Glimtar från statarsamhället

Hej Eva Bofride. Apropå statarsamhället. Jag växte upp i Väskinde socken. Där fanns öns största gård Skäggs där många statare arbetade. På 1940-talet började jag skolan. Jag glömmer aldrig när statarbarnen från Skäggs stod i en klunga med ryggen mot kyrkogårdsmuren och en del skolkamrater ropade: - Lusungar, lusungar!
Trots min ringa ålder tyckte jag det var väldigt obehagligt. Efter många år träffade jag en skolkamrat. Hans pappa jobbade på en annan stor gård i socknen. Skolkamraten berättade att han och syskonen aldrig haft något smör eller pålägg på sina smörgåsar de haft med till skolan. Endast fläskflott fanns på brödbiten och han hade avundats andra skolkamrater som hade haft hemgjord korv och stekta ägg som pålägg. Den fanns ingen skolbarnsbespisning på den tiden.
En dag i sexan berättade min lärare Gösta Hörling: - Jag sitter i socknens taxeringsnämnd och ser att godsägaren taxerar för lägre inkomst än sina statare. Tala om skatteplanering.
När jag började som springgrabb hos Lantmännen 1950 förstod jag att jag hade högre status bara för att jag jobbade på kontoret än vad lagerarbetarna hade som jobbat på samma ställe i 30-40 år. Redan då tänkte jag att jag så fort jag blev 18 år skulle jag gå med i HTF som var tjänstemännens fackförening. När lagen om styrelserepresentation för arbetstagare kom 1973 blev jag utsedd av mina arbetskamrater att ta plats i Lantmännens styrelse. Där satt jag som ordinarie styrelseledamot i 25 år. Det var ett mycket stimulerande uppdrag, jag fick också en del mycket goda vänner bland bönderna i styrelsen. Främst tänker jag på Yngve Ahlsten Alva, Anders Bendelin Väte, Birger Häglund När, Bengt Pettersson Hörsne och Mange Svensson Öja. Samtliga har lämnat jordelivet. Frid över deras goda minnen.