Jessica Hermansson, 41-åringen från Stockholms innerstad som arbetat internationellt och med 120 resdagar om året.
Nu sitter hon här i köket på en gotländsk bondgård med alla årstider runt omkring sig och strålar som en septembersol. Jag säger:
Till sist, Jessica, var det så här livet skulle bli?
Och jag får hela samtalets allra snabbaste svar, utan uns av tvekan:
- Jaaa, det var det! Helt klart. Det är en ynnest att få leva som jag gör. Allt jag gör gör jag för att jag verkligen tycker om det.
Jessica och hennes make Fredrik driver Botvalde gård, där man, som Jessica säger, gått från att mjölka kor till att vara livsmedelsproducenter.
Runt 70 mjölkkor finns på gården, som togs över från Fredriks föräldrar för åtta år sedan. Den syns på håll, silotornen står som två trumpetstötar upp mot himlen.
I fjol invigdes en ny ladugård med mjölkningrobot. Satsningen är total och från hjärtat.
Men den här intervjun ska inte handla om jordbruk. Istället blir det ett samtal om livsval, om hårdrock, om passion och om ett trauma som fick allt att ta en annan riktning.
Fast först backar vi i tiden, till alltings början och en barndom i Stockholms innerstad. Det var där hon växte upp, på Östermalm.
- Gick i småskolan där, sedan mellanstadiet i Gävle och sen tillbaka till Stockholm, till Söder...men det var alltid Hälsingland som var min fasta punkt, mormors och morfars gård där och deras grannar som var mjölkbönder...jag har hängt med kor sedan jag var fem!
En total förändring
Så det var egentligen redan där, under barnaåren i det lilla samhället Tönsen hon gjorde sitt livsval - att jobba inom jordbruket.
- Eller skulle jag bli pilot. Mamma och pappa jobbade inom SAS, men det där har jag lagt åt sidan för länge sedan. Jag har dessutom utvecklat en viss flygrädsla, faktiskt.
Är det så?
- Ja, kan du tänka dig, efter alla flygresor jag gjort! Dels i jobbet och så hade jag ju fria flygresor när jag växte upp, under uppväxten var jag utomlands i alla fall varannan månad. Jag brukade fira mina födelsedagar i Amsterdam.
Liksom; i dag känner jag för att åka till Milano, och så gjorde du det!
- Ja, haha, precis så. En gång flög vi till Florida och Disneyworld under jullovet, men det var ingen som trodde på när jag kom tillbaka till skolan.
Den 1 december 1995 hade Jessica och en kompis klätt ut sig till sångduon Lili & Sussi vid en "Sikta mot stjärnorna"-fest på företaget DeLavals försöksgård Hamra Gård i Tumba.
Det var ett första steg mot det stora kliv som senare kom att föra Jessica Hermansson till Gotland.
Nämligen: dagen före hade Fredrik, uppvuxen på Botvalde Gård i Gothem, anlänt till gården och...
- ...efter den festen var det vi, säger hon nu 16 år senare.
Jessica Hermansson är en "doer", en som ser till att få saker gjorda. Hon är babysimledare, aerobics-instruktör, sitter i LRF:s regionsstyrelse samt Gothems LRF-avdelning, sammanlagt i sex olika styrelser på ön.
Och så får hon vardagen att fungera, med djur, man och barn.
Den 19 december 2003 flyttade Jessica och hennes Fredrik från lägenheten i Gröndal till Gothem, där de tog över den gård där Fredrik växte upp.
Det blev en total förändring i Jessicas liv, trots att flytten förstås var både planerad och efterlängtad.
Hon som arbetat för DeLaval, ett företag som saluför mjölkningsmaskiner, och farit runt om i världen med 120 resdagar om året, skulle nu hamna på en plats bortom allt.
Förlossningstrauma
När du tänker tillbaka på den dagen, hur kände du, minns du?
- Det var...konstigt. Jag hade jobbat så intensivt i många år, alla rutiner, det sociala, mina syskon, mina föräldrar...nu plötsligt flyttade vi hit och allt det där var tre timmar med båt härifrån. Och jag som haft 45 minuter på 110-väg till jobbet, nu jobbade jag hemma! Och hur driver man en gård? Alla papper, alla regler...du anar inte hur mycket det är...nej, det var konstigt.
Hon berättar, Jessica. Tar mig med åtta år bakåt: Ska vi hämta en pizza i kväll? Nä, just det, det är ett helt företag. Och alla vännerna som inte längre fanns nära, det nya sociala livet som utgick från dagis.
Men man vänjer sig.
I dag suckar Jessica åt dem som tycker Gothem ligger långt bort.
- Det är det där med gotlänningar och avstånd! Det tar 30 minuter till Visby, vad är det? Ingenting.
