Så vi börjar väl där, i staden Nasiriyah, med 500 000 invånare, vid floden Eufrats strand i södra delen av landet.
Det var där hon växte upp; mamma, pappa och elva syskon. Ett, som hon säger, vanligt och lugnt liv.
Vem var den lilla Ghada, minns du?
- Jag drömde om att lära mig sy, det var redan när jag var sju, åtta år...jag hade inte så många dockor och sånt men jag minns att jag tittade på dess kläder...hur kan man sy ihop alla de där små delarna? Jag var jätteintresserad och det intresset tog aldrig slut.
Ghada Hashim har bott i Visby sedan 1999. Vi ska prata om den resa som förde henne hit. Och hon har just verkligen lärt sig sy, till våren hoppas hon dra igång ett eget företag inom mode- och designbraschen. Vi kommer till det också.
Vi träffas på Almedalsbiblioteket en onsdagsförmiddag i november. Jag brukar göra de flesta intervjuerna i hem-miljö, men Ghada ville verkligen ses på biblioteket.
För att det är så avslappnat där, och för att hon ofta går dit.
- Jag brukar sätta mig med någon bok, det är lugnt och skönt här.
Gillar du böcker?
- Ja. Böcker som har betydelse och gör nytta, som innehåller historier som berör. Jag tycker mycket om biografier också, att läsa om personer och deras liv.
Upproret slogs ner
Hon skriver en del på egen hand. Dikter. När hon bara var åtta, nio år började hon skriva dikter och pjäser.
Ådran har gått i arv, Ghada berättar med stolthet att hennes båda döttrar också gärna skriver berättelser, sagor.
- Jag skriver dikter till en person jag tycker mycket om. En gång fick han dem på sin födelsedag.
Var det din man, det?
- Ja. Han blev jätteglad. Inte så långa dikter, men även de kan säga så mycket. Han trodde först inte det var jag som skrivet dem, skrattar Ghada.
Biblioteket är en plats i hennes hjärta, kustvägen mot Snäck en annan. Där går hon för att få ro, i vågbruset, i fågelsången, i vindens melodi. Hon växte upp långt ifrån havet och hade aldrig varit på en havsstrand innan hon kom till Sverige.
Men mest av allt finns i hennes hjärta hemlandet Irak. Det hon beslutade sig för att lämna redan när hon var 16, men myndighetsprocesser drog ut på tiden så hon hann bli 18 innan hon hamnade i Sverige, på Gotland.
Där bodde redan hennes äldre syster Sohad med sin irakiske make, samt dennes kompis, Ahmad, som kom att bli den man Ghada gifte sig med.
Ghada är glad och öppen när vi ses. Tystnar ibland och vänder sig inåt, bakåt. Hon tycks rymma mycket kärlek men också en stor del saknad. Men lika mycket skrattar hon. Ska man skildra Ghada med ett barns penna kan man rita en streckgumma med stor röd skrattande mun.
1990, när Ghada var tio, elva år, ockuperade Saddam Husseins styrkor grannlandet Kuwait, varpå USA-stödda styrkor slog tillbaka mot Irak.
Oppositionsgrupper uppmanades att ta till vapen mot Saddams regim, men upproret slogs ner och många människor dödades eller sattes i fängelse.
Det här är ingenting som Ghada minns, hon var för liten. Det mesta av det som hänt i hennes hemland har hon fått reda på sedan hon kom till Sverige; via tv, via landsmäns berättelser.
Drömmen om Europa
Det hon minns är att hennes familj flyttade till en liten lägenhet utanför staden, för att vara mer skyddade.
- Men jag var bara barn, inte visste jag så mycket. Jag minns att man hörde skottlossning och sånt, "tadam, tadam" lät det långt bortifrån, men inte tänkte man nåt särskilt på det.
När du tänker på din uppväxt nu, hur tänker du?
- Att det var jättehärligt. Ett vanligt liv, vi skrattade, vi levde bra. Min mamma brukar säga att det Irak hon växte upp i var världens bästa land, allt var billigt, fina människor, vackert...det bästa. Fast det var när hon var ung, innan krigen.
Vad har du kvar i Irak i dag?
- Min familj är kvar, i samma stad. Det är bara jag och min syster som lämnat Irak. Och jag har mina drömmar kvar där...att kunna skaffa en fin familj, och det har jag gjort nu tycker jag.
Ghadas ögon lyser när hon talar om sin familj.
Lika väl som att lära sig sy hade hon en tidig dröm om att gifta sig i Europa. Hon kan egentligen, när jag frågar, inte sätta fingret på hur hon tänkte som barn. Men drömmen om Europa var stark.
Och här är hon nu, tolv år senare, gift med en man från samma stad som hon och som hon minns där som tonåring, en man som lämnade landet sedan han deltagit i protesterna mot Saddams styre.
