"Franken" hade svårt att hålla tyst

Kvällen före intervjun med kriminal-kommissarien har jag sett honom springa DM i terränglöpning i Östergravar, 4000 meter.
Han tuffade i mål långt efter täten, på 19, 20 minuter nånting. Men han var het i korta tajts.
När vi sedan, morgonen därpå, ses så ses vi inte. För klockan går och jag får vänta längre än ett terräng-DM.
Nära 25 minuter efter avtalad tid dyker han upp i polishusets foajé, efter att kolleger lyckats få kontakt med honom trots avstängda telefoner.
- Var det i dag!? Jag trodde vi sa i morgon!
* * *
Magnus Frank är kriminalchef på Gotlandspolisen. Han har varit polis i över 30 år, han sökte sig till yrket för att han inte visste vad han skulle söka sig till.
- Det var väl lärare eller polis jag valde mellan, sen blev det polis...av en slump, kan man väl säga. Det var aldrig någon dröm eller så.
Den här morgonen, en torsdag, har han där hemma tagit en promenad med hunden, inget mer. Hunden är en gul labrador och heter Sigge.
Frukost blir det på stationen. Mörkt bröd med leverpastej och ättiksgurka, en kopp te.
Har det varit en bra start på dagen?
- Jodå...det var väl som vanligt.

Kopplar av jobbet
Hur ska en riktigt bra ledig dag starta?
- Då tar jag det lugnt, då kan jag ligga och dra mig ett bra tag. Sen en ordentlig frukost med ägg och yoghurt...det kan gå en bit in på förmiddagen. Det är rätt skönt att lata sig ibland.
Du, inför den här intervjun googlade jag dig och hittade en Magnus Frank som är koordinator på Frigoscandia. Har ni någon kontakt?
- Nej.

"Franken", han kallas så, Frank eller "Franken", håller på Liverpool och Färjestad, ser helst sport på tv, ägnar delar av fritiden åt skytte och har Beck och Wallander som favoritkommissarier.

Vi ska prata om löpning och vad det betyder i hans liv, prata lite matlagning också och fredagslättja. Det är mycket skratt och flams, Frank i sin blå uniform har sällan långt till ett gott garv.
Det är också lite svårt att nå honom, att komma nära. Men förutsättningarna för att nå det personliga är ju heller inte briljanta - polishus, polisuniform, ja, ni förstår.
Men först lite jobb.
Jag frågar om han kan koppla av jobbet och det kan han, säger han. För det mesta. Inte alltid.
- I vissa fall är det svårt, när man har nåt större ärende, då går man och grubblar lite. Som chef är man ju inte med i utredningar så mycket, nu är det mer övergripande strategier...det är ju nackdelen, att man kommer ifrån det arbetet.
Jag har hört att du var en riktig buse när du växte upp.
- Nja, det vet jag inte, haha...jag var nog mest pratsam.
Där gled du undan från frågan, märkte jag.
- Nja...jag hade väl svårt att hålla tyst i skolan, kanske...och lite småbus gjorde man väl som de flesta gör, kastade snöboll på folk och gjorde bomber av salpetersocker och sånt.

Det finns ett annat svar
Jag frågar om han kan tycka av vissa brott som görs, frånsett att de förstås är lagvidragiga, rent av är lite finurliga och uppfinningsrika.
Han tar ett bett av leverpastejmackan han just köpt i polishusets kafeteria, tuggar, säger sen:
- Jag snackade med en inbrottstjuv en gång, han berättade hur han kunde se ett hus som i hans tycke låg bra till...sen kunde han gå i ett år och fundera på hus han skulle attackera det och dessutom göra så lite skada som möjligt...det kan man väl säga är ett intressant brott, att planera noggrant för att se en effekt.
Tänker du tillbaka på den där tiden då du gjorde dina bus?
- Jo, det kan man väl göra...man rörde sig i så litet område, det har jag tänkt på, jag växte upp på Länna och vi brukade leka musketörer i Valdemars-korset och man tyckte det var så stort! Ser man det i dag är det ju bara en liten korsning.
Sugen att busa igen?
- Nej...jo, lite småbus måste man ju göra.
Är du en buspojke.
- Nja...nej.
Jag har slarvat med researchen här, men eftersom jag själv är långlöpare känner ju jag flera av dina löparkompisar och...
- ...då kanske du får ett annat svar, haha.

