Det var en loj fredagskväll på tidningen Expressens redaktion i Marieberg, den unge gotländske fotovikarien Karl Melander hade just ingenting att göra. Inga uppdrag, inget som hände och nästa dags tidning var så gott som klar.
Då sprakade det till i polisradion, som vid den tiden stod på alla tidningsredaktioners nyhetsdesk; skottlossning på Sveavägen.
Så Melander skickades, tillsammans med reportern Tommy Schönstedt, dit, i brist på annat.
Det var legendariske nattchefen Leif Ingvardsson som gav order, med orden:
– Åk ni, de har visst skjutit nån kurd.
Karl Melander hade under den lugna bilfärden till city ingen aning om vad som väntade. Men när han kom fram hörde han pratet bland folk: Det är Palme.
LÄS FÖRSTA DELEN: Nils fann Olof Palmes gravsten
Överallt nervösa poliser och bara en mindre avspärrning runt en blodpöl i vinterslasket på trottoaren.
– Jag reflekterade aldrig över att det var stasministern, det sjönk aldrig in. Det var så ofattbart. Det tog någon dag innan jag fattade vad jag varit med om, minns han.
Någon minut tidigare hade Olof Palme, död men ännu inte dödförklarad, körts med ambulans till Sabbatsbergs sjukhus i Vasastan.
Tidigare på kvällen hade paret Palme sett 21.15-föreställningen av ”Bröderna Mozart” på biografen Grand och promenerat längs Sveavägen hemåt mot Västerlånggatan i Gamla Stan. Vid korsningen Sveavägen-Tunnelgatan föll de två skott som än i dag, trettio år senare, ekar över Sverige.
Karl satte igång att fotografera det som fanns att fotografera – vittnen, poliser, blod – innan de körde tillbaka till redaktionen, där det nu var fullt fokus och men också fullt kaos.
– Alla stod upp vid sina platser och man ringde in folk för att jobba. Det var en jäkla cirkus, minns Melander.
Han gav sig ut igen, sedan han lämnat sina första rullar. Hela natten fortsatte arbetet, utanför Sabbatsbergs sjukhus, där han fotograferade familjen Palme i en bil, och sedan tillbaka till mordplatsen, där människor mitt i vinternatten samlats för att sörja.
Samtidigt började den ofattbara nyheten spridas över landet. Människor väcktes av telefonsignaler och försökte förstå, andra var redan vakna.
Som gotlänningen Donald Forsberg, verksam som agent inom svenska underrättelsetjänsten.
Den här natten befann han sig på spaningsuppdrag i Kungsträdgården, där folk började dela ut nytryckta flygblad som meddelade nyheten att Palme var död. På Café Opera dansade gästerna på borden.
För miljöminister Ingvar Carlsson i Tyresö blev det ett brutalt uppvaknande. Efter en snabb transport till city sprang han uppför trapporna i Rosenbad, bilder vi sett på tv många gånger.
Om den natten förändrade livet för många, gjorde den det definitivt för honom. Utan någon förberedelse alls var han i ett fingerknäpp statsminister.
Från den stunden blev tillfällena till lugn och ro i sommarstugan i Lummelunda allt färre.
– Det var en extrem situation. Från att ha kunnat röra mig fritt blev det tio livvakter och att ständigt vara påpassad, har han berättat i en GT-intervju.
I Lummelunda har han sedan tidigt 1970-tal ett fritidshus där han så ofta som möjligt vistas tillsammans med hustrun Ingrid. Tar det lugnt, läser böcker och går långa promenader längs kusten.
– Det är skönt att komma till stugan, grannarna kommer över och pratar. Där är jag en vanlig granne, precis som jag vill att det ska vara, säger han.
Under de mest intensiva åren kom vistelserna på Gotland att bli än mer viktiga, om än också alltid övervakade av Säpo.
Även Gotlands 33-åriga socialdemokratiska riksdagsledamot Ulla Pettersson väcktes av telefonen, i lägenheten i kvarteret Bogen i Visby. Det var Jan Lundgren på tråden, den tidens socialdemokratiske ledare på Gotland.
Ett halvår tidigare, 30 september 1985, hade Ulla välkomnats till nya jobbet i Sveriges riksdag med ett handslag och en kram av partiledaren Olof Palme.
Nu, mitt i natten, låg hon i sängen och grät. Så obegripligt var det som Jan Lundgren berättat. Som om en nära anhörig gått ur tiden, trots att Palme och Pettersson aldrig umgåtts privat.
Det var inte bara på Expressens redaktion i Stockholm det jobbades för fullt. På Gotlands Allehanda i Visby tändes lokalen upp på nytt, allt medan lördagsmorgonen ryckte närmre.
Nattchefen Ingvar Andersson hade redan hunnit hem till Barlingbo efter att sedan länge lämnat ifrån sig lördagstidningen, när han väcktes av kollegan Jan Tidholm, som råkat höra radionyheterna.
Det var bara att slänga på sig kläderna och åka in till jobbet igen.
Ingvar Andersson, som i dag är 69 år och pensionär men fortfarande medverkar med krönikor i GA, rusade in i tryckhallen och vrålade de mytomspunna orden: Stoppa pressarna!
Och så blev det. De mullrande tryckpressarna tystnade och Andersson började ringa in den personal som behövdes för att göra om tidningens förstasida:
– Det kom korta telegram från TT efter hand. Jag klippte och klistrade och höll tidningen i det längsta, vi ville ju få med om mördaren skulle gripas.
1 mars 1986 vaknade Sverige upp till ett land som var förändrat. Hela dagen spelades sorgemusik i radion, tv sände extra och medborgarna försökte förstå vad det var som egentligen hänt.
