Fulsång på båten
Medresenärer. Jag såg dem redan vid incheckningen, men tog då ingen större notis vid dem, utan fortsatte att trängas med en busslast trötta resenärer som inget hellre ville än att norpa åt sig några av de soffor som ännu inte är avgiftsbelagda. Det enda misstänksamma med dem var att de rörde sig i en perfekt, nästan uttänkt, formation.
När vi lämnade väskorna på den oregerliga bagagevagnen såg jag dem igen, men irriterade mig inte heller då på dem. De skötte sitt och jag lämnade tryggt ifrån mig väskan och gick med bestämda steg för att sno åt mig en soffa.
Jag plockade fram helgens fynd och tog fram walk-mannen. "Mates of States" senaste, "Mojave 3:s" Spoon and rafter, "Violents Femmes" debut i en utökad utgåva och en singelsamling med "Buzzcocks". Öppnade en nyköpt James Ellroy och en San Sao. Såg fram emot en trevlig båtresa fylld av musikalisk genialitet och deckargenrens okrönte mästare.
Några bord bort satte sig det där sällskapet och det dröjde inte många minuter förrän de köpte Mariestads. Inget fel med det. Jag gillar också öl, kanske inte Mariestads, men ändå.
Då slog Murphy till. Ni vet, Murphys lag om alltings jävlighet. Om något kan gå åt helvete så går det åt helvete. Det uppladdningsbara batteriet till walk-mannen dog. Och jag hade bara hunnit ta mig igenom halva "Mates of State". Och jag vägrar att köpa vanliga batterier.
Sällskapet hade dock redan, inom loppet av några flaskor, förvandlats till Hin Håle själv. I takt med att ölen på bordet blev allt fler, höjdes deras röster till maxvolym och samtalsämnena, eller kanske ska jag säga sångtexterna för nog tusan hade de börjat sjunga, berörde ämnen som sex, könsorgan och ännu mera sex.
Här kommer ett axplock: Kussimurran inga tänder har... osv. Petter-Niklas har inga ben, men kan stå ändå.
Ja, ni fattar.
Som om inte det var nog. Dessa vedervärdigt plumpa texter framfördes med sakrala, skolade stämmor.
Min toleransnivå är sällsynt hög och det är sällan jag avskyr människor jag inte inlett en konversation med, men båtresan i måndagskväll var ett undantag. Jag avskydde dessa människor av hela mitt hjärta.
När jag försökte fly och förpassade mig till andra änden av båten så satt två musikanter och spelade mollbeslöjade folkvisor.
För stunden kändes det som ett alternativ.
Det kändes faktiskt till och med hippt.
Missa absolut inte "Outkasts" dubbelburgare!
Inte heller senaste "Ladybug Transistor".
Och under inga omständigheter "Cruel Town".
Så jobbar vi med nyheter