Det var dukat till fest i Akebäcks gamla skola i fredags, fruntimmersföreningen firade 150 år och bygdens damer skålade för föreningen. I dag ägnar de sig åt att stärka banden i socknen och gör studiebesök på medlemmarnas arbetsplatser.
- Akebäck är något av en sovsocken och det finns inte så många självklara sätt att träffas, men det här är en anledning, säger Gun Pettersson.
Nytt liv
Det blåstes nytt liv i föreningen 2001 och man skaffade sig ett nytt syfte. I dag verkar föreningen för samhörighet, gemenskap och utbyte av erfarenheter mellan kvinnor boende eller med anknytning till Akebäck.
Annat var det förr. Då handlade det om att lära ut för quinnor nödvändiga handslöjder. Det kan låta som vilken syjunta som helst, men på 1800-talet gotländska landsbygd så var det ett sätt för kvinnor att utbilda sig.
- Man lärde sig de jobb som fanns, säger Gun Pettersson.
Bara män i styrelsen
Man hade en lärare anställd på halvtid, men tidstypiskt nog var det bara män i styrelsen.
Först 1962 hade fruntimmersföreningen fått en kvinnlig ordförande.
- Under den tiden handlade det mycket om att göra något gott för kyrkan. Man skänkte handarbeten till kyrkan i Akebäck, dukar och gardiner. Man samlade också in pengar som skänktes till välgörande ändamål.
Männen bannlysta
Ett exempel på kvinnoföreningens lokala insatser är en gatlykta som ännu står kvar utanför kyrkan. I dag har männen inte tillträde till föreningens träffar.
- Vi ägnar oss inte heller åt handarbeten. Även om jag minns att det var mysigt att vara med som liten, när de vuxna satt här och pysslade med sitt hantverk.
Vid 150-årsjubiléet blev det snittar och bubbel i champagneglasen. När det blev dags för damerna att gå till bords fick vi snällt lämna byggnaden. Som sagt, inga herrar tillåtna när fruntimmersföreningen träffas.