- Jag har inte hunnit komma ut ännu, säger han i samma andetag som han drar upp persiennerna och tittar ut över ett soldränkt Göteborg.
Hans förhållningssätt till musik verkar påminna om det han just sagt. Det är inte så noga, så länge det känns verkligt och på riktigt. Att det skaver både här och där och inte följer den nästan motorvägsbreda "rockramen" spelar ingen roll.
Riddarna handlar inte om förnuft, utan om något så trivialt som rena, bångstyriga känslor. Känslor som föddes ur den totala stirra-in-i-väggen-tristessen.
Efter att ha harvat runt i mängder av lokala band var han utled.
- Jag gillade inte att göra musik längre, jag hade ledsnat. Jaha, ska man göra en låt, varför då, liksom? Allt jag gjorde lät precis likadant, jag hade kört fast och kom inte längre. Jag var så jävla trött, säger Edward Forslund och fortsätter:
- Men så var jag hemma på Gotland över sommaren och skrev en låt på svenska. När man skriver på svenska blir det en helt annan grej. Det kändes nästan förbjudet, faktiskt. Jag, Patrik Jakubowski och en annan kille spelade låten på en fest under sommaren, det måste ha varit 2008.
Låten de spelade hette "Rock and rollen är död". Det var precis så det kändes, förklarar han.
Men så hände något. Och det som hände, är det som så ofta sker när man är något bra på spåren. Ingen av dem kunde riktigt släppa den där låten när de återvände till ett Göteborg som då skiftade i höstfärger. Dagarna gick, men till sist bestämde de sig för att spela in den.
Det kunde väl inte skada, tänkte de.
- Och när vi satt den...Det kändes otroligt. Att spela musik var plötsligt kul igen. Kort därefter kom Erik Dahlström in i bilden och då var det inte på låtsats längre. Vi är ju gamla kompisar alla tre, men har aldrig tidigare haft något band ihop, säger Edward Forslund entusiastiskt.
Nu var Riddarna ett band. De hade en spelning i samband med festivalen Way Out West 2009 och de gjorde en ep. Men man hade inget skivbolag, ingen som ville sprida musiken.
- Jag ringde Daggan Stamenkovic, som driver bolaget Novoton, och skickade ett par låtar till honom. Han gillade vår musik väldigt mycket och ville jobba med oss, berättar Edward Forslund.
- Det var bra att han kickade igång oss lite, man behöver nån som styr upp saker och ting.
Debutskivan, som släpptes för ett par veckor sedan, låter väldig stökig!
- Jag tror att det kommer sig av vår vilja att hitta något eget. Vårt sound är ju ganska stökigt, och det är något äkta över det. Vi gillar när det låter hårt, men hårt betyder inte metal för oss. Visst kan det bli ett och annat falskspel, men vi menar varje ton.
- Jag får sköna rysningar när det hörs att musik är på allvar. Det måste vara lite trasigt, det måste få gå sönder. Det får inte vara för platt, då blir det tråkigt. Skivan innehåller många förstatagningar. Jag menar, om en låt kräver 25 olika tagningar för att bli bra, är det då verkligen en bra låt?
Ett par dagar senare berättar Daggan Stamenkovic vad det var som fick honom att fastna för den gotländska trion.
- Jag gillar desperationen som finns i deras musik och att de, trots att de gör musik i en så traditionell genre som hård rock, lyckas tillföra något eget, något som låter nytt och spännande, förklarar han.
I sommar väntar flera festivaler, bland andra Hultsfredsfestivalen, för Riddarna.
- Resten av tiden ska vi skriva nya låtar. All ledig tid kommer att gå åt till det.