DU&DU&JAG
Förra lördagen blåstes Mello-ballongen upp för i år, 28 bidrag tävlar om att få representera Sverige i Eurovision längre fram i vår. Danny Saucedo och Arvingarna gick direkt till final från första deltävlingen, inför 3,2 miljoner tittare.
Två gotlänningar finns i startfältet. I kväll träder den första in i handlingen då det ena av Herman Gardarfves två bidrag tävlar. Låten "Tears run dry" framförs då av Patrik Jean.
I deltävling fyra, 27 februari, blir det Gotlandsderby: Dels Clara Klingenström som artist och upphovsperson till låten ”Behöver inte dig i dag”, dels Herman Gardarfves andra låt "Best of me", sjungen av Efraim Leo.
Det blir en nagelbitare, det.
Ja, egentligen finns det ytterligare en person med anknytning till ön i Mello, kompositören Linnea Deb. Vi i lokalmedia lyfter gräna henne som gotlänning så här års, låt oss komma till det.
Det blev en promenad i ett särdeles väder; grått, regnigt och blåsigt, men det gällde att passa på dagarna före jul när Herman och Clara för en gångs skull var på Gotland samtidigt.
De var båda fyllda av förväntan inför Mello-äventyret.
Reportageidén innebar också att nya band knöts, de båda hade nämligen aldrig träffats tidigare.
Men hos kreativa musikanter är spärrarna få…
…så efter tre minuter hörde jag er säga att ni borde skriva någonting tillsammans någon gång!
– Ja, säger Clara, varför inte, det vore väl kul att testa! Man får ta alla chanser och möjligheter.
Clara Klingenström tog under 2020 ett rejält kliv som artist och hennes låtar fick gott om speltid i nationell radio.
Att få delta i Mello är ytterligare ett steg i karriären.
Låten ”Behöver inte dig i dag” har hon skrivit tillsammans med David Lindgren Zacharias och Mello-veteranen Bobby Ljunggren, det är hon själv som står för texten. Texterna är viktiga och hon värjer sig inte för det svåra och svarta.
– De är som en fristad för mig, där kan jag säga det jag tänker, säger hon.
Clara skrev förvisso i sin storasysters ”Mina vänner”-bok att hon vill bli pianolärarinna, men i själva verket har hon alltid, innerst inne, vetat att artist är målet.
Så tydlig är känslan från barndomen och ända hit.
Låt vara att hon ibland vacklat som människa, men när det gäller just musiken, hennes rödaste hjärta, har hon aldrig låtit Jante segra. I det avseendet visste och vet hon vad hon vill.
Ofta har skrivandet fungerat som terapi, berättar hon.
– Man gräver liksom fram känslor…det bara kommer. Sångerna har varit mitt sätt att prata till punkt och få ur mig det jag känner. Det är mitt forum.
Sedan våren 2019 har Clara kontrakt med Freebird Entertainment, ett bolag som lyder under Warner Music. Så här långt har fem låtar givits ut och hon har uppträtt i såväl "Lotta på Liseberg" som "Bingolotto".
Men karriären har inte varit en räkmacka. Oj så hon slitit.
Aldrig bangat för att ta en kontakt, aldrig nobbat ett gig. Allt för att få in en fot, få erfarenhet, få det att lyfta.
Clara minns ett av många galna dygn på hösten 2018, ena dagen i norr, nästa dag i söder.
– Jag tog ensam tåget till Boden, 16 timmar för att spela en halvtimme för 30 personer på en restaurang, sedan tillbaka till Stockholm, där lastade vi bilen och åkte till Malmö för en klubbspelning med hela bandet och kanske 200 i publiken. Och så där höll det på.
Nu är det alltså Mello-dags. Ett udda upplägg i år, så klart. Artisterna framför sina låtar i en studio i Annexet, belägen i Globenområdet i Stockholm. Igen publik, inga applåder, bara tv-kameror.
– Kanske lika bra det, skrattar Clara, jag vet inte om jag pallat så mycket publik! Det känns rätt nervöst, faktiskt.
Nästa lördag ger hon sig av till Stockholm för en vecka full av repetitioner, filmande och allt annat som hör till. Allt under rigorös säkerhet gällande corona, närhetslarm som piper när avstånden blir för korta.
Vilket förhållande har du till Mello, Clara?
– Jag tittade alltid när jag var liten, men nu har jag inte sett det på många år. Och jag har heller aldrig riktigt haft önskan att vara med där, faktiskt.
