Glad publik när Kebnekajse kom loss i "Barkbrödslåten"

"Barkbrödslåten" håller fortfarande som något av den ultimata mixen av svensk folkmusik i elektrifierad rocktappning kryddad med tunga slagverk och markanta basgångar. Kebnekajses "signaturmelodi" var efterlängtad, bandet var väl medvetna om detta och bjöd på en rejäl version kryddad med lite pizzicatotoner från Mats Glenngårds violin.
Vokalvännerna hade annars ingen julafton på påskafton på Club Digger på Borgen. Stereo Generator ställde in helt, Norrköpingsbandet Caveman Blues sångare hade drabbats av heshet och fick ägna sig åt gitarrspel och Kebnekajse är ju ett rent instrumentalband.
Kebnekajse har åter givit sig ut på vägarna och med en sättning som faktiskt innehåller idel originalmedlemmar från de första bandupplagorna på 1970-talet. Här återfanns således Kenny Håkansson-gitarr, Mats Glenngård-fiol, Thomas Netzler-bas, Pelle Ekman-trummor, Göran Lagerberg-bas och Hassan Bah-slagverk.
Ett band som räknas som ett av de tyngre proggbanden i landet men som inte satsade kraft på pamfletttexter utan lade all energi på att koka ihop spännande rytmer. Ett gäng som placerade svenska spelmanslåtar som "Horgalåten" i rockarrangemang med tung gitarr och dito komp, spetsade det med lite psykedelia balanserad av en dansant lekfullhet vilket resulterade i något av en medryckande musikalisk häxbrygd.

De bjuder på låtar ända från startalbumet "Resa mot okänt mål" fram till årets comeback, traditionsenligt betitlad Kebnekajse (som majoriteten av bandets album heter). Färska "Vallåt" ljuder mycket av gamla Kebnekajse liksom den något segare "Farmors brudpolska" men annars återfinns en hel del texmexinspiration i det nya materialet. Och Kebnekajse har ju alltid varit sugna på att införliva nya rytmer i sitt utbud.
Om Mats Glenngård är den rörlige frontfiguren så är Kenny Håkansson hans motpol när han levererar gitarrexcesser även om också Kennys stenansikte så småningom drabbas av ett och annat leende när golvet fylls av allt fler dansande utan uppmaningar från bandet.

Det mesta av låtmaterialet har möjlighet att byggas ut till rejäla låtsjok live men någonting i stil med senast jag såg Kenny Håkansson live blir det ändå inte. Då inledde han med en 45 minuter lång låt som i praktiken utgjorde första set. Här kör man på utan paus även om man kallar outgivna "Polska efter From-Olle" för andrasetets inledning. Långa instrumentallåtar kan låta tråkigt men den risken är minimal i Kebnekajses tappning och här fanns dessutom spelglädjen med som en garant för att så inte skulle bli fallet.
Och ett band vars souvenirförsäljning består av skivor, t-shirts och barkbröd kan ju aldrig vara helt fel...