Det hände sig på den tiden när Carl den XVI Gustaf var kung, visades på bio som familjefilm, och lät skattskriva alla katter. Ja, det kostade bara 40 kronor per katt. Samtidigt höjde landet där alla gärna hade sommarhus på Gotland priserna, så att fastlandet i fjärran blev ett land än mer i fjärran. En vis man gammal man i rederibranschen hade kommit på hur man skulle driva och utveckla trafiken, men krig och elände fick drivmedelspriserna att skena och modellen att kapsejsa. Ön i Östersjön var nu plötsligt så viktig, att den till varje pris ändå skulle försvaras, och ansågs så betydelsefull att det lilla kungadömet bestämde sig för att ansluta sig till Nato.
Det var i de tiderna jag klev in på svärfars gamla kontor. Där tycks tiden ha stått still. Svärfar är borta sedan flera år, men det som var hans liv finns ännu kvar. Pärmar för räkningar prydligt på en hylla. Telefonen med sina fyrkantiga stadiga knappar och sin svarta krullade sladd på ett skrivbord. Telefonkatalogen, den senaste utgåvan för Gotland och året 1997, berättar om vilka som då bodde på ön och ännu hade Televerkets fasta kopparledningar kvar.
Där i det dammiga kontoret, där generationer drivit sin verksamhet framåt, snurrade tidens gång i mitt huvud. Viktiga referenser är borta sedan länge och tomma hål gapar nu hos den yngre generationen. "Tjock som en telefonkatalog", en totalt omöjlig jämförelse som mått betraktat. Yngre skakar bara totalt oförstående på sina huvuden. När jag ibland på trädgårdsvisningar visar pumpornas tentakler, som de slingrar sig fast med i allt som finns i deras närhet, brukar jag likna tentaklerna vid telefonsladdar. Men, vem vet i dag hur en sådan såg ut? Att telefoner ens har haft sladd?
Och vem ringer längre Fröken Ur? Jag var tvungen att provringa, 90 510. Jodå, jag kom ihåg numret och hon svarade fortfarande. För säkerhets skull upplyste hon också om vilket år det är. Det är mer än man kan säga om många jag söker i jobbet, där talsvar har blivit sättet att kommunicera på. "Personen ni försöker nå väntas åter klockan 14". 14:01 har personen checkat ut och "gått för dagen, väntas åter...".
Ändå vill alla ständigt vara nåbara, ständigt uppkopplade och livet, det ska pågå i realtid och online.
I tider med fasta telefoner tror jag att människan på många sätt var friare. Svärfar kunde åka till stranden och fiska, eller dra till skogs och samla nötter, i visshet om att han fick vara i total frihet. I min och din ficka surrar ständigt livet på, i samtal, sms och nya inlägg på sociala medier. I en värld där informatörer, kommunikatörer, konsulter, koordinatorer, samordnare och handläggare har tagit över. Men där jobbet som ska göras finns, där finns det sällan tillräckligt många händer. Om de inte hyrs in. Hur är det ens möjligt? Att svensk välfärd tappade bort sig och i dag bygger på att vårdanställda säger upp sig, och sedan hyrs in – av bemanningsföretag för att göra samma jobb. Till flerdubbla löner!
I det fallet kan man säga att jag har gått mot strömmen. Som 19-åring hyrdes jag in för att leverera bilder till Gotlands Allehanda. Jag var hyrfotograf i 11 år, sedan blev jag anställd. I veckan fick jag "guldklocka" efter 25 års nit och redlighet som fast anställd reporter på Gotlands Allehanda. Är jag ens så gammal? Jag får nog ringa Fröken Ur och dubbelkolla vilket år det är.