Johan Wänström, statsvetare på Linköpings universitet, har forskat kring politikers motiv till nedläggning av skolor.
Riksdagsbeslutet från 2011, som tvingar till legitimerade lärare i alla ämnen i grundskolan, slår särskilt hårt mot de mindre skolorna:
– Med en skola på säg 30 elever blir det väldigt svårt att ha ett lärarlag om 3-4 lärare. Det har bidragit till många nedläggningar, säger han.
Störst är problemet på mellanstadiet. Wänström minns sin egen skoltid i Västergötland där han hade samma lärare i allt utom slöjd.
– Syftet är i grunden gott, men när en ”äldre” lärare går i pension och måste ersättas med flera stycken, det är då det blir svårigheter.
Nedläggning leder inte sällan till polarisering, men Johan Wänström menar att man inte kan begära att familjer ska tänka i samma tidsperspektiv som politiken.
– Det är politikens uppgift att planera på sikt. Gotland verkar ta ett stort grepp här, jag tror det är bästa sättet. Men det finns inget svart eller vitt, många faktorer påverkar; pedagogik, ortsutveckling, ekonomi, kanske miljontals kronor i renoveringskostnader.
Wänströms forskning tog avstamp i ett samtal med en tjänsteperson i en svensk kommun, denne sade ”vi skulle behöva lägga ner skolor men det är ingen som vågar”.
Det är inte ovanligt att skolnedläggningar blir valfrågor, men något direkt samband mellan nedläggning och valförlust tycks inte finnas.
– Nej, det går inte att slå fast, jag skulle säga att det är plus-minus noll där, säger han.
Skolan har ett starkt symboliskt värde i bygden, den skapar glädje och framtidstro.
Vid en nedläggning tvingas många ställa om sitt livspussel, men erfarenheten visar att de flesta redan skjutsar sina barn till skolan.
– Och tidigare studier visar att när en skola läggs ner har övrig samhällsservice redan försvunnit på orten, det är bara resultatet av något som pågått en längre tid.
Han poängterar att han inte är någon kännare av Gotland, men noterar att avstånden är korta.
– Jag förstår att bygden reagerar, det är bra, en del av demokratin. Men jag tänker ändå att konsekvenserna är betydligt större i exempelvis Norrland, där barnen behöver skjutsas 10, 15 mil.
En lösning, menar Johan Wänström, skulle kunna vara ett extra statligt finansierat utbildningsår för att ge behörighet i ytterligare ämnen än vanligen tre, fyra stycken.