DU&JAG (GT) Psykolog Christine Senter har en chefsroll inom psykiatrin på Gotland. Det innebär inte att hon är vaccinerad mot livet. Även hennes värld kan välta in i ett kaos.
Jag har tidigare intervjuat Christine Senter, då till en nyhetsartikel om de innevarande oxveckorna. Hur gör man för att hålla ut i en till synes ändlös räcka arbetsdagar innan nästa långhelg?
Kort sagt: Hur gör man för att må bra!?
Där skrapades det på ytan om vikten av motion och att sänka kraven på sig själv. Därför tog jag kontakt på nytt för en längre intervju.
Men få saker blir som vi i förstone tror. För samtalet kom istället att handla om sorgen efter en bror som inte längre orkade leva.
Fyra år sedan nu då Christines liv stannade upp i smärta.
– Många vet inte vad som hänt, jag har hållit det inom mig så länge. Min första instinkt var att inte berätta för någon. Man kan säga att det här är ett sätt för mig att träna på att prata om det, säger hon.
Christine Senter är enhetschef på vuxenpsykiatriska öppenvården i Visby. Hon utbildade sig i Umeå och flyttade till Gotland 2007, utan en enda anknytning hit. Öläget lockade, ett litet sammanhang men med bred psykiatrisk verksamhet. Och en plats för stolthet och lokalpatriotism, en plats att till slut kunna kalla ”hemma”.
Vi ska återkomma till Martin, hennes älskade bror och även till Christines nycklar för att faktiskt må bra. Men först längre bakåt i tiden, till uppväxten och de värderingar som rådde där.
Som dotter till ett prästpar flyttade hon mycket; Orresta, Insjön, Arboga, Uppsala, Västerås, Umeå...faktum är att Visby är den plats där hon med sina tio år på ön bott längst.
Därför har det också blivit ett hemma till sist, här finns hennes sammanhang; arbete, vänner, i ett stall på Skrubbs står Beatrix, ett svenskt halvblod som hon rider snart sagt varje dag.
Ridningen är ett sätt att hämta kraft och fylla på energi i en vardag full av måsten, på hästryggen inträder ett enda stort nu och ett briljant fokus på språnget över nästa hinder.
Att vara prästunge i en liten ort som Arboga, bara 15 000 invånare, var inte alltid lätt. Christine upplevde samhället som normativt snävt och bestämde sig tidigt för att flytta hemifrån när hon gått ut nian.
Hon skrattar åt det i dag:
– När jag ser dem som går ut grundskolan nu...de är ju jättesmå! Men jag tyckte att jag var redo och det tyckte uppenbarligen mina föräldrar också som lät mig göra det.
Så hon flyttade till Uppsala för gymnasiestudier, läste en extrakurs i psykologi och sedan var intresset sått.
Att växa upp i det sammanhang du gjorde, i en prästfamilj, vilka värderingar och sätt att vara har det fört med sig?
– En omsorg för andra människor, tror jag. Vanan att möta alla typer av folk och se människovärdet i dem, hos oss stod dörren alltid öppen.
Hon har inget fysiskt barndomshem längre, föräldrarna har flyttat och där de bor har Christine aldrig bott, där finns inga gator där som barn hon lekt.
Men deras sätt att vara, att ställa upp på sina barn vad som än händer, är alltid något för henne att vila trygg i.
Sådant är inte alltid givet, det inser hon nu i sitt arbete inom psykiatrin.
– Och ändå har jag gjort en slags revolt, skrattar hon. Jag är inte konfirmerad, jag tror det var en sorg för mamma och pappa, kanske rent av en skam.
Den första frågan jag ställer under intervjun är ”vem är du?”. Svaret blir flera minuter långt, för allt beror ju på vilket sammanhang vi vistas i. Vi har våra roller och blir till i relation till andra. Men, säger hon: Jag har alltid tyckt om att förstå sammanhang och har alltid varit en ledare.
För fyra år sedan orkade inte Martin längre, känslan av att inte duga blev för stor, efter flera år av depressioner, ångest och oro tog han sitt liv.
Christine ler när hon pratar om honom, hennes tre år yngre älskade lillebror:
– Han var kreativ, social, lätt att tycka om. Men ibland var han alldeles för mycket, som Tiger i Nalle Puh. Samtidigt var han skör och känslig...så länge kämpade han för att få allt på plats.
Den tyngsta sorgen har lagt sig, men det går inte en dag utan att hon tänker på honom. Sorgen har byggt bo i henne, något hon tvingas förhålla sig till resten av sina dagar.
Ibland påminns hon via radio. Martin var musiker och till honom, i samband med hans död och begravning, skrev en av hans vänner låten ”Kristaller”. Den har sedan spelats in av Laleh och givit namn åt såväl hennes senaste album som efterföljande turné.
– Frank, som han heter, jobbar ihop med Laleh, nu har hon gjort låten till sin och genom det lever Martin vidare, det är fint.
”Allt man försöker att säga finns i en tyst minut/ världen är full av kristaller och aldrig mer som förut”
Hon har sina verktyg, Christine. Hon är utbildad psykolog, har kunskaper om psykiatrin och hur den är organiserad, men när livet plötsligt vände stod även hon handfallen.