Under sina många år inom polisen har Magnus Frank fått se mycket som andra människor slipper se.
Våld. Död. Samhällets baksida.
Han säger att han i början inte hade trott att det fanns så mycket...elände. Och att han förstås blir berörd.
- När barn far illa. Och det som är aktuellt nu med kvinnofriden, att människor blir misshandlade och är rädda i sitt eget hem...
Har du reflekterat över allt det här?
- Visst...man har väl sin grubblerier ibland, så är det ju. Och det finns några hemska flashbacks som dyker upp i huvudet.
Är det ett pris att betala?
- Nej, pris vet jag inte, inte så att jag mår dåligt av det, men en del av det jag varit med om det sätter sig ju, så är det.

"Franken" har haft ett mustigt helskägg, gillar Creedence-plattan "Green River", tycker längdhopperskan Erica Johansson är snygg och på frågan "vilken är din största last?" svarar han: pilsner, kanske.

Ingen stillöpare
4000 meter är egentligen alldeles för kort för Magnus Frank, som i löparsammanhang representerar P18 IK.
Han har ägnat sig åt löpning sedan mitten av 70-talet då han var nyutbildad polis på Lidingö.
Enda sättet att få ledigt dagen för Lidingöloppet (tre mil) var att anmäla sig till tävlingen och...
- ...jag stod och var så jävla pissnödig och tänkte att det kan inte vara värre att springa än att stå här en hel dag.
Men 4000 meter, som i Östergravar kvällen före vårt samtal, är egentligen alldeles för kort för honom.
För långt ska det vara, helst halvmaror (21 kilometer) eller maror (42 kilometer).
Löpning ger honom avkoppling och är ett sätt att andas och rensa hjärnan.
- Och sen är vi ju en liten gubbklubb i P18 som har kul ihop, det är ju mycket för det sociala också, man träffas och tränar ihop.
Tre, fyra pass i veckan blir det. "Gubbklubben" kör måndag, onsdag och fredag, då går det att se dem i sina blå träningsställ springa längs Visbys trottoarer och cykelbanor.
En gång i tiden satsade han och satte upp tidsmål. Men det var innan senaste årens hälseneproblem med inflammationer och partiella bristningar.
1997 sprang han under tre timmar på maran, en klassisk och relativt svårnådd gräns för alla motionärer.
Berätta.
- London Marathon. 2.58.01. Men då hade jag tränat mycket och haft det som mål.
Under tre...det kan man inte tro.
- Va? Kan man inte? Haha...det var nån som sa att jag springer näst fulast på Gotland.
Ja, det ställer ju i ännu en fråga.
- Vem som sprang fulast...men det säger jag inte!
P18-gänget försöker göra åtminstone någon resa vartannat år. Så "Franken" har sprungit maror i London, New York, Amsterdam och Wien, halvmaror i Budapest, Paris, Berlin, Warszawa...
Grabbarna Grus på resa, nöta asfalt och sänka bärs. Livskvalitet, det.

Polisen på Gotland har mediautbildning den dagen vi träffas i Magnus Franks rum i polishuset.
Hur man ska förhålla sig till journalister, vilka förväntningar man kan ha. Han säger att i normalfallet är kontakten med media positiv.
I inledning av en utredning, då han oftast är delaktig, kan det däremot vara svårt att räcka till, säger han. "Då behövs man på 15 platser samtidigt".
Men vi uppehåller oss inte vid det.

För kort - just nu
Jag undrar istället hur en riktigt bra fredagskväll ser ut i hans liv.
- En riktigt bra fredagskväll...det kan vara när vi har fredagsträning, fredagar tränar vi ofta vid lunch med en gång i månaden kör vi på kvällen...det kan vara ett tvåmilspass och sen en pizza och ett par öl med grabbarna, vi brukar hämta pizza och käka vid P18.
Det låter fantastiskt.
- Det är skoj, det är det. Och ibland hittar vi på aktiviteter efteråt, spelar kort, det kan vara whiskyprovning eller varpakastning...
Ja, för tränar man mycket kan man unna sig en del också, eller hur?
- Jo...men just nu är jag nog en halvmeter för kort för min vikt.
* * *
Jag säger att jag under vårt knappt timslånga samtal förstått att han är en rätt matglad människa, en njutningsmänniska, och det säger han att han är.
Gillar att stå vid grytorna, gillar att laga mat och att äta gott.
- Det kan bli vad som helst...jag har några grunder och sen leker jag. Jo, det är kul...att leka lite och sen lägga upp det så det ser snyggt ut.
Jo, en sak till. Du som har utrett så mycket och är van att lägga märke till detaljer: hur ser man att en bil är från Polen?
- Nja...
På lacken.

"Franken" hade svårt att hålla tyst

Det är kanske lite elakt att låta det inleda texten.Men han säger det själv med distans och ett dånande garv, Magnus Frank.Och så är det ju ett så roligt citat från en kommissarie:- Det sägs att jag springer näst fulast på Gotland.