För Vängefamiljen är allt en fråga om före och efter

Lovisa Johansson, Marcus Edmark och deras dotter Ida är tre av dem som klarade sig undan tsunamin. De har inte kommit in i den verkliga vardagen hemma i Vänge. Sedan de kom hem på nyårsnatten har de knappt orkat ta sig från den egna gården. Minnesbilderna kommer de alltid att bära med sig, liksom tankarna på vad som kunde ha hänt om de stannat på Phi Phi-öarna, om hotellet som de ville bo på inte hade varit fullbokat eller om Lovisa inte hade envisats med att hon skulle ha en kopp kaffe den där morgonen

Det här är historien om en resa. En resa som började som de flesta resor; Som en dröm om vykortsblått vatten, milslånga stränder, spännande fiskar och exotiska djur. Men det här är också en av hundratusentals berättelser om tsunamin i Indiska oceanen, jordskalvsvågen som slog sönder och sköljde bort stora kustområden i Sydostasien.
I flera år har Lovisa Johansson, Marcus Edmark och deras dotter Ida drömt om att kunna resa till Thailand. När reslusten satte in med full kraft efter sommarsemestern hittade de billiga flygstolar till södra Thailand och slog till.
Den sjätte december, 20 dagar innan vågen, gick flyget från Arlanda.
Och Thailand uppfyllde alla deras drömmar:
? Vi ville se om det verkligen var så vackert som som det brukar sägas, och det var det, berättar Marcus.
I veckor reste de runt på egen hand i den vykortsvackra världen. De hamnade på öar dit få västerländska turister hittar, de såg tigrar och elefanter, de badade på ljuvliga stränder och de tjusades av thailändarnas vänlighet.
Marcus och Lovisa har hundra små berättelser om generositet och gästfrihet. Ingenting var omöjligt. Var badmadrasserna slut åkte butiksinnehavaren iväg med moppe och köpte en på annat håll. Fanns det inte råvaror på restaurangen åkte de iväg och handlade det som behövdes. Och när familjen skulle vidare från ett ställe till ett annat följde en dam från hotellet med till nästa ort för att se till att de installerades på ett bra ställe där.
På ön Kho Lanta sammanstrålade de med vänner från Gotland. De hade kunnat tänka sig att stanna där och fira jul med dem, men Marcus kände sig rastlös och ville se mer. Phi Phi-öarna hägrade och de gav sig dit för att hitta någonstans att bo. Det var fem dagar innan vågen.
? Men vi var bara där över dagen. Phi Phi-öarna kändes så exploaterade, det var ingenting som vi fastnade för, berättar Marcus.
Det blev ön Koh Jum i stället. Och Krabi på fastlandet. Och dagen innan julafton, tre dagar innan vågen, checkade de in på ett hotell på Railay Beach, norr om Phuket.

Railay Beach är en halvö där den ena sidan anses vara mer attraktiv än den andra. Lovisa och Marcus har siktat in sig på ett hotell alldeles invid stranden där, men det visar sig vara fullbokat och i stället hamnar familjen lite längre upp från stranden på den mindre attraktiva sidan. Här firar de sin julafton med en härlig middag med grillad fisk och ett reagge-band på en enkel bar. Marcus kommer aldrig att glömma bandets ?No woman no cry?.
På juldagen är det engelsmännens tur att fira jul. Familjen Edmark solar och badar och hämtar en balklänning till Ida från skräddaren. De planerar att lämna ön med båt nästa morgon och på kvällen, när mörkret har fallit, avrundar de sin vistelse här med en öl på stranden, medan Ida och barnen från en annan familj gör volter i sanden. Det är kvällen innan vågen.
? Det var de där barnen, berättar de och pekar på Expressens förstasida där en familj från Stockholm berättar hur de anfallits av apor när de flydde in i djungeln för att undkomma tsunamin.
Här tar Marcus, Lovisas och Idas historia en tvär vändning. Nu närmar vi oss den där annandagsmorgonen när familjen Edmarks och alla andra turisters aningslösa semesteridyll och ska gå i krasch, när miljoner människors hem ska slås i spillror och när mer än 150 000 människor kommer att mista sina liv. Nu är det inte längre bara de egna semesterkorten och bilderna i Marcus kameramobil som berättar, från den här punkten på resan kan de hämta bilder från kvällstidningarnas bildsvep från katastrofområdet.
Ida, Lovisa och Markus skall lämna Railay Beach och åka till Ao Nang med en longtail-båt den här morgonen. Båten ligger i hamnen, Marcus vill genast ge sig av, men Lovisa vill ha frukost.
? Kaffe måste man ju ha innan man gör något annat, säger Lovisa.
På serveringen vid strandkanten har de just ätit upp sin frukost när de ser de hur havet plötsligt drar sig undan 700 meter. ?Kolla havet?, säger Marcus. Thailändarna stelnar till men ingen säger någonting.
Långt, långt borta vid horisonten kommer det som en rök från havet. När röken närmar sig ser alla att det är en våg på väg in. Det blir ingen stor våg direkt. Restaurangen fylls bara med vatten. Möbler flyter omkring. Någon kommer in på serveringen och varnar för en större våg och Marcus tar varningen på allvar, men andra gäster på restaurangen ler åt dem när de tar sina väskor och går ut.
Den andra vågen rullar in. Båtar krossas mot träden. Bensinfat faller omkull. Doften av diesel ligger tung över området. Marcus förstår att det kan bli ännu värre.
? Vi var rädda och vi gick in i ett läge där vi bara tänkte på att vi måste komma i säkerhet, berättar Marcus.