GA:s prenumeranter fick reda på nyheten genom en under natten omgjord förstasida. Några tusen exemplat av den första versionen hade dock under natten redan hunnit tryckas och hämtas av tidningsbuden.
Den tidningen toppades av en nyhet om ungdomar som lekte långt ut på isen och hade rubriken ”Dödsleken”.
Gotlands Tidningars läsare fick ingenting veta, redaktionen hade släckt och stängt och missade dramat.
– Det kändes skönt när vi var ensamma om nyheten. Samtidigt kunde jag inte låta bli att lida med kollegorna på GT, säger Ingvar Andersson.
Till polisen i Stockholm började tipsen snart strömma in. Bland annat om en Palme-hatande person som i media kom att kallas ”33-åringen”. Han hette Victor Gunnarsson och var under en kort tid i tidigt 80-tal vikarie på Fårösundsskolan.
Han greps någon vecka senare, den 8 mars, men frigavs kort därefter i brist på bevis. 1993 hittades Gunnarsson mördad i North Carolina, USA.
Istället hamnade fokus på Christer Pettersson, en missbrukare och före detta teaterelev som så småningom såväl dömdes som friades för mordet.
Pettersson var god vän med 51-årige gotlänningen Lars Tingström, kallad ”Bombmannen” sedan han 1984 dömts till livstids fängelse för flera uppmärksammade sprängningar riktade mot myndigheter och myndighetspersoner i Stockholmstrakten.
Tingström hade tidigare uppgivit att han tänkte bli den värsta i svensk kriminalhistoria och förekommer flitigt i Palme-utredningen.
Ända in till nutid är många övertygade om att det var Christer Pettersson som avlossade de både skotten med en revolver av märket Smith&Wesson kaliber .357 Magnum. Om det verkligen är så vet ingen. Pettersson avled 2005, Tingström redan 1993.
Donald Forsberg, han som befann sig i Kungsträdgården vid tiden för skotten, är en av många privatspanare som givit sig in i arbetet med att lösa mordgåtan. I augusti 1997 deltog han i den tio dagar långa ”Operation 357” .
Ett svenk-norskt dykarlag finkammade då, mitt under pågående ”Vattenfestivalen”, bottnarna kring Kungsbron och Centralbron i jakten på ett möjligt mordvapen. Projektet, som saktionerats av Stockholms stad och Rikskriminalen och leddes av tidigare polischefen Tommy Lindström, kom att bli resultatlöst.
Den 15 mars hölls en begravningsceremoni för Olof Palme i Blå hallen i Stockholms stadshus. Det var en spirande vårdag med en stor gul sol över huvudstaden.
Politiska ledare från 132 länder följde statsministern till den sista vilan. Ulla Pettersson, riksdagsledamoten, har alltid haft lätt till tårar och kallar sig känslomässigt inkontinent, men den här dagen bet hon ihop.
– Men så tittade jag runt om mig och jag lovar, där satt tuffingar som varit i politiken länge och aldrig backade för något...nu satt alla och grät, det var väldigt starkt.
Även på Fårö bredde sorgen förstås ut sig. Där hade familjen Palme hyrt ett sommarhus sedan sent 50-tal, där hade pojkarna – Joakim, Mårten och Mattias – vuxit upp och där rörde sig Olof och Lisbet som vem som helst.
Lisbet kom efter mordet att få personskydd av Säpo. I den lilla gruppen av livvakter ingick en gotländsk polis. Honom får du läsa en intervju med i den avslutande delen av den här serien kring Palme-mordet.
Med tanke på Palmes koppling till Fårö blev det självklart att den minnessten som sedan restes på Adolf Fredriks kyrkogård i Stockholm skulle komma just från Fårö.
Nils Nilsson bor sedan knappt trettio år vid Lauters på Fårö. Då var han chef för Fonus gravvårdssektor och fick det ärofyllda uppdraget att hitta en sten, det kunde ni läsa om i GT i går.
Gravvården, som genom åren beskådats av all världens ledare, invigdes 22 oktober 1986.
Dagen efter mordet på Olof Palme präglades av stillsam sorgemusik i radio och tv. Men i natten hördes andra toner. Popgruppen Hansson de Wolfe United hade kommit att kallas Olof Palmes favoritband efter deras medverkan på ANC-galan 1985.
Kvällen den 28 februari 1986 hade de turnépremiär på KB i Malmö, sista turnén med gotlänningen Dick Hansson i sättningen. Tjugo över elva inledde de konserten med låten ”Utanför tullarna”, dedikerad till ”alla vänner som inte längre är med oss.
– Efteråt kom Mikael Wiehe in i logen och berättade vad som hänt. Allt stannade upp, det var så overkligt, vi vandrade runt på stan i små grupper sen, minns Dick, i dag konstnär, boende i Fleringe.
* * *
Ingvar Carlsson kom att vara statsminister och partiordförande till 1996, då han lämnade över till Göran Persson. Han fortsatte dock med styrelsearbete i flera organisationer, bland annat stiftelsen Bergmancenter på Fårö.
• Karl Melander är i dag frilans och flitigt förekommande i Gotlands Tidningar. Hans bild på den sörjande folkmassan i vinternatten belönades 1986 med utmärkelsen ”Årets bild”.
• Ulla Pettersson fortsatte sitt riksdagsarbete i totalt nio år innan hon återvände till lokala politiska uppdrag.
Ulla är en av dem som aldrig riktigt tittat på Karl Melanders bild av blodfläcken, i alla år har hon i möjligaste mån väjt undan:
– Det är för starkt, det kommer för nära. På det sättet har jag aldrig riktigt kommit förbi det som hände den natten, säger hon.
Fotnot: Artikeln bygger i första hand på intervjuer som tidigare är publicerade i Gotlands Tidningar.