En stor del av Gotland består av skog. Vanligast är tallskog.
Den ojämförligt största skogsägaren på ön är statliga Naturvårdsverket. Därefter följer andra organisationer: Prästlönetillgångar i Visby stift, liksom Nordkalk och Cementa. Men det finns också många privatpersoner som äger skog.
En av dem är Gunnel Eklöf. Hon och hennes syskon ärvde en hel del skog i trakterna kring Bästeträsk av sin pappa. Nu har syskonen mer eller mindre frivilligt sålt av stora delar av sin mark till Naturvårdsverket, som planerar att göra en nationalpark kring träsket och har satt i gång med uppköp i området.
– Det finns två orsaker till att vi har sålt skog. Delvis för att det fanns delar vi inte ansåg att vi behövde, men delvis för att Naturvårdsverket har varit på oss, säger Gunnel Eklöf, som äger cirka 200 hektar skog tillsammans med sin syster. Hennes båda bröder äger själva ungefär lika mycket.
För Gunnel Eklöf är skogen väldigt viktig och hon har starka känslomässiga band till den.
– Den betyder allt. Jag älskar den, säger hon och skrattar lite innan hon fortsätter:
– Det är väldigt, väldigt, väldigt mycket känslor i att ha skog, mycket kärlek. Det är en känsla av frihet men också av ansvar. Det är mycket arbete men det är väldigt spännande och intressant.
Hon och syskonen är medlemmar i Mellanskog som sköter allt arbete som behöver göras. Men någon avverkning är det inte frågan om utan det rör sig om gallring och röjning.
– Vi är måna om den känsliga naturen på ön och inte intresserade av industriskogsbruk. Vi försöker sköta skogarna hyfsat men de senaste åren har det varit låg aktivitet eftersom det varit mycket diskussioner om uppdelning mellan oss syskon och med Naturvårdsverket, säger Gunnel Eklöf.
Hon tycker att det känns bra att den skog de har sålt ska bli nationalpark och hon hoppas att Naturvårdsverket ska ta väl hand om marken på ett bra sätt. För det finns inget bättre än att vara i skogen.
– Jag är i skogen var och varannan dag. Jag tycker att det är det absolut bästa sättet att tillbringa tiden, att gå eller cykla i skogen.
Det finns också andra lite mindre skogsägare där skogen är en del av gården och företaget. Olof Ahlby driver ett lantbruk och har i dag 175 hektar skog, främst i Vängetrakten. Större delen av den är produktionsskog men en del är avsatt till frivillig avsättning och ett skifte är biotopskyddat. Olof Ahlby försöker förvalta skogen så att den blir ekonomiskt lönsam: hugga det som är moget, plantera nytt och röja och gallra.
– Jag sköter den ungefär som min morbror när han hade den och det är väl så jag vill att den sköts i framtiden. Det är en lagom nivå, att den brukas och håller produktionen uppe, säger han och fortsätter:
– En del tycker kanske att man inte ska hugga kalhyggen, men det är ju inte så många år så står det ny skog där. Det ska rulla på i en cirkel.
Lantbrukaren Olof Ahlby äger en del skog. Han värmer upp ladugårdar och hus med flis från egen skog.
Olof Ahlby tycker att trä är en ypperlig råvara och säljer det mesta av virket som råvara till flis. En del köper han tillbaka, flisen värmer han upp hus och ladugårdar med.
– Ibland sågar vi en del själva i bysågen och använder till egna byggnationer, men det är mest på kul.
Någon direkt personlig känsla för skogen har inte Olof Ahlby, den är en del av företaget. Men det innebär inte att den är oviktig och under jaktsäsongen tillbringar han tid i skogen varje helg.
– Den betyder rätt mycket. Jag jagar ganska mycket på fritiden, det är en rätt stor del av det, att ha bra biotoper till djuren. Sedan är det rätt roligt, det är en annan produktionsgren än lantbruket. Det tar längre tid innan man ser resultat, men man ser ändå att det svarar rätt fort när man gör åtgärder, som en gallring.
Att äga skog är sammantaget en positiv känsla, tycker Olof Ahlby.
– Det känns bra, det är något man förvaltar till nästa generation.
Enligt Naturvårdsverkets egna uppgifter äger de 151 fastigheter på ön, totalt 16 700 hektar mark. Ungefär 11 300 hektar är skogsmark.
– Vi äger mark för naturvårdsändamål och på Gotland har vi 140 naturreservat. I dag när vi bildar reservat är det ganska vanligt att skogsägaren behåller marken med vissa restriktioner, oftast att skogsbruk är förbjudet, men historiskt sett har vi köpt mark och därför äger vi stora arealer, säger Maria Tiricke, chef för Naturvårdsverkets fastighetsenhet.
