo-lp efter att han lämnat Genesis; så bra, så mäktigt, så vuxet, så oupppnåeligt.
Jag var 15. Peter var 26 och i del två i karriären. Så gammal, rena ungdomen nu.
Perspektiven flyttas, tid är relativt till en själv. När jag var tio år var andra världskrigets slut närmare i tid är Borgs första Wimbledontitel är till idag.
Ändå var kriget så långt borta från mig. Och Björn Borg, denne nationalidol då, vem är han för tioåringarna i dag? För mig är det närtid, minnen jag kan ta på, men för de yngre i dag: urtid, dammig historia.
Jag och mina kamrater från uppväxten, vi har trygghet i varandra och som känner varandras föräldrar…vi är alltid utan ålder, alltid metamorfoser i tidens gråa gång.
När jag började gymnasiet, när jag var 16, fick vår klass en klassföreståndare som hette Eje.
En trevlig prick med humorn torr och intakt, men till åren kommen. Flint. Men också: hårda verbala nypor, noggrann, sträng.
Vi hade återträff med klassen härom året och fick en klasslista skickad med födelsenummer och allt. Det var den största chocken: Eje var 44 när vi började ettan.
Den åldern passerade jag 2006. Och jag som är så barnslig och utan vidare kan skriva BAJS i en tidning och dessutom tycka det är kul. Skulle jag kunna ses som sträng i en skola?
Undrar hur barnslig han var, Eje.
Undrar hur tidlösa alla ni andra där ute egentligen känner er? Och hur mycket titeln och ålderns siffror mest bara är ett ok?
Så jobbar vi med nyheter