I Stockholm brukade Jessica hänga på hårdrocksklubben Trashbar på Stureplan. Där spelade "alla" och hon räknar upp band efter band: Skintrade, Living Colours, Blue Manner Haze, Suicide Tendency, Clawfinger.
Hårdrocken är hennes musik:
- Att lyssna på Mustasch i bilen...det är livsfarligt. Särskilt när jag håller takten med gaspedalen!
Den 4 juli 2004 födde Jessicas och Fredriks dotter Frida, familjens andra barn, tre månader för tidigt.
Jessica bar på tvillingar sedan hon blivit gravid så fort de flyttat till Gothem, men förlorade det ena fostret.
Det tillstötte så småningom komplikationer så Jessica flögs i ambulanshelikopter till Universitetssjukhuset i Linköping där lilla Frida plockades ut, endast vägande 780 gram.
Det var ett trauma, förstår jag. Och Jessica berättar. Hon dricker av sitt kaffe och berättar om ensamheten långt från familjen, Fredrik behövde ju sköta gården. Om rädslan att förlora sitt barn. Om önskan att ha någon att prata med.
- Att få ett barn på det sättet...det fanns ju inte i tankevärlden. Hon klarar det aldrig, tänkte jag. Hon var ju inte större än en fågel!
Livsglädje och passion
I dag är Frida en alldeles vanlig sjuåring, men för Jessica blev hela händelsen en, som hon uttrycker det: "väldigt stor livsvändning".
- Jag hade alltid tänkt att ensam är stark, det är så jag är uppfostrad, att klara allting själv. Men så är det inte, jag kom fram till det då. Det är bättre att vara många, att kunna dela sina känslor och upplevelser med andra.
Vilken sorg finns med från den tiden i dag?
Jessica är tyst ett tag, funderar, säger:
- Nu ser jag det inte som en sorg. Jag tyckte väl att det var ett år som försvann, men någon sorg finns inte i dag, den har jag gjort mig av med. Nu är jag glad att ha en flicka och att kunna vara till hjälp för andra.
För så är det, efter den upplevelsen bildade Jessica ett nätverk tillsammans med en familj i samma situation...ett nätverk som med tiden varit till hjälp för så många människor.
Den första skivan Jessica köpte var soundtracket till "Fame", hon äter gärna capricciosa-pizza, har varken tatuering eller hål i öronen och tycker om att dricka champagne för, som hon säger:
- Man utvecklar vissa vanor när man flyger i första klass, haha.
Det som slår mig i mötet med Jessica Hermansson och när jag skissar hennes tillvaro i skriven text är hennes, tycks det mig, livsglädje och aldrig sinande passion för det hon gör.
En "doer", en "görare", det var så hon kallade sig själv.
Hon har landat på landet, det var ju där hon ville hamna. Hon återkommer ofta till det under den en-och-en-halv timme vi sitter i köket; om hennes starka önskan att arbeta inom jordbruket.
Så när flytten gick från 58 kvadratmeter i Gröndal till det då nyrenoverade huset i två våningar var det egentligen en dröm som gick i uppfyllelse.
Att det blev just Botvalde var så klart en slump, kärleken gör som den vill och tar med oss alla på längs de mest oväntade stigar.
Har inget emot konflikter
Men tiden går, åren går. Hon var 33 då, nu är hon 41 och jag frågar vad som är mest förskräckligt med den åldern.
- Man börjar bli stel i kroppen, lite saggig...eller saggig, vad ska man säga...åren börjar ta ut sin rätt...
Längre kommer hon inte förrän vi börjar skratta, för väldigt lite är ju "förskräckligt" med den ålder man är i. Man flyttar ju liksom in där, med allt vad det innebär. Just nu; att driva ett jordbruk och vara mamma till två uppväxande barn.
- Jag har det jättebra, verkligen. Och mår man inte bra, då är det dags för förändring. Jag är för konflikter och för förändring, det kommer oftast bara gott ur det.
Alla år med resor och på flygplatser lärde Jessica ett försvarligt mått flexibilitet, något hon har nytta av inte minst inom jordbruket.
Men hon saknar inte resorna, allt har sin tid och hon var klar med dem. Dessutom har hon utvecklat en viss flygrädsla. Hon reste in i det sista när första barnet skulle komma till världen och vissa upplevelser i och med det har satt sina spår.
Hellre stannar hon hemma, vistas i årstiderna, nu är det plommon och svamp och naturen har ju så mycket att ge.
Hon reser sig i köket. På en hylla står Absolut-flaskorna på rad, de står där mest för samlingens skull. Hon plockar fram en burk från fönstret mot söder, säger med skrattet i gipan:
- Titta, jag håller på att göra körsbärslikör. Kanske börjar man bli lite gammal ändå!