Ge mig influensa och 39 graders feber

Jag är inte ofta sjuk.
Det är bara någon gång varje år jag får feber och blir förkyld och med gott samvete kan stanna hemma från jobbet. Och detta trots att jag har småbarn som sägs släpa hem det ena viruset efter det andra.
Men ibland kan jag längta efter att vara sjuk. Så där riktigt influensasjuk, helt däckad i trettionio graders feber och frossbrytningar.
Bara ligga i sängen hela dagen, kanske masa mig till soffan med en flaska saft och åtta alvedon, glo på konstiga bilbyggarprogram hela dagen och inte behöva tillföra världen ett endaste dugg.
Jag hade vinterkräksjukan härom året och det var det värsta jag varit med om i modern tid men jag blev ändå snudd på besviken när jag var helt frisk dagen efter. Lite mer än ett halvt dygn hade jag väl kunnat få?
Om man ska analysera det här riktigt noga så är det inte sjukdomen i sig jag längtar efter, jag menar, så kul är det inte att må som en kyrkråtta.
Det är snarare ansvarsbefrielsen som kommer av att vara sjuk. Ingen ber en ynklig stackare att göra något. Ingen matlagning. Ingen städning. Inget jobb och inget hämta barn på dagis.
Bara ligga raklång och glo.
Kanske kan man tycka att jag borde prova att göra det vid tillfälle någon gång när jag är frisk, för det finns faktiskt dagar då jag är helt ensam hemma och har alla möjligheter att dra fötterna efter mig och vara riktigt effektivt improduktiv.
Men det går inte. Jag har försökt, och det går åt skogen varje gång.
Jag lägger mig i soffan, kollar text-tv och fem minuter av "Robot wars" (som för övrigt är världens bästa korkade dag-tv) och sen reser jag mig.
Jag vet inte ens varför jag reser mig, men jag gör det och vandrar planlöst omkring i huset och letar efter något att plocka upp, flytta eller torka av.
Hittar jag inget går jag ut i trädgården och innan jag fattat det själv rensar jag ogräs eller klipper gräset.
Mina barns kusiner är tonåringar, såna där riktigt sköna tonåringar med fotsvett och attityd. Ibland när vi hälsar på dem framåt lunch ligger de fortfarande och sover och jag är fascinerad av folk som kan sova till lunch. Hur går det till, rent fysiskt?
Jag kunde också sova bort en hel dag en gång, men jag kan inte minnas hur det gick till.
Jag minns bara att farsan blev irriterad framåt eftermiddagen och sa till mig att
förihelvete gå upp och jag undrade varför då.
Nu är jag där själv, jag är min egen farsa, och sist kusinerna sov när vi hälsade på sprang jag in och hoppade på dem där de låg och drog sig.
Jag hade hatat mig själv om jag var den som låg där och sov, men jag kunde inte rå för det. Antagligen var jag bara avundsjuk.
För det finns något provocerande hos folk som har förmågan att göra ingenting, som kan sova bort en hel dag och inte tillföra världen någonting.
Själv klarar jag inte av det.
Inte utan trettionio graders feber och frossbrytningar.

Mina barns tonårskusiner är för övrigt världens skönaste lirare i allmänhet, och i synnerhet när de kapar varandras facebook-konton och skriver infantila inlägg på respektive loggar. Jag skrattar mig fördärvad varje gång.
Jag var dock inte lika imponerad den gång det hände mig själv och en kompis gjorde mig till medlem i gruppen "Vi som vill ha Kpml(r) i riksdagen".

I helgen spelade anrika Kappelshamns IK sista matchen i fotbollens division 5, seger med 1-0 mot Visby AIK, och det är dags att göra bokslut.
Vi slutade fyra i tabellen, men enligt vår alltid lika optimistiska lagledare Gurras matchrapporter är vi bara några stolpskott från att hålla allsvensk klass.
Kanske har han rätt, men det handlar om väldigt många stolpskott i så fall.
Konstateras kan dock att vi har en märklig förmåga att förlora mot lag under oss i tabellen och vinna eller ta poäng mot de bästa. Vi är ett av få lag som lyckats besegra både seriesegraren FC Gute och serietvåan Eskelhem.
Men nästa år, då är det de stora arenorna i Europa som gäller.
Som Leonard Cohen sa: First we take Manhattan, then we take Berlin.

Veckans lista. Sjukt intern, men det är min krönika så jag bestämmer. Fem spelare som utmärkt sig i Kappelshamn i år. På ett eller annat sätt.
1) Adam Waktel. Har nyss döpts om till Dryger - den åttonde dvärgen. Men med elva mål delar han skytteligasegern med...
2) ...Johan Lindberg. Tre äpplen hög och ungefär lika många gånger bättre än den näst bästa spelaren i hela division 5.
3) Marcus Broberg. Det här är andra gången han är med på min lista med samma motivering - allt blir lite roligare när Macke spelar i samma lag.
4) Tok-Pablo Valenzuela. Har man fått smeknamnet Tok-Pablo är man given i min lista alla dagar i veckan.
5) Daniel Boman. Han spräckte mitt ögonbryn på en träning i våras och vann också inte helt oväntat årets kortliga med åtta varningar. Jag och Tok-Pablo delar andraplatsen med futtiga sex vardera...