Maria ten Siethoff, enhetschef för Barn- och ungdomspsykiatrin på Gotland.
I juli rapporterade DN om att över 9 000 barn i Sverige har väntat längre på hjälp från barn- och ungdomspsykiatrin än vad vårdgarantin tillåter. Sedan 2011 ska alla under 18 år som söker specialistvård för psykisk ohälsa erbjudas ett första möte med barn-och ungdomspsykiatrin, Bup, inom 30 dagar.
Region Västerbotten ligger sämst till i landet, där 14 procent av de 1 183 barn som stod i kö i juni fick ett första möte inom vårdgarantins 30 dagar. Gotland är, enligt siffror från Sveriges kommuner och regioner, SKR, tillsammans med Kalmar de enda regionerna där fler än 90 procent av alla barn i kö, fått hjälp i tid.
– Vi kan inte recensera andra ställen i Sverige, det vi kan säga är att vår mottagning under lång tid haft fokus på att jobba med vårdprocesserna. Vi arbetar ständigt för att hitta små förbättringar i våra arbetssätt som i det långa loppet leder till att vi frigör tid som vi nyttjar till att träffa patienter, säger Bup:s enhetschef Maria ten Siethoff.
Det är sedan tidigare känt att gotländska barn medicineras mer än andra. Här får över tre procent antidepressiva medel utskrivna. Det är dubbelt så mycket jämfört med genomsnittet i landet. Även för ADHD-medicin och sömnmedel ligger Gotland högt. På Gotland är andelen 5-19-åringar som får medicin för ADHD, tillsammans med Halland, högst i landet.
Läkare Kinga Rytarowska på Bup Gotland menar att efter den neuropsykiatriska utredningen, som görs för att fastställa ADHD-diagnos, finns tillräcklig kunskap om patientens fungerande, styrkor och utmaningar.
– Som regel erbjuder vi våra patienter och deras föräldrar insatser på Bup. En viktig del är återlämning till skolmiljö, då skolpersonalen oftast vet ganska mycket om sina elever och vad de är i behov av. Efter en utredning kan de ännu mer förstå sig på individen. Om alla genomförda insatser inte ger tillräcklig effekt börjar våra barn och ungdomar med läkemedel som är beprövade vid ADHD-problematik, säger Kinga Rytarowska.
ADHD behandlas oftast med centralstimulerande medicin som Concerta och Elvanse. Medicinerna kan dock ge biverkningar som nedsatt aptit, huvudvärk och sömnproblem. Det är även vanligt att personer med ADHD får melatonin för sina sömnstörningar.
Kinga Rytarowska berättar att när medicinering ska sättas in, har alla patienter en så kallad fast vårdkontakt som är sjuksköterska. Sjuksköterskan har, förutom läkare och psykolog, varit delaktig i hela vägen under utredningen. Utöver regelbundna medicinska kontroller och kliniska bedömningar, har de även ständig kontakt med patienten och dess föräldrar.
– Både läkemedel och dos av mediciner är väldigt noggrant genomtänkt och anpassad utifrån personens profil och komplexitet av besvär samt förankrat med patienterna och deras föräldrar. Det har stort betydelse att våra patienter är delaktiga i allt som gäller dem och är införstådda med att vi behöver varandra för att lyckas med insatserna.
Mia Ramklint, professor inom barn- och ungdomspsykiatri.
Mia Ramklint, professor inom Barn- och ungdomspsykiatri på Uppsala universitet, tror att anledningen till att Gotland ligger högt både vad gäller vårdgarantin men också av förskrivning av ADHD-medicin beror på tillgång till utredning och behandling.
– Det man har lärt sig är att fem till sex procent av befolkningen har adhd. Jag vet inte om det har med överbehandling eller inte, det är något som tiden får utvisa. Allmänt brukar man säga att ju mer vård du erbjuder desto mer vård konsumeras, det finns ett omåttligt behov, säger Mia Ramklint.
Det finns nationella riktlinjer som läkare och psykologer på Bup ska följa. Bland annat används psykoedukation, alltså att ge undervisning och förståelse om diagnosen samt att göra anpassningar i den miljö man befinner sig.
– För barn görs den anpassningen i hemmet och i skolan. Det är först när man har gjort allt detta och det inte räcker till som medicin ska erbjudas. Frågan är då hur bra är skolorna på Gotland är? Erbjuder de allt detta och det ändå inte hjälper eller hoppar man över något steg? Om det skulle bero på läkaren, så frångår personen riktlinjerna, säger hon.
Mia Ramklint menar även att skolornas förändring till större klasser på 30 personer, gör att det finns barn som inte fungerar i den konstellationen.
– Oftast sätter man in elevassistenter i de klasserna men det kanske inte räcker. Jag tror att mindre klasser skulle göra mycket, då kanske man kan "rädda" fler barn som inte hade behövt komma till utredning överhuvudtaget.
Hon betonar även att det finns ett spektrum, där vissa ligger högre på skalan för ADHD och vissa ligger lägre, där de med större problem oftast behöver medicin.
– De läkemedel som används påverkar pulsen och blodtrycket så om man kan slippa den är det naturligtvis att föredra. För många barn skulle en bra skolmiljö kunna innebära att man kan flytta dem till "inte ADHD"-sidan. Det behöver undersökas vad man gör för insatser i skolan, för det skulle kunna förklara att så många får behandling. En annan sak är hur fort utredningen ska gå, där ser man vikten att lägga tid på psykoedukation. Barnet ska hinna tänka på vad diagnosen innebär, innan medicin sätts in, säger Mia Ramklint.