De gotländska bildstenarna är över 1000 år gamla och visar att man i alla tider haft en berättarlust. "Jag tror man satt runt lägerelden på stenåldern och berättade spökhistorier, alla gånger", säger Jeremy Hardy.
Ett litet folk som lever vid vår sida och vars gunst människorna är beroende av. Det är en berättelse som många gotlänningar säkert är bekanta med, om inte från årets julkalender Trolltider så från den egna folktron.
– När samhället skakar i grundvalarna vill man tro på saker igen. Då är det mycket av det gamla som kommer tillbaka. Jag tror fortfarande att vi har en liten di sma under jordi på ena axeln och en ängel på den andra, säger Jeremy Hardy, arkeolog och guide på Gotlands museum, som nyligen höll i en tur om folktron på ön.
Genom århundradena har upprepade försök gjorts att pressa tillbaka folktron. I den kristna Gutalagen från 1200-talet försökte till exempel överheten förbjuda offer till gamla gudar och väsen. Och vetenskapens breda genomslag från 1800-talet och framåt har trängt undan mycket av vår andlighet och vårt magiska tänkande.
Solen har dyrkats i tusentals år och är än i dag central i våra viktigaste högtider, julen och midsommar, som sammanfaller med tiden runt vinter- och sommarsolstånden.
Ändå finns det fortfarande dem som hänger en hästsko ovanför dörren och ställer ut gröt på trappen till jul.
– Jag ställer fortfarande ut gröt med mina barn. Det är det sista hedniska som finns kvar, där vi offrar på ett forntida vis, och det kommer från tron på gårdstomten, säger Jeremy Hardy.
I det gamla bondesamhället var det livsviktigt att hålla sig på god fot med honom. Behandlade man gårdstomten väl gynnade han årsväxten och hjälpte till på gården, trodde man. Blev han arg kunde han döda en ko eller tända eld på halmen.
Känner ni igen Henrik Dorsins karaktär Vätten från Trolltider?
Henrik Dorsin spelar Vätten i årets julkalender. Hans uppdrag är att ta hand om människofamiljens gård.
Invid trädens rötter i botaniska trädgården i Visby tros di sma under jordi bo.
Även de gotländskaste av den gotländska folktrons väsen, di sma under jordi, kan kännas igen i karaktärerna från julkalendern.
– Här i Visby trodde man att de bodde under marken vid Botaniska trädgården. De hade sina hemliga gångar vid trädrötterna. Om man till exempel ställde sig och pissade rakt ut på marken så var man tvungen att stampa först så att de hann springa undan, annars kunde de sätta jordskott på en och då fick man stora bölder, hög feber och dog efter tre–fyra dagar, säger Jeremy Hardy.
Med den tron i grunden kanske det inte är så konstigt att traditionen med en nissedörr och brev från tomtens nissar har slagit sig in i gotländska hem.
– Folktron finns kvar och den utvecklas fortfarande, fast på andra sätt. Vi undrar hela tiden vilka vi är och vad som händer när vi dör. Vi får aldrig kläm på det och därför tror jag att folktro kommer fortsätta.
Det här 16 månader gamla barnet begravdes i Visby på 1100-talet. Med sig i graven fick hon en sax av järn. "Det kan ha varit för att man var rädda för att barnet skulle spöka, ungefär som mylingen i Emil i Lönneberga", säger Jeremy Hardy.
Liv och död har alltid varit en viktig källa till inspiration för folktron, som i fallet med bysen. Den lilla tomteliknande gubben med yxa i hand tros vara en osalig ande efter en småsint person som mixtrat med markgränser.
– En sak man trodde förr var att bysen kunde lura folk att gå vilse i skogen. Ett knep var då att vända jackan ut och in så hittade man hem igen. Och än i dag när förskolebarn är på utflykt så finns det lärare som ber dem att vända jackan ut och in, säger Jeremy Hardy.
Döden tog också stor plats under julen förr i tiden.
– Under medeltiden trodde människorna att det spökade på julnatten, att något som kallades Odenståget drog fram över Norden. Därför la man halm på golvet i stugorna och så sov familjerna där i stället. Sängarna upplät man åt de osynliga döda för att de inte skulle spöka ännu mer.
– För människorna på den tiden var det inte fråga om tro, det var något man visste. Det var den gamla seden.