Eva Hele Eriksson, här tillsammans med Lars Lundström, klarar än i dag inte av se bilderna på människor som hoppar ut från fönstren.
Terrorattackerna på Manhattan för exakt 20 år sedan har kommit att få samma betydelse som mordet på Olof Palme, Estoniakatastrofen och Utøya.
De flesta har en tydlig minnesbild av vad man gjorde den dagen, hur man fick reda på vad som hänt och hur man reagerade.
Var befann du dig?
Frågan lär ställas runt många lägereldar dessa dagar. GT uppsökte en sådan plats, Östercentrum, några dagar före minnesdagen för att höra hur svaren kan låta.
Eva Hele Eriksson, Lars Lundström, Bertil Gottfridsson och Inger Karolina Gottfridsson tittar först undrande.
– Är det 20 år sedan? Jo, nej jag vet inte jag...
Men efter lite betänketid kommer minnena i en störtflod.
– Jag kommer främst ihåg vad jag tänkte: Det här var inte på riktigt, det här är science fiction, en film. Jag var väl i en sorts chocktillstånd. Det kändes i hela kroppen. Jag blev illamående och drabbades av magplågor när jag tänkte på alla människor som befann sig där. Ännu i dag klarar jag inte av att titta på bilderna från när folk hoppade ut genom fönstren, säger Eva Hele Eriksson.
Även Bertil Gottfridsson börjar att minnas.
– Det som var så speciellt var ju att många kunde se i direktsändningen hur det andra planet flög in i tornet, säger han.
"Det som var så speciellt var ju att många kunde se i direktsändningen hur det andra planet flög in i tornet", säger Bertil Gottfridsson.
Overklighetskänslorna delar de med många, visar det sig. Likaså förvirringen innan sammanhanget började klarna.
Inger Österberg, som slagit sig ned för en fika, befann sig på jobbet när nyheten kablades ut.
– Vi satt i ett öppet kontorslandskap och plötsligt reste sig en kille bakom sin skärm började gapa: "Kom hit! Kom hit!" Jag var i chock när jag såg vad som hänt. Det var bara några minuter efter att det inträffat och jag begrep ingenting. Men en kollega som brukade läsa mycket sa: "Det måste vara den där Usama bin Ladin." Vi andra hade aldrig hört namnet tidigare, säger hon.
"En kollega som brukade läsa mycket sa: 'Det måste vara den där Usama bin Ladin.' Vi andra hade aldrig hört namnet tidigare", minns Inger Österberg.
Efter attentatet förklarade USA "krig mot terrorismen" och världen var en annan, präglad av rädsla och misstänksamhet.
När och var skulle det ske det härnäst, undrade många.
När Ulla Andersson, som är på tillfälligt besök, sätter sig på ett plan kan det vara svårt att tänka bort attackerna 2001.
– Jag kommer ihåg hur jag satt på en flygplats en tid senare och spanade in folk. Jag försökte avgöra om de kunde utgöra ett hot. "Han där, kan han tänkas vara en sån som skulle kunna göra något liknande?" Jag kände mig lättad när han gick på ett annat plan än mitt, sedan började jag skämmas. Det är läskigt det där, att man blir en annan människa efter att nåt sånt här inträffat, en människa som tänker så illa om sina medmänniskor, utan anledning, säger hon.
Efter attackerna ser sig Ulla Andersson oftare över axeln. "Hemskt att man går runt tror så illa om sina medmänniskor."
Alla som kommit till tals hittills var vuxna vid tillfället. 80- och 90-talisterna vi möter på Öster har av begripliga skäl mer fragmentariska minnesbilder.
– Jag var nio år då. Kom hem efter plugget och satte på tv:n för att kolla på barnprogram men möttes istället av något helt annat. Morsan var hemma och bad mig genast gå in i ett annat rum, jag fick inte se mer. Hon förklarade kortfattat vad som hänt: Att USA var ett land långt borta, att skit händer och att lärarna skulle berätta mer i skolan nästa dag. Jag tror att hon var lite i chock, berättar Daniel Lindgren, som säsongsjobbar på ön.
USA är ett land långt bort och skit händer. Det var vad Daniel Lindgrens mamma sa för att förklara det som hänt för sin nioårige son.
Julia Stuxberg, som rullar en barnvagn över kullerstenarna, var ännu yngre, men kan ändå se situationen klart framför sig.
– Sex, sju år borde jag ha varit. Jag såg som de flesta det på tv, men det blev lite speciellt eftersom den stod på hemma hos våra grannar, som råkade ha släkt i USA. Jag var ju så klart för ung för att fatta, men jag tror 11 september och allt det som hände efter påverkat hur vi vuxit upp.
Hur då?
– Det kan ju låta lite långsökt, men om man är uppvuxen på en plats som Gotland och åker till Stockholm och får se en hög byggnad smyger sig de tankarna på en: Tänk om? Alla vi som minns terrorattackerna har tvingats inse att sånt kan ske i den värld vi lever i, och det är sjukt.
Julia Stuxberg tittar till dottern i barnvagnen.
– ... men du vet ingenting om de här sakerna, säger hon med vänlig mammaröst.
Tror du att 11 september kommer bli för henne som Palmemordet är för många under 40? Något som äldre pratar om men yngre har svårt leva sig in i och riktigt förstå.
– Så blir det nog. För även om jag var ung har jag så starka minnen av den dagen. Det var något jag och resten av världen befann oss mitt uppe i. För henne kommer 11 september vara något som hon får läsa om i skolan, på samma sätt som jag fick läsa om Palme, men det är inte samma sak om att uppleva det.
När terrordåden ägde rum var Viola Bolin och Julia Stuxberg för unga för att inse vidden. Ändå har det kommit att prägla deras uppväxt, tror de. "Vi har tvingats inse att sånt kan ske i den värld vi lever i, och det är sjukt."