Gotlandskonstnärer i Carl Larssons fotspår

När det franska byttes mot intresse för det nordiska utvecklades i stället en konstnärskoloni på Gotland under 1890-talet. Värdshusen i Grez-sur-Loing förföll. Tills myten för 15 år sedan fick nytt liv.

I ateljén på franska hôtel Chevillon växer Sunniva Kellquists drömbild fram. Livsledsagaren Jan Sundström passar samtidigt på att måla ett porträtt av henne. I väntan på att de olika färglagren ska torka färdigställer han en tankeväckande teckning. Den föreställer de välkända svenska konstnärerna August Strindberg, Anders Zorn, Bruno Liljefors, Carl Larsson och Prins Eugén som tronar över en nutida konstnär, hukande över sitt arbete.
- Myten lever kvar 130 år senare. Grez-sur-Loing var en betydande del av myten om de svenska konstnärerna. Det här är en bild av konstnärerna som var här då, med en nutida konstnär i centrum, beskriver Jan Sundström.

Vi känner konstnärsparet Sunniva Kellquist och Jan Sundström från Skär på Fårö. Där tillbringar de sommarhalvåret på avstånd från det andra livet i Stockholm. Sunniva kommer ursprungligen från Endre, och paret träffades under studietiden på konstfack under 1960-talet.
Förra året visades hennes verk på Galleri 5 i Visby och i det egna galleriet på Skär, där också Jan visade urval av sina verk. Sunniva finns representerad på flera offentliga platser i Sverige. Hon har också bland annat illustrerat barnböcker och arbetat med barnprogram på Sveriges television, där Jan Sundström under många år varit producent.
Den första april installerade de sig i en av de sex lägenheterna på hôtel Chevillon i Grez-sur-Loing, en dryg timmes bilfärd söderut från Paris, genom Fontainbleauskogen. Någon gång i mitten av maj återvänder de till Skär.
- Det är fina ateljéer här, de har ett fint ljus och de känns inte kravlösa. Det är lättare att arbeta här än hemma i Stockholm, tycker Sunniva.
- Vi stiger upp tidigt och håller oss mest här för att utnyttja tiden så gott det går. Det är bara att sätta igång att jobba, då kommer inspirationen.

På ritbordet finns snabbtorkande oljefärger och smala mårdhårspenslar. Fantasifigurer växer långsamt fram i en sällsam dans som gör att verket kan betraktas från alla håll. Färgskalan är nedtonad. Sunniva förklarar att gestalterna formar som en ö med bryggor över till andra småöar.
- De blir framdrömda, drömmarna är mina skisser, sen växer de fram här. Jag har alltid ritat skisser förut, men inte den här gången.
Jan utforskar porträttmålerit. Han beskriver det som en ganska personlig angelägenhet som han har svårt att prata om. Men det handlar om en problematik mellan färgerna och formerna som är spännande att utforska.
- Nu målar jag av Sunniva. Det tar fyra dagar för ett färglager att torka, och sen kanske jag tar bort allting och börjar om.

Mellan varven får han tid att sysselsätta sig med annat. Han är genom sitt medlemskap i den anrika konstnärsklubben i Stockholm både aktiv och insatt i det som numera rör stiftelsen Grez-sur-Loing. Och han berättar gärna om både historia och nutid på den plats som i slutet av 1800-talet blev ett populärt tillhåll för många konstnärer.
Namnet på gatan som löper längs anläggningens ena sida, och över den gamla stenbron som avbildats många gånger under årens lopp, är rue Carl Larsson. Under gatunamnet förklaras att han var en svensk konstnär som levde mellan 1853 och 1919.
- Men en av de första konstnärerna här var Alfred Wahlberg, som ska finnas representerad i Gotlands museum, upplyser Jan.
Och han beskriver hur konstnärer som Corot, Millet och Rosseau tidigare under 1800-talet samlades i den närliggande byn Barbizon. Klädda som lantarbetare ville de utföra "dagsverken" genom att i Fontainbleauskogen färdigställa realistiska tavlor, helst en om dagen. Även i den byn lever minnet av den tiden kvar.
1882 kom Carl Larsson till Grez-sur-Loing, "sjuk av svält", ditlockad av kollegor som månade om honom. Bilderna från den tiden, före de kända målningarna från hemmet i Dalarna, är mer fria i formen, mer själfulla.
En av de sex ateljéerna i dagens anläggning bär hans namn.
- Ibland verkar det som om dagens unga stipendiater i den ateljén får en Carl Larsson-blockering, säger Jan Sundström och syftar på den prestationsångest som kan infinna sig med historiens vingslag.

