Här bakom den nyputsade muren har hon sin ateljé. Muren är till skydd för trafiken, men i konsten vill Maria riva alla murar. Vägen dit har varit krokig och inte alls självklar.
28 år gammal stack hon till USA och San Fransisco. På Academy of Art lärde hon sig teknik och uttryck. Men väl hemma i Sverige igen gällde det att försörja sig. Maria Brandsjö Fredin arbetade under många år som journalist. Smålands Dagblad, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, sedan blev hon assistent till Bo Holmström på Sveriges Television i New York.
Så helt plötsligt tog livet en dramatisk vändning. 1998 blev Maria svårt sjuk. Sängliggande i tre månader på Visby lasarett och på Karolinska.
- Jag hade en vansinnig huvudvärk, med allt som hör därtill, säger Maria med allvar i rösten.
I elva år saknade hon diagnos, men fick ändå medicinering. Det var först för drygt ett år sedan diagnosen blev klar. Hjärninflammation. Ett mycket allvarligt tillstånd som påverkat Maria Brandsjö Fredin högst påtagligt.
Hon måste numera välja var hon lägger sin energi, och försöka undvika stress. Karriären som journalist var över.
- Men så kom jag på att jag hade konsten kvar. Jag var bara 53 och det var för tidigt att lägga sig i sängen, säger hon.
En svag doft av linolja och terpentin sprider sig i ateljén. Måleriet har blivit en passion och ett kall. Med tiden har Maria Brandsjö Fredin kunnat vända motgång till en drivkraft framåt.
- Jag tänker till och med att det var en mening i det som hände, säger Maria och blandar rätt nyans med penseln.
Hon menar själv att det någonstans i hjärnan finns en "journalistikdel" som fortfarande går igång, som gör att hon berörs av det som händer i samhället, och lokalpolitiken i synnerhet.
- Det är viktigare att vara med i lokalpolitiken än att förändra världen, säger hon och menar att hon på Gotland kommer närmare det lokala än vad man gör i exempelvis Stockholm.
Yrkeslivet som journalist sätter sina tydliga avtryck i måleriet. En del av bilderna kunde ha varit reportagebilder i nyhetssammanhang. I en serie oerhört starka bilder har hon skildrat världen ur ett mobboffers perspektiv. Bilderna ställde hon ut i Göteborg. Folk kom in från gatan och grät över det de såg.
- Måleriet är till skillnad mot journalistiken ett känslospråk, säger hon och visar bilden av en hukande kuvad flicka.
Temat med mobbning i skolan är aktuellt. Maria Brandsjö Fredin har försökt få sina bilder utställda i skolsammanhang här på ön. Utan resultat, hittills.
- Om någon vågade se de här bilderna skulle det kanske hända något, säger hon.
Maria menar att det hon gör inte är för byrålådan. Hon vill visa sina bilder och väcka opinion. Så även med den politiska satiren som uttryck. Från väggen i ateljén blickar tre välkända ansikten. Likt en staty tronar Kjell Skalberg på en trave staplade p-automater. Eva Nypelius ler bakom en enorm ordförandeklubba och Bertil Klintbom blickar majestätiskt ner på betraktaren.
Maria Brandsjö Fredin är kritisk till klimatet mellan de styrande och medborgarna på Gotland. Med konsten vill hon förmedla det "von oben-sätt" hon menar finns hos många makthavare på Gotland.
- Det finns en brist på lyhördhet gentemot vanliga människor. Vissa talar till medborgarna som om de vore barn, säger hon.
Humor och värme måste finnas för att den politiska satiren ska bli riktigt träffsäker. Det är viktigt att kunna skratta åt bilder av det som är svårt att förändra.
Maria Brandsjö Fredin har en vision om ödmjukare politiker och ett bättre samspel med medborgarna.
- Det syftet tycker jag är gott, säger hon och tillägger att det måste finnas en balans för att inte plötsligt bara bli grotesk och elak i sin politiska satir.
Hon vill skapa med en viss elegans, annars tappar man humorn och det förlösande skrattet. Inspiration får hon bland annat från reportagebilder i Gotlands Allehanda.
- Bilder kan vara starkare än ord, om man vågar, säger Maria.
Sina bilder ser hon som den svages röst mot de starka, och åsikter måste alla få ha i ett fritt land.
- Politisk satir är också en åsikt. Är man hög chef eller toppolitiker måste man kunna tåla den bild som satiren ger, säger hon.
Aktivt följer den före detta journalisten med i det som händer på ön. Parkeringsfrågan har engagerat henne starkt och hon är kritisk till förre nämndordföranden Kjell Skalbergs agerande.
- Folk ville komma till tals och det var så många protester, men han uttalade sig som å allas vägnar. Reaktionerna var starka och piedestalen höll inte, säger hon som därför förärade Skalberg en statyliknande pose på en stor oljeduk.
Framför tavlan med Bertil Klintbom och samhällsbyggnadsförvaltningen söker hon effekten av att betraktaren ska känna sig liten.
- Har jag problem med sophämtningen eller har halkat på julskyltningen för att det inte varit sandat får jag inte något gehör, menar Maria Brandsjö Fredin.
På staffliet står en påbörjad målning föreställande Eva Nypelius.
- Hon hade en stor ordförandeklubba och log allt vad hon kunde, men det hjälpte inte. Hon ville högre men klubban i bilden är för tung, säger Maria Brandsjö Fredin.
Nyfiken på folks reaktioner vill hon gärna visa sin konst. Kanske blir det utställning för att väcka debatt.
- Snälla gotlänningar kommer till himlen, men stygga gotlänningar kan komma hur långt som helst, säger hon med sitt varma leende medan solen lyser på Klintbom, Nypelius och Skalberg på väggen i ateljén vid Stenstugu i Stenkyrka.