Hon berättar också att verket framstår som stora skogsägare eftersom det inte finns några stora skogsbolag på Gotland, som det gör i många andra län. Här äger många bönder sin mark.
– Då blir vi stora i sammanhanget, säger hon.
Men även om Naturvårdsverket äger marken har de inte så mycket med skötseln att göra. I stället är det länsstyrelsen som förvaltar den med hjälp av föreskrifter och skötselplaner. De hanterar också jakträttsfrågor och håller efter vägarna. Någon större avverkning är det inte fråga om.
– Det mesta ska stå kvar. Vi har inte mycket aktiv förvaltning men om vi avverkar är det inte för att tjäna pengar utan det är naturvårdande åtgärder, säger Maria Tiricke.
Naturvårdsverket är den största skogsägaren på Gotland. Marken Maria Tiricke på Naturvårdsverket
Naturvårdsverket ser ett fortsatt stort behov av att skydda mark på Gotland. Just nu är verket aktiva med att köpa mark i Bästeträskområdet där de vill bilda en nationalpark. I en nationalpark måste staten äga marken.
– Det finns mycket höga värden i skogar som inte avverkats på Gotland men snart är det inte så mycket kvar, säger Maria Tiricke.
En mellanstor skogsägare på ön är lite mer okända Stiftelsen Liljewalchska donationen.
Deras totala innehav av skog är 2 800 hektar, 2 300 av dem är produktiv skog. Stiftelsen bildades efter att Carl Fredrik Liljewalch junior testamenterat pengar till Gotlands läns landsting vid sin död 1909. En del av pengarna skulle användas till ”befordran av skogskulturen på Gotland”. Ett antal fastigheter köptes in och skogarna sköts på ett traditionellt, långsiktigt sätt, men med moderna maskiner.
– Man hugger en procent av arealen årligen. Det tar ungefär 100 år för skogen att komma tillbaka och då har man ett slags kretslopp så att man långsiktigt kan gå varvet runt till det man planterade för 100 år sedan, säger Lennart Niklasson, stiftelsens ordförande. Han fortsätter:
– Överskottet delas bland annat ut som bidrag till utbildning eller som planteringsbidrag.
Lennart Niklasson, ordförande för Stiftelsen Liljewalchska donationen, ser till att stiftelsen sköter sin skog på ett traditionellt och långsiktigt sätt.
Stiftelsen är enligt Lennart Niklasson lite av en ”försökskanin” som gärna provar olika innovationer och hur de fungerar. Ett par exempel är försök med helträdsgallring och tester av olika behandlingar för att slippa rådjursskador på skogen.
– Vi försöker vara med och testa hur det fungerar på Gotland. Stiftelsen vill gärna vara en föregångare för skogsbruket när det gäller till exempel röjning och gallring, säger Lennart Niklasson.
Som skogskonsulent vid Skogsstyrelsen möter Ingvar Hansson alla typer av skogsägare. Den mest typiska är en lantbrukare som också äger en bit skog, medelarealen är 34 hektar. Ingvar Hansson tycker att ägarna tar väl hand om sin skog.
– De är duktiga, de sköter gallring och röjning även om jag skulle önska att de röjde lite mer. Även de större skogsägarna, som kyrkan och kalkbolagen sköter sig bra.
I sin roll har Ingvar Hansson ett antal arbetsuppgifter. Det handlar till exempel om träffar för skogsägare, rådgivning och kurser. Att få dem som äger skog att formulera en målsättning för vad de vill göra med skogen är också viktigt. Då blir det tydligare för dem att bestämma hur de ska ta hand om markerna. Ingvar Hansson försöker också få skogsägarna att hantera utmaningen som klimatförändringarna orsakar.
– Man måste börja tänka mer på att sprida riskerna, kanske inte ha så mycket monokulturer utan blanda skogen med mer lövträd.
Ingvar Hansson, skogskonsulent vid Skogsstyrelsen, tycker att gotländska skogsägare tar väl hand om sin skog.
Men skogsfrågor är inte bara något Ingvar Hansson ägnar sig åt på arbetstid. Han äger själv en del skog och skogen är viktig för honom även på ett personligt plan.
– Den betyder väldigt mycket. Jag har jobbat med det i hela mitt liv, i över 30 år på Skogsstyrelsen och innan dess som entreprenör. Det är en fantastisk miljö man rör sig i, det är bra för själen, man mår bra av det.