Gotlandshönan överlevde på ön bortom ön
För snart 30 år sedan sökte två personer, ovetandes om varandra, efter den då förmodat utdöda Gotlandshönan.
Exakt hur Gotlandshönan tog sig till Norden, från Indusdalens 7 000 år gamla urhönor, det vet man inte. Benfynd berättar dock att den fanns på Gotland redan för omkring 2 000 år sedan.
I århundraden var hönan ett av allmogens mest betydelsefulla husdjur. De är billiga i drift, härdiga och ger god ränta i form av kött och ägg.
För omkring hundra år sedan började Sverige importera raser som renodlats för kött- eller äggproduktion. Lokala lanthöns förlorade snabbt mark till de utländska nymodigheterna.
När den gotländske fågelentusiasten Jan Janthe 1979 bestämde sig för att skaffa höns av lantras, sades det att Gotlandshönan blandats ut och dött ut.
Ett annat rykte sade att det - någonstans - fanns en rasren spillra kvar.
Ett halvår senare hade Jan Janthe undersökt åtskilliga tips. Ingenstans kunde han utesluta att rasen blandats med andra hönsgener.
Så kom ett tips om Fårö. En ö utanför ön, extra isolerad från omvärlden...
Jan Janthe insåg snart att det kunde vara en ren genbank. Hönsen hade funnits på samma gård i generationer och ägaren garanterade att inga andra höns avlats in under 1900-talet.
- Det, i kombination med att det var just på Fårö, gjorde mig säker, säger Jan Janthe, som fick köpa en tupp och tre hönor.
Till dags dato har den besättningen gett ursprung till över tusen nya Gotlandshöns.
Hälften har sålts som avelsdjur, bland annat till Frösö zoo och Nordens ark. Av de nu levande ättlingarna är många registrerade i Svenska lanthönsklubbens nationella genbank.
Övriga gotländska genbankshöns har också sitt ursprung på Fårö. Jan Janthe var nämligen inte ensam om att söka efter - eller hitta - lantrasen.
Karin Malmros, 85 fyllda, minns året 1983. Då bestämde hon sig för att försöka hitta Gotlandshönan, ovetandes om Jan Janthes fynd.
- Vi var flera som talade om att leta upp dem. Jag hade en syster som stod i klädaffär i Fårösund och hon tipsade mig om höns på Fårö, berättar Karin.
Den besättningen var, liksom "Janthes", väl isolerad.
- Inte på 72 år, räknade gårdsbonden efter, hade han eller hans föräldrar skaffat någon annan ras. Fåröborna bytte inte tuppar eller ägg med varandra, var och en höll på sitt.
Karin Malmros fick köpa tre hönor och en tupp för fem kronor styck.
Nu finns en betydande del av deras ättlingar i Östhammar, hos lantras-entusiasten Hans Falk, som nyligen tog över genbanksansvaret efter Sara Eliason, Hejnum och är en av Gotlandshönans främsta förespråkare.
Det finns fler genbanksregistrerade Gotlandshöns på fastlandet, än på Gotland. Att ansluta sig är gratis, men ansökan beviljas bara om djuren har garanterad genbankshärkomst och hålls så de inte kan blanda sig med andra höns.
Såväl Hans Falk som Jan Janthe har sina höns i hönshus och med fri tillgång till stora utegårdar. Det ger visst "naturligt svinn"...
- Räv vore ju förödande, men det går alltid några till höken varje år. Allra helst på hösten, när unghökarna börjar jaga, säger Hans Falk.
Att hålla Gotlandshönsen inomhus vore att långsamt urholka rasens egenskaper, påpekar Jan Janthe.
- Gotlandshöns besitter egenskaper som avlats bort hos moderna höns. Det är oerhört viktigt att dessa egenskaper bevaras!
Gotlandshöns har mycket "vilt" kvar i sig. Det visar sig bland annat genom att de har en mycket stark födosökande drift och gärna sover högt uppe i träd - sommar som vinter, i regn som snö.
Rasen är sjukdomsresistent, ruvbenägen och köldtålig - kycklingar har ruvats fram i närmare 20 minusgrader.
Familjebanden är starka. Stortupparna hjälper till att mata kycklingarna, ungtupparna vaktar flocken och mammorna försvarar sina små med dödsförakt.
Gotlandshönan har den kanske rikaste färgpaletten av alla lanthönsraser.
Svart, vitt, brunt, grått, blått, gult, rött, vete, vilt, blommigt (mottling) och randigt (barre) - alla anlag finns, tillåts och uppmuntras.
- Man får tänka bakvänt jämfört med vanlig avel. Man vill inte isolera egenskaper, utan få en så stor bredd som är möjligt inom rasen, säger Jan Janthe.
Han konstaterar att det fortfarande dyker upp okända färgkombinationer. Varje ny kycklingkull följs med stor spänning.
- En gång fick jag en metallicblå - en enda. Tror du inte på f-n att katten tog den!?
Nu hoppas Jan Janthe att det anlaget ska ge sig till känna igen.
Förutsättningarna finns.
Gotlandshönan bedöms fortfarande vara hotad, om än inte inte akut. Kända siffror och nya uppskattningar tyder på att antalet ökat.
Genbanksbeståndet 2006 är inte slutredovisat, men lär komma att överstiga 500 djur. En vanlig storlek på genbanksflockar är 3-4 tuppar och 12 hönor. Oregistrerade besättningar brukar vara ungefär hälften så stora.
Nu stundar sol och sommar.
För de färggranna fjäderfäna innebär det heta sexuella möten, frekvent äggläggning, nogsam ruvning - och nya generationer Gotlandshöns!
Så jobbar vi med nyheter