Hon tar sig dit, till den stunden, när dödsbudet kom via telefon. Vi sitter i hennes lägenhet i Visby, torsdagstystnad, aningen av sol där ute:
– Min första tanke var ”nej, det här ska ingen få veta. Ingen. Det måste hållas hemligt till varje pris”.
Och så blev det, på sätt och vis. Än i dag är hon sparsam med att prata om det. Det känns aldrig som rätt tillfälle, om det nu ens finns något sådant. Kanske är det såväl alltid som aldrig rätt sammanhang.
Det var naturligtvis av chock, den där första instinkten, liksom samtalet till en kollega: Nu är läget så här, men du får inte berätta det för någon, jag ska ha planeringsdag i morgon och ingen får veta!
– Jag var chef inom psykiatrin, samtidigt som jag var en chockad och ledsen syster. Och den där planeringen blev förstås inte av.
Efteråt var hon full av kritik mot hur psykiatrin i Västerås hade fungerat, å andra sidan satt hon med all sin fackkunskap: hur organisationen är uppbyggd, hur svårt det kan vara att se och tyda tecknen, allt det där.
Hon var chefen, hon var den drabbade, i en och samma person.
– Sammantaget har det varit en känslomässig investering. Vi möter varandra i olika roller i livet, men i grund och botten är vi människor, alla är vi lika, med liknande erfarenheter. Det slår mig ofta i mötet med patienter; ”Du som sitter där är egentligen jag”. Ofta har jag tänkt att jag kunde delge mina egna erfarenheter, men nej...inte förrän nu.
Livet är så fyllt av ”vi” och ”dom”, hela samhället skulle må bättre om garden släpptes en aning, tänker hon. En positiv hudlöshet kan vara vägen fram mot större förståelse och mer kärlek.
Christine funderade inför den här intervjun om hon skulle berätta eller inte. Det är fortfarande så privat och till dels fyllt av skam. Men så tog hon ändå chansen.
Var i sitter den där skammen, tror du?
– Jag vet inte...om han blivit påkörd av en buss eller dött i cancer hade det förmodligen inte känts så. Det finns fortfarande så mycket skuldbeläggning inom suicid.
Hur tänker du?
– Att det signalerar en dålig uppväxt, föräldrar som inte sett barnets behov, mycket sådant läses in. Men så var det inte, Martin visste att han var älskad, det förstod vi inte minst av den avskedsdagbok han lämnade efter sig.
Har du skuldbelagt dig själv?
– Ja. Det tror jag de flesta gör. Jag är en syster som inte räckte till, så känner jag. Trots alla mina kunskaper om suicid och suicidprevention. Vad kunde jag gjort mer? Vad kunde jag gjort annorlunda? Borde jag sett något som jag inte såg?
De är bara två syskon kvar nu, Christine och hennes lillasyster Karin i Stockholm.
Förlusten av en bror har gjort Christine mer öppen och sårbar, säger hon. Att ha vuxit upp med två syskon har format henne, att mista ett har också gjort sitt:
– Det värsta har redan hänt, det kan inte bli värre. Jag har sänkt min gard, blivit lite rundare i hörnen, tror jag. Jag har tränat på att visa mig sårbar, den här intervjun blir en del i det arbetet.
För så är det, tror hon. Det är viktigt att inte bara visa det som är perfekt:
– Det är bara att gå till mig själv, vilka människor tycker jag om? Jo, de som är mänskliga, med sina fel och brister.
Beatrix betyder ”den lyckosamma”, och lycka var det att Christine hade sin häst när livet hände. Hon var stor del i återhämtningen.
Det är hon fortfarande, ridning och även simning är en slags mindfulness för att få henne att må bra.
När vi hade kontakt inför den här intervjun fick jag ett mejl postat klockan 08.10: ”Hej, nu har jag just klarat av 2000 meter i bassängen”.
– Kroppen är gjord för rörelse, det fyller på energi och får oss att må bättre. Simningen är som meditation, där tänker jag mina egna tankar, möter ingens blick...ibland tänker jag inte alls. Det är ett avbrott som får mig att klara stressen i vardagen.
Livspusslet går inte ut på att hitta alla bitar, så uttrycker hon det. Det räcker att motivet ser okej ut.
– Jag uppfattar att vi har en skev bild av hur livet ska vara, det är avigsidan inte minst med sociala medier, där visar vi våra tjusiga sidor och sitter till slut med en massa krav på oss själva.
En kan spela gitarr, en annan kan laga mat, en tredje målar om huset, en fjärde brygger eget vin, en femte odlar gurkor så det står härliga till...
– ...och så tänker vi att vi också borde göra allt det där. Samt vara stark och snygg och klassförälder och vältränad och resa på semester!
Så klart det inte går, så klart det sätter spår. För det går inte att säga ja utan att samtidigt säga nej.
Så hur ser din pusselbild ut?
– Haha, där finns bitar för ridning och simning, för mina vänner, för mitt jobb, familjen. Men ingen för tv, det enda jag ser är ”På spåret”, och ingen för matlagning, det är verkligen inte min grej. Jag lagar en jätteladdning sedan äter jag samma mat i en vecka.
Efter intervjun lyssnar jag på låten ”Kristaller”, om och om igen hör jag den, och berättar i ett mejl till Christine att den rört mig till tårar:
”Det är det här som är så vackert” svarar hon. ”Nu lever en del av min bror även i dig”.