Marcus och Lovisa föreställer sig att det bara är deras strand som är drabbad. De springer längsmed havet för att komma över till den andra sidan av ön och lyckas med en hårsmån kasta sig undan när en enorm pråm kommer flygande. Ute på havet ser de hur båten, som de skulle ha åkt med, störtar rakt mot vågen, kastas högt upp i luften och krossas mot havsbottnen där vattnet hade hunnit dra sig undan. Bara två av de tolv personer som är ombord överlever kraschen.
En engelsman stoppar dem. De kan inte fly till den andra sidan av Railay Beach - den sidan har drabbats ännu värre av vågen. Han manar dem att dem att springa upp i bergen.
Uppe på bergsplatån 70 meter över havet hör de hur det brakar där nedanför. Det är kaos bland alla som har samlats här. En svensk kvinna kastar sig förtvivlad om halsen på Marcus, hennes man är försvunnen. Många letar efter familjemedlemmar, samtidigt som det går rykten om att en ännu större våg skall komma.
Timme efter timme väntar de i hettan på berget. Vattnet tar slut, men ingen får gå därifrån. Marcus smyger ändå iväg ner till byn för att hämta vatten och då passar han också på att se på CNN på en restaurang.
? Då först fattade jag vad som hade hänt. Stora delar av Kao Lak, Phi Phi-öarna och Phuket var ju borta!
Framåt kvällen vågar folk söka sig ned till byn igen. Den fina delen av ön är totalförstörd. Hotellet som de ville bo på har spolats bort. De får ett rum där de sover över natten.
? Man var lite ledsen. Det var svårt att sova, berättar Ida.
? Värst var det att lämna ön med båt nästa dag. Ingen sa någonting. Någon grät, men alla var helt fixerade på att komma iland vid Ao Nang, berättar Lovisa.
I Ao Nang får Marcus och Lovisa ny insikt om vidden av katastrofen. Till hamnen här kommer transporter från Phi Phi-öarna med både överlevande och avlidna. Döda körs bort på lastbilsflak och Marcus och Lovisa försökt ta sig genom staden utan att Ida skall behöva se för mycket.
Här får de också kontakt med Marcus syster i Göteborg som saknar andra närstående i Kao Lak. Marcus lovar att han skall ge sig dit för att söka efter dem. Ett dygn efter vågen hyr han en taxi som kör honom de 20 milen till detta område som är ännu mycket värre drabbat.
? Kao Lak... Det går inte att förklara hur det var där. Det fanns ingenting kvar! Verkligen ingenting.
Medan Marcus syster sitter hemma i Sverige och letar fram namn på platser där skadade samlas och sms:ar över uppgifter, så söker Marcus av området tillsammans med taxichauffören. Han besöker tempel och sjukhus och katastrofstämningen är total:
? Ensamheten var så påtaglig i Kao Lak.
? Folk sökte förtvivlat efter sina anhöriga.
Marcus berättar om höga med döda, men han vill inte gå djupare in på vad han egentligen såg den där natten. Han vill skydda familjen och hål

För Vängefamiljen är allt en fråga om före och efter

Nästan hundra gotlänningar har kommit hem från katastrofområdet i Sydostasien. De allra flesta kom välbevarade hem. Men vägen tillbaka till vardagen kan bli lång.