Detta är det tredje utkastet till den här, ganska korta spalten. Den har, milt uttryckt, varit väldigt svårformulerad.
Jag tillhör nämligen den typen av människor som nästan tvångsmässigt måste skoja om saker vi tycker är jobbiga. En gång drev jag med min egen stamning inför ett ganska stort antal åhörare - varav några led av talfel - och de fattade inte riktigt poängen.
Jag ser inget principiellt fel i att bearbeta sina känslor med ett komiskt anslag. Men det gör