I Grez friade Carl Larsson till blivande hustrun Karin, enligt Jan på den berömda stenbron nedanför balkongen till parets lägenhet. Många romanser ska ha blomstrat, och bland andra det blivande paret Bruce, William Blair Bruce och Carolina Benedicks, träffades här, enligt Jan, Som gifta bosatte de sig sedermera som bekant på Brucebo, norr om Visby.
- Det finns en bild som Carl Larsson har målat här av Carolina. Det är en vy ut mot bron och man ser henne bakifrån när hon sitter och arbetar bakom en skuggskärm, beskriver Jan.
Konstnärerna Richard Berg och Ernst Josephson ska enligt honom vara några av de som "dödförklarade Frankrike" till förmån för nationalromantiken och den nordiska storheten. Berg ska i stället ha åkt till Fårö för att måla när han övergav Grez, och Josephson varit delaktig i att en konstnärskoloni växte fram i Visby.
- På en målning av Berg av riddaren och jungfrun syns martallar och maskrosor, och jag tror att det var Verner von Heidenstams och Klas Fåhreaus dotter som satt modeller, säger Jan.
Förutom ovanstående nämner Jan att konstnärsparet Karl Nordström och Tekla Lindström var andra från den svenska konstnärskolonin i Grez-sur-Loing som sedan hittade motiven på Gotland.

Det blir lite tragiskt när Jan Sundström berättar om de som dröjde sig kvar när artisterna lämnade den lilla byn.
Svenska konstnären Emma Lövstädt, gift med Francis B. Chadwick, trodde på platsen och köpte ett av de två pensionaten längs bygatan, pension Laurent. En skylt på fasaden minner om detta.
- De hoppades och trodde att vännerna skulle komma tillbaka. Men det blev inte så, och de hade det nog inte så roligt här längre.
Sedan förföll den byggnad som i dag tar emot konstnärer och författare inte enbart från Sverige och som kallas hôtel Chevillon.
1987 var huset till salu och "återupptäcktes" då av ett antal kulturintresserade svenskar. Man såg här en möjlighet att ånyo få platsen att spela en roll för såväl den svenska som den nordiska kulturen.
En stiftelse bildades och efter omfattande renoveringar invigdes anläggningen den 16 mars 1994 av dåvarande kulturminister Birgit Friggebo i närvaro av drottning Silvia och företrädare för såväl svenskt som franskt kulturliv.

Nu, 15 år senare, rullar verksamheten på med stipendiater från inte enbart Sverige. Och exempelvis konstnärsklubben betalar hyra för en lägenhet och ateljé några månader om året, då medlemmar kan vistas och arbeta där.
Jan och Sunniva bjuder på lunch på den solvarma altanen, omgiven av huskroppar på tre sidor. Framför oss rullar trädgårdens gräsmattan ut sig ända ner till floden som lockat påsklediga till friluftsliv. En allé av lindar leder ner till båtbryggan.
- Här på gräset dängde Strindberg upp Siri von Essen framför ögonen på barnen. Sen stack han på sitt håll och lämnade dem här som pant för de hade inte råd att betala för sig, berättar Jan yvigt gestikulerande.
- Och där inne i matsalen ordnade Carl och Karin Larsson julfester.
En del osignerade konstverk hittades under renoveringen. Och väggarna fylls allt eftersom med alster som stipendiater lämnar efter sig. 2006 var Jan och Sunniva här förra gången. Året därpå arbetade de i Belleville i Paris där grafiska sällskapet har en ateljé, samma stadsdel där Edit Piaf föddes.
- Vi tycker att det har blivit en märkbar förändring sen vi var här sist. Det var en öppnare stämning här då, säger Sunniva.
- Nu känns det osäkert om det här kommer att överleva. Det behöver repareras och moderniseras, men kristiderna märks och det tycks vara svårt att få verksamheten att gå ihop. Jag misstänker att nya vindar kommer att blåsa över gamla hôtel Chevillon, menar Jan.

Den 6 maj kommer i alla fall en svensk kulturdelegation till Grez-sur-Loing med Claes Moser som guide, han från Svt:s Antikrundan, ni vet. Då har Jan fått konstnärsklubbens offentliga uppdrag att överlämna en gåva till stiftelsens intendent på plats sedan starten, madame Bernadette Plissart.
Gåvan har en egen historia. Under de drygt 150 år som konstnärsklubben funnits har de så kallade tordagsträffarna ägt rum. Konstnärerna har då roat sig med att rita av varandra på bordduken. Dessa små porträtt har klippts ut, och sparas alltjämt hos konstnärsklubben i tjocka mappar med guldrygg.
Utvalda teckningar har nu satts ihop som ett stort kollage som trycks på dukar. Medföljer gör en "nyckel" som talar om vem som är vem på bilderna. Kungaparet har fått en, och madame Plissart ska nu också få en som uppskattning för sin insats.
Därefter återvänder Sunniva och Jan till Skär. Resultatet av tiden i Grez kan ses där i sommar. Och under politikerveckan kommer Jan, tillsammans med Christer Themptander, att ställa ut "elakheter, politiska satirer" på Galleri 5.