Men i år är du med, som såväl artist som upphovsperson?
– Ja, och det ska verkligen bli jätteroligt. Det var skivbolagets idé, men nu är jag jättepeppad. Låten betyder jättemycket för mig. Även om jag ibland tänkt "vad har jag givit mig in på!".
Nervös?
– Jag börjar bli det. Det gäller att försöka fokusera på mitt eget och på tv-kamerorna. På det viset kan det vara bra att det inte är publik.
Fokus har också varit att få till det visuellt. Bland annat har hon själv skapat de kläder hon ska bära på scen.
Vi ska till Herman Gardarfve i den här artikeln, men han får vänta ännu en stund.
Först gräver vi oss ner i den gotländska Mello-historien, där vi hittar det allra första bidraget för 43 år sedan, 1978.
Vi tummar lite på sanningen här för Pugh Rogefeldt flyttade inte till ön förrän tio år senare, men i den här artikeln får han ändå vara med, Lokrume-bo som han är.
1978 ställde han upp med ”Nattmara” och kom trea, slagen av segraren ”Det blir alltid värre framåt natten” med Björn Skifs och ”Miss Decibel” med Wizex.
I samma sanningstummande anda måste vi så klart också nämna Buttle-bon Fredrik Willstrand som 1986 uppträdde med ”Fem i tolv” och Blossom Tainton, nu boende i Visby, som 2002 ingick i vinnande Afro-Dite med låten ”Never Let me go”.
Nåväl, Annika Fehling är den första artist som bodde på Gotland – och alltjämt gör så – vid sin medverkan. Det skedde 1998 då hon sjöng egna melodin ”När en stjärna faller”.
Tre år senare, 2001, stod den första gotlandsfödda artisten som solist i Mello, det var Teresia Bjarneby, från Mästerby och Sanda, som framförde ”Kom ner på jorden”, skriven av Rune Gardell, Anders Bergström och Patrik Ohlsson.
Josefin Nilsson ställde 2005 upp solo med ”Med hjärtats egna ord”, tre år senare deltog hon tillsammans med Ainbusk med ”Jag saknar dig ibland”. Det kom att bli Ainbusks sista stora framträdande.
”Du är älskad där du går” sjöng Susanne Alfvengren 2009. Det är senaste gången en gotländsk artist sjungit i Mello.
Då är så klart Babben Larsson undantagen, Babben som var mellanakt i finalen på Friends ifjol och sjöng en svensk version av John Lundviks ”Too late for love”, ”Är vår kärlek förbi”.
På upphovsmakarsidan är det gott beställt, Johan Lyander, Jörgen Ringqvist, Dan Attlerud, Bosse och Bitte Carlgren och redan nämnda Bergström, Gardell och Ohlsson har lyckats. Kanske är någon glömd, i så fall: Förlåt.
Längst har Linnea Deb, uppvuxen i Lummelunda, kommit.
Där har vi henne alltså. I år medkompositör till fyra bidrag (Kadiatou, Tusse, Alvaro Estrella och Eric Saade). 2015 vann Måns Zelmerlöw hela skiten, i Sverige och Europa, med låten ”Heroes”, som Linnea var delaktig i.
Linnea bodde på ön på 80-talet, i ett hus ovanför dåvarande minkfarmen vid Saltvik i Lummelunda (lokaltidning!). Från att hon var tre tills hon gick ut nian, undantaget årskurs fem och sex då hon bodde i Örebro.
Hon växte upp med mamma Desiree som sjöng opera och satte upp sommarmusikaler på Borgen. Linnea minns havet, de salta baden.
Gotlandsåren är dock sedan länge förfluten tid, i dag har hon ingenting kvar på ön.
Sådär, nu, till slut. Plats i spalterna för – Herman Gardarfve!
För några år sedan var han på väg mot de stora scenerna som artist, 2016 gick han exempelvis långt i ”Idol.
I dag går dock det egna artisteriet på sparlåga.
– Jag har en del inspelat, men mer än så blir det inte. Vi får väl se om jag gör något av det en gång.
Sedan 2011 bor Herman i Stockholm och verkar främst som låtskrivare, kontrakterad som han är av BMG Chrysalis.
Många är de han komponerat ihop med; Robin Stjernberg, Danny Saucedo, Molly Pettersson Hammar. För att inte tala om alla i den så kallade ”gotlandsmaffian”; Calle Larsson, Emanuel Norrby, Robin Waernquist, André Kristiansson och fler därtill.
