”Människan har anpassat sig i alla tider. Det är ju därför vi finns i dag”, resonerar Frans Björk kring förmågan att resa sig och gå vidare i livet trots en obotlig sjukdom som på flera sätt kommer att begränsa honom alltmer i takt med att tiden går.
För Frans, som i dag är 41 år, började det med en känsla av att något inte stod rätt till. Han berättar att han anade det värsta när högra handen darrade allt tydligare.
– Jag kände det i kroppen. Det är vanligt att det börjar i en del av kroppen och för mig var det på höger sida.
Frans sökte vård relativt tidigt. I efterhand är han tacksam för det, att både han och sjukvården tog symtomen på allvar.
Det är långtifrån en självklarhet. En rad vittnesmål från Parkinson-sjuka, berättade i medier eller via olika intresseföreningar, handlar om en snårig och utdragen väg till diagnosen.
– Det är en knepig sjukdom, den kan te sig på så olika sätt. Det finns ingen manual för hur du drabbas, som vilka symptom du får och hur snabbt de blir värre, säger Frans.
För det kommer att bli värre. I dagsläget finns inget som kan bota Parkinsons sjukdom, eller bromsa den. Men det finns mediciner och andra sätt att lindra symtomen. Som för många med diagnosen har daglig motion och rörelse hjälpt Frans – som går en ordentlig runda varje morgon.
– Det är en rutin som jag snabbt insåg att jag behöver ha. För mig funkar promenaderna, dessutom kommer jag ut och att bara gå såhär i skogen eller vid havet ger så mycket mer än bara fysisk träning, det ger ett psykiskt lugn.
Samtidigt som Parkinson är en obotlig och progressiv sjukdom, innebär det inte att den som drabbats lever ett kortare liv än om man aldrig fått sjukdomen.
– Jag försöker nog att inte tänka så mycket på framtiden. För mig handlar det mer om här och nu, och det jag gör för att må bättre i dag kommer också att vara det som förhoppningsvis gör att jag mår så bra som möjligt på sikt, säger Frans.
Parkinsons sjukdom är en nervsjukdom som gör att hjärnan får svårt att kontrollera nervsignalerna som styr dina rörelser.
När han fick frågan om den här intervjun så tvekade han först. Delvis för att han inte haft diagnosen så länge.
– Jag behövde en dag att tänka efter. Jag har känt mig osäker på hur jag själv förhåller mig till min sjukdom, om jag fullt ut landat i allt och accepterat att det är så här.
Han säger att han är öppen med sjukdomen, som bland vänner och på sitt jobb. Men att han inte har något behov av att bli något slags språkrör, eller att gemene man ska förstå hur just han har det.
– Det är jätteviktigt med förståelse från den närmaste omgivningen, så är det i alla fall för mig. Och där har jag verkligen haft en familj som varit mitt stora stöd sen dag ett.
När Frans fick sin Parkinsons-diagnos var familjens yngsta barn bara fyra år. Och visst har det varit tufft, medger han.
– Jag tror verkligen att man ska vara ärlig som förälder. Barn förstår så mycket mer än man ibland tror.
Han berättar att det är tröttheten som är värst med sjukdomen. Något som både han och hans närmaste fått acceptera och i stället fokusera på de stunder som Frans har mer energi.
– Det är lite som att gå runt med en ständig sömnbrist. Så tröttheten påverkar mig mycket, men den kan variera väldigt från en dag till nästa. När jag har en dålig dag orkar jag knappt göra någonting, då är jag tydlig och öppen med mina barn. Det är bättre att de vet att idag är pappa trött. Då är det bättre att jag finns till för dem de dagar som jag orkar vara den förälder som jag vill vara.
Sjukdomen börjar oftast efter 55 års ålder. För Frans Björk kom symtomen ovanligt tidigt i livet. Han fick sin diagnos som 38-åring och är den yngste med sjukdomen på Gotland.
Sedan Frans blev sjuk har symtomen blivit allt tydligare. Det som började som en känsla av obehag och darrningar i högerhanden blev kraftigare och ganska snart fick han lära sig att använda vänstern. Han berättar att käppen alltid är med numera, främst som ett stöd för balansen i höger sida av kroppen.
– Om jag kan förmedla något med detta så är det att söka vård. Dra inte ut på det. Jag gjorde ju inte det, men jag kan tänka mig tillhöra en sådan grupp som generellt tenderar att gå länge med något innan man ringer och bokar en tid på vårdcentralen.
Sitt vanliga heltidsarbete som han hade innan diagnosen har han fortfarande kvar. Under den senaste tiden, sedan sjukdomen gav sig till känna, han även lagt mer tid på att göra sin egna musik och skriva låtar.
Han beskriver det själv som en hobby, men faktum är att Frans i 25 år av sitt liv spelat på dansgolv och scener i lagerlokaler, källare och skyddsrum till bakgator, svartfester och gatuparader i städer över hela Sverige och Europa.
Sjukdomen kan påverka rösten på så sätt att den blir försvagad och otydlig, ett relativt vanligt förlopp vid Parkinsons sjukdom.
– Men det har tack och lov inte drabbat mig än, vilket är en välsignelse.
Men de senaste åren har fokus skiftat till den egna studion på Själsö, och att under eget namn färdigställa ett album med texter på svenska.
– Det är väl en sak som är bra i allt det här, om jag ska försöka se något som positivt med sjukdomen, att den lärt mig sortera mer och att se på livet annorlunda. Utöver det att jag har det sociala omkring mig, inte minst min fru och våra tre barn, så är det i sången och musiken jag har funnit mitt uttryck, mitt sätt att bearbeta saker och få ut det jag känner och vill säga, säger Frans Björk.