I kväll ska högern och vänstern tävla i vilket block som är bäst på att spela skivor. Deras låtval ska få folk att skaka så mycket rumpa som möjligt. Ur ett rent populärkulturellt perspektiv har de rödgröna ett monumentalt försprång. De kan ju - nästan - låta vilken springsjas som helst sätta ihop en politisk spellista som kan, om inte svänga brallorna av högern, åtminstone få gästerna på fötter. Att räkna upp alla "vänsterhits" skulle ju ta en evighet. Att försöka hitta ens trettio bra "högerlåtar" är en uppgift värdig den mest envetne skivsamlaren. Och hen riskerar ändå att misslyckas. Om man inte tolkar begreppet höger väldigt fritt. Och det är väl att betraktas som fusk?
Att som moderat dj-battla mot en sosse med hyfsad koll på politisk musik, är därför en tuff uppgift. I alla fall om man vill hålla kvar vid det politiska spåret.
Alliansen borde därför skippa låtar om jobbskatteavdrag och avregleringar och istället satsa på musik som låter bra i sommarnatten. Musik som får folk att känna sig lite häftigare än vad de egentligen är.
De ska, under inga omständigheter, försöka skoja till det och spela Ebba Gröns "Staten och kapitalet". Såna studentikosa dumheter kan man hålla på med på privata fester. Detsamma gäller naturligtvis för den andra sidan. De ska inte heller damma av gamla trötta punkhits, Bruce Springsteens mest arbetarvänliga rockhits eller försöka vinna billiga poänger genom att nonchalant smyga in Swedish House Mafias "Save the world".
Som åldrande hobby-dj vet jag hur svårt det kan vara att stå emot frestelsen att spela Queens "We will rock you" och Opus "Life is life". Folk kommer fram och tjatar, bönar och ber. De lovar att dansa om de bara får höra just sin favoritlåt. Men snälla politiker, gör det inte. Sälj inte ut er.
Politik ska drivas av en vilja att förändra världen. Men förändra världen gör man inte genom att spela skitmusik.
Gamla souldängor, däremot. De kan välta både regeringar och dansgolv.