Tine Heidenberg är trött på allt ska vara så svart eller vitt i pandemins tidevarv. "Det blir så extremt och utan mellanlägen."
Pandemin och det virus som orsakat den är inte bara en medicinsk angelägenhet. Två år av isolering, karantänsregler, hemarbete och armbågshälsningar har också satt djupa spår i hur vi förhåller oss till andra människor.
Dels fysiskt: Skaka hand eller inte? Kram eller en reserverad vinkning på håll? Dels intellektuellt: Kompisen skickar konstiga länkar, hur svarar jag?
– Något som jag blivit lite trött på är att allting ska vara så svart eller vitt under pandemin. Det är vaccination eller inte vaccination, nu är det pandemi eller nu är det inte pandemi. Det blir så extremt och utan mellanlägen. Jag menar, det här är inte den första pandemin, och inte heller den sista. Sjukdom hör väl livet till på något sätt, säger Tine Heidenberg.
Hon är en av personerna som befinner sig på Öster när GT åker dit för att ta tempen på Gotland inför den stundande restriktionsläppet.
Susanne Larsson kommer att fortsätta isolera sig. "Jag har en allergi som gör att jag inte kan vaccinera mig."
Och de flesta är överens: Visst ska det bli skönt, men pandemin har gett upphov till beteendemönster som vi inte blir av med i första taget.
– Jag har valt att hålla avstånd och isolera mig från andra i hög grad, och det kommer jag fortsätta att göra. Jag har en allergi som gör att jag inte kan vaccinera mig. Sen tror jag inte att det här är över på långa vägar. Vi måste nog gå igenom flera faser till innan jag skulle känna mig bekväm med att leva som förut, säger Susanne Larsson.
Saknar du det inte då? Att kunna röra dig fritt.
– Jag förstår ungdomen som tycker det är trist att sitta ensam hemma. Mig går det ingen nöd på. Jag kan till och med tycka att det är lite skönt. Nu ska jag till exempel gå och köpa revbensspjäll, som jag kommer att äta hemma. Det blir mysigt!
Emil Silverflod tröttnade på att hälsa med armbågen. "Ja, jag får väl krypa till korset och erkänna."
Emil Silverflod å andra sidan, han kunde inte hålla sig till onsdagen.
– Om jag skakat hand under pandemin? Ja, jag får väl krypa till korset och erkänna. Där i början var det ju mycket med de där coronahälsningarna, men jag tror inte att svensken är van vid det. Många tröttnade, precis som jag gjorde till slut.
Kommer vi att fortsätta vara nitiska med handspriten?
– Det där är ett beteende som nog kommer att sitta i. Jag tror att vi alla blivit renligare under pandemin. Sen kanske det inte kommer att vara lika maniskt om några år, säger Emil Silverflod.
Det har blivit få kramar och handslag under pandemin. Mycket bra, tycker Tomas Johansson. "Ta i hand? Aldrig igen!"
En som inte lär sträcka fram labben är Tomas Johansson.
– Ta i hand? Aldrig igen! Det är så onödigt. Jag är läkare och träffar snoriga barn hela tiden, så detta är något jag tänkt länge. Jag välkomnar färre handslag. Likaså färre kramar, säger han.
Vad har du emot kramar?
– Alltså jag tar gärna i folk, men jag vill kunna välja vilka jag kramar. Tidigare har det nästan tagits för givet att alla ska kramas hela tiden. Jag hoppas detta blir bestående: Att jag bara behöver krama dem jag vill krama.