Om ögonen lyser när Ghada talar om sin familj, blir de näst intill tårögda när hon pratar om kriget.
Ibland sätter hon upp händerna framför sig som skydd, hon vill inte uttala orden, det gör för ont.
- Jag blir jätteledsen när jag tänker på alla miljoner som fått sätta livet till...det är tungt...det var inte ett mänskligt samhälle, det fanns ingen medmänsklighet.
Ghada gillar design- och matlagningsprogram på tv. Och så tycker hon om att baka och laga mat; arabiskt, svenskt, italienskt...
- Lätt eller svår mat för mig, det spelar ingen roll, fast nu blir det mat som går snabbt, jag har så mycket med planerna på företaget.
Vi ska återkomma dit, till drömmarna, men först tillbaka till beslutet att lämna familjen och sitt eget land.
- Jag ville inte gifta mig i Irak, säger hon. Jag ville till Europa för att om jag någon gång skulle få barn ville jag att de skulle få ett jättefint liv.
Och det går inte där?
- Mitt land är det bästa och jag vill leva i mitt land, alla vill leva i sitt land. Du är svensk och du tycker säkert ditt land är det bästa, jag tycker samma sak om mitt land, jag vill att mina barn ska lära sig min kultur, min religion, alla traditioner...det låter kanske konstigt att jag lämnade Irak, men där har vi ju krig hela tiden, det var krig då och det är krig nu...jag vill ge mina barn det bästa och här finns tryggheten.
Hon har blivit svensk medborgare, Ghada. Men framför allt är hon fortfarande irakisk kvinna...
- ...och jag är jättestolt över det, det får du gärna skriva. Jättestolt. Det var svårt i Sverige i början med en ny kultur, jag vill ju ha min kultur med mig i hela mitt liv. Jag är väldigt irakisk, men jag lever i det svenska också.
Nu har du två döttrar som växer upp här, i ett annat land än du. Hur reflekterar du kring det?
- De ska lära sig det svenska, de lever ju här. Vi firar lucia och jul och allt sånt, haha, förra julen köpte jag en tomtedräkt och överraskade dem på julafton, jag hade massa kuddar innanför tröjan så jag blev jättetjock...
...men?
- Jo, jag vill ge dem så mycket av min kultur som möjligt också, jag berättar, vi läser böcker, firar ramadan som min mamma gjorde...bakar kakor med dadlar första dagen. Ibland bjuder vi in några grannar, vi har ett sött äldre par i vår uppgång...det är viktigt att barnen får båda sidorna.
Du har största delen av din familj kvar.
- Ja...det är jättetråkigt. Jag har inte träffat dem sedan jag reste till Sverige. Jag har inte råd, det är jättedyrt. Men nu måste jag träffa dem snart, barnen vill det, de vill träffa sina kusiner.
Vilken fest det kommer att bli!
- En jättefest, haha. Alla har ju två, tre barn...det kommer att bli fest!
Vill du flytta tillbaka?
- Inte nu, det är svårt nu, jag vill jobba här, skapa en framtid för mina barn. Men någon gång...ja, någon gång vill jag tillbaka, så känns det här inne.
En väldigt glad person
Är du glad?
- Va? Ja, jag är glad. Glad över allt jag lärt mig i Sverige och att jag kan förverkliga min dröm. Glad över min familj, mina barn.
När är du sorgsen?
- När familjen är med mig är jag glad och stark hela tiden. De ger mig kraft och energi. Jag kan bli sorgsen av att prata med min familj i Irak...jag vill inte göra det för ofta, ett par gånger i månaden, kanske. Saknaden blir så stor varje gång vi hörs...det är så jobbigt.. Jag saknar dem jättemycket.
Diktatorn under 24 år, Saddam Hussein, avsattes 2003 och avrättades senare. Sedan dess har Irak, säger Ghada, blivit en något bättre plats. Det har börjat byggas, folk känner sig lugnare, tryggare.
De där dockkläderna, hur var det möjligt att sy så små detaljer? Den gåtan lämnade aldrig den lilla Ghada.
Nu har hon utbildat sig till sömmerska, bland annat genom praktik hos Kristina Torsson på Vamlingbolaget, och har även avslutat en starta eget-utbildning. I mars är det meningen att hon ska dra igång ett företag där hon designar kläder, väskor, necessärer, accessoarer.
- Just nu tar jag det lugnt, sitter hemma och designar, det ska bli svenskt 50, 60 och 70-tal blandat med min kultur. Så nu jobbar jag med det helt koncentrerat, tyst och utan att prata.
Låter som en rätt tråkig arbetskamrat, alltså?
- Bara när jag är koncentrerad, annars skrattar jag mest och är jättesocial, jag försöker alltid att inte verka tråkig. Jag är en väldigt glad person.
Drömmen om att sy, nu är den på väg att bli verklig.
- Ja. Jag är jätteglad för det, jättelycklig.