Även fast det blåser när Helagotland träffar Helene Vik tycker hon ända att Stilla Havet brukar kännas vildare än Östersjön. Hon föredrar havet hemma runt Gotland.
Har du någon gång sett en film på YouTube så har den godkänts för publicering av Helene Viks team på Google. Hon jobbar med att utbilda så kallade "content reviewers", vars jobb är att rensa plattformen från material som "bryter mot YouTubes policys och strider mot lagen". Men mer om det snart.
Helene Vik älskar martallar, och havet. Helagotland träffar henne vid Ygne fiskeläge.
– När jag inte visste vad jag skulle ta mig till när jag var ung, vad jag skulle göra med mitt liv, brukade jag promenera längs stranden vid Högklint, inte långt bort härifrån, säger hon och blickar ut mot havets turkosblå horisont.
Hon pratar fortfarande klingande gotländska, trots att det var länge sedan hon bodde på ön.
Att flytta utomlands lockade redan som ung, men "USA fanns inte alls på kartan". Efter skolgången i Klintehamn och Visby hittade hon istället en tidningsannons om ett jobb som Au Pair i England. Själva jobbet visade sig vara ganska trist, men eftersom de var ett helt gäng kompisar från Gotland som flyttade tillsammans blev snart lägenheten i London en gotländsk enklav. Hon har många roliga minnen från den tiden, berättar hon.
Senare flyttade delar av gänget vidare till Uppsala för att börja plugga, efter mycket pepp från klassföreståndarna i gymnasiet.
– Ingen i min familj hade pluggat vidare, så det kändes inte alls självklart, berättar Helene.
Hon börjar på samhällsvetarprogrammet och går med i en kör. På en inflyttningsfest träffar hon sin man, ingenjörsstudenten Daniel, och blir kär. Några år senare är det han som ställer frågan som ändrar kursen som Helenes liv är på väg i. Han har fått ett erbjudande från jobbet. Ska de flytta till Kalifornien?
På trappan intill fiskeboden skrattar Helene när hon berättar:
– Usch nej svarade jag.
Helene framför Golden Gate Bridge i San Francisco.
Hon förknippade USA med ytlighet och kapitalism, men kunde snart tänka sig att prova ändå. Ska man flytta från Gotland spelar det ingen roll egentligen hur långt bort man kommer – fastlandet, USA – ön i Östersjön som man kallar hem har man redan lämnat ändå, resonerar hon.
Det som från början bara skulle vara en vistelse på två år är nu 22 år. I dag bor hon med sin man och två döttrar i en enplansvilla från 60-talet i Cupertino, en bit söder om San Francisco. Hon sjunger i kör och gillar att cykla i bergen som omger Silicon Valley på helgerna.
Fördomarna hon från början hade, om landet, om kulturen och om människorna, fick hon slå hål på. En efter en. Inget av det hon trodde visade sig stämma, insåg hon. Det ytliga småpratet, till exempel. "Hi! How are you?". Det rymde egentligen en nyfikenhet och ett uppmärksammande – här har vi en annan människa som också står i kön till kassan i matbutiken.
– Att få fördom efter fördom motbevisad ger mycket ödmjukhet, säger Helene.
Helene älskar att sjunga i kör. Hemma i USA sjunger hon i "Googlekören" på jobbet.
Den ödmjukheten blir som en röd tråd genom hela samtalet intill fiskeboden. Den återkommer när hon berättar om kulturen på sin nuvarande arbetsplats, Google. Där upplever hon att varje medarbetares unika perspektiv och erfarenheter ges utrymme, och att alla är just ödmjuka inför att kollektivet oftare är klokare än individen. Den återkommer också när hon funderar på vad hon lärt sig under åren på Google. Hon ler när hon berättar.
– Jag har lärt mig att ju mer man tror att man vet, desto mer inser man att man vet väldigt lite. Och det är en viktig insikt tycker jag, säger hon.
Helene Vik flyttade till USA år 2001 med sin man Daniel. Det som skulle vara en vistelse på två år är idag 22 år. Än finns inga planer på att flytta hem, men det finns en sak från Gotland hon inte klarar sig utan – Guteblandning.
Tiden på Google har också lärt henne att ödmjukheten inte får leda till ett mindervärdeskomplex. Även fast det är lättare sagt än gjort.
När hon sökte jobbet på Google var konkurrensen stenhård. Redan i den processen, när hon konkurrerade med folk som studerat vid topp-universitet världen över, var det lätt att tänka "inte kan väl jag?", berättar hon. Och även fast hon sedan fick jobbet fanns känslan länge kvar. Men hon var inte ensam.
– Det jag insåg till slut var att alla känner så, utbrister hon.
"Imposter syndrome" kallas det på engelska och på Google fick alla medarbetare till och med gå en kurs om fenomenet. Och i samband med det insåg hon att det hon först trodde var en nackdel, uppväxten och bakgrunden på Gotland och i Sverige, visade sig vara en stor tillgång.
– Det jag kommer med från Gotland, det är unikt. Jag har lärt mig att mitt perspektiv är minst lika värdefullt som någon annans.
Tillbaka till där vi började.
Det läggs upp 500 timmars videomaterial på YouTube, varje minut. På en dag motsvarar det 82 år. YouTube har som syfte att "ge varje människa en röst, och att visa dem världen", berättar Helene Vik. Men det finns många som inte borde ha en megafon till världen, och mycket material som inte borde läggas upp. AI-teknik screenar videomaterialet i flera omgångar, men till slut är det en människa som avgör vad som är okej eller inte.
Det är inte ett lätt jobb. Varken för de som granskar videos som inte borde se dagens ljus, och inte heller för Helene och hennes kollegor som koordinerar de 10 000 personer som jobbar som content reviewers. Men Google som arbetsplats är väldigt stöttande, berättar hon. Det finns massvis med grupper som samlar folk med samma utmaningar, och intressen. Hon är till exempel med i en grupp för föräldrar med Aspergers syndrom.
Än finns inga planer på att flytta tillbaka till Gotland, eller fastlandet. Barnen, som är uppvuxna i Kalifornien och som nu är 12 och 16 år, trivs också. Yngsta dottern Elin kommer och sätter sig när hon sett sig om i fiskeläget. Hon skakar lite blygt på huvudet när hon får frågan om hon skulle kunna tänka sig att flytta till Sverige.
Hemma i Kalifornien pratar familjen Vik svenska med varandra. Yngsta dottern Elin, 12, saknar sina kompisar mest av allt när familjen är på besök i Sverige.
Men att låta barnen växa upp och gå i skola i USA är Helene samtidigt kluven inför – hon tänker på skolskjutningar. Det har inte inträffat någon i närheten av där familjen bor, men tanken och oron finns alltid i bakhuvudet, berättar hon.
– Ska jag kanske flytta hem till Sverige med mina barn ändå? Jag tampas fortfarande med den frågan, för jag vet å andra sidan att de har väldigt bra förutsättningar där vi bor, berättar hon.
Vinden hittar snart till trappan intill boden, där det hittills varit lä. Innan det blir dags att ta bilder blickar Helene ut över horisonten igen. Den är som en metafor, tycker hon. Där finns inget stopp. Bara möjligheter.
– När man blickar ut här inser man att man kan komma hur långt man vill. Om det är något jag vill skicka med mig så är det att man bara måste våga, säger hon.
Att "våga ta chansen" är vad Helene vill skicka med till den som läser. Horisonten bortom havet ser hon som en metafor för att man kan komma hur långt man vill, bara man vågar.