På senare år har han främst skrivit musik tillsammans med Patrik Jean och Melanie Wehbe. 2020 blev det en riktig fullträff då låten ”Move” med The Mamas tog hem hela Mello och därmed blev Sveriges bidrag till Eurovision.
Men vi vet hur det gick, Herman behövde aldrig ge sig iväg till finalen i Rotterdam. Corona. En 64-årig Europa-förenande tradition var därmed bruten.
– Det är otroligt tråkigt och snopet att det sker precis det åren man vinner. Vi såg så mycket fram mot att få representera Sverige, sade han i en intervju jag gjorde med honom i mars, just efter att beskedet om att tävlingen ställs in.
I dag har han lämnat det där bakom sig. Visst, det hade varit en upplevelse, men…
– …det var kul att det blev finalen i Friends, i alla fall. Det var mäktigt. Men det är som det är, den här gången får jag inte ens vara med i studion.
Inte sitta i greenroom och vinka, alltså?
– Nej, jag får väl vinka för mig själv hemma i tv-soffan istället.
När Herman skriver musik står han ofta för produktionen. Alltid mycket på gång, svenska artister och utländska.
Det är de låtar som hamnar i Mello som röner störst medial uppmärksamhet, en tävling som inte i alla läger är så creddig att förknippas med.
Herman själv rycker mest på axlarna, folk får tycka vad de vill.
– För vissa är det mest cred att ha en låt i P3, jag tänker varför kan man inte göra båda delarna? Jag har inga sådana gränser, allt är musik.
Okej, dra dina festivalfavoriter.
– Alltså…det går inte att komma ifrån Pontare. Roger Pontare, ”Vindarna viskar mitt namn”, en så bra låt! Den hade jag velat skriva. Men annars, om man går bakåt i tiden, ”Satellit” med Ted Gärdestad är inte så dum.
Regnet, blåsten, den murriga grå himlen, hällarna, skogen. Här går vi, gick vi. Språkades, pratade minnen och framtid.
De är inte helt uppdaterade på varandras musik, säger de.
Clara har förstås hört ”Move”, fjolårets vinnarlåt, och Herman har jobbat en del ihop med David Lindgren Zacharias och känner därmed till poptouchen i Claras musik. Inte så mycket mer.
Vilka är era mål med Mello?
Clara: För mig blir det ett sätt att få ut min musik, och möjlighet att jobba i ett större sammanhang med koreograf och sådant.
Herman: Man hoppas ju det går bra, så klart. Det här är ett bra sammanhang för både Patrik och Efraim att komma ytterligare en bit på vägen.
Mello lockar varje år höga tittarsiffror, samtidigt som många som inte gillar det uppenbart känner behovet att berätta det. Varför dessa starka känslor, tror ni?
Clara: Jag kan tycka att Mello ger en förenklad bild av branschen. Alla genrer är inte med och sådär, det är mest ett jippo där glittret är mer i fokus är musiken. Jag har inte sett så mycket de senaste åren. Men det är ändå en jättechans att visa upp sig.
Herman: Det är väl som koriander i mat, antingen älskar man det eller avskyr man det. Jag kan tycka att det finns låtar för alla, det är inte bara schlager som det var förr. Men vissa verkar vilja berätta hur kass de tycker det är och, ja, det får väl stå för dem.
För de som trots allt tittar, hur ska man ladda framför tv:n för att uppleva Mello på bästa sätt?
Clara: Chips är självklart. Och att man röstar inom familjen.
Herman: Det är svårt i år med pandemin, man annars gillar jag att man samlas ett stort gäng och tittar tillsammans. Folk som gillar det, alltså. Inga hatare. Och för egen del tycker jag om öl så det brukar bli Mello-drycken för mig.
Och till sist, "Varför är kärleken röd, varifrån får den sin glöd?".
Clara: Tja, vad svarar man på det? Vad är det för fråga? För att röd är en romantisk färg, kanske?
Herman: Ja du, säg det! Jag vet inte vad jag ska säga om det, riktigt.
Och därmed står den fråga Kikki Danielsson ställde i Mello redan 1983 fortfarande utan svar. Låten för övrigt tolkad av Sabina Ddumba i "Så mycket bättre" 2017.
En sak till, förresten. Om ni gör musik ihop, ni båda, och det i så fall blir en hit – visst får jag en liten procent att intäkterna då? Jag menar, det var ju ändå jag som sammanförde er! Bra, då säger vi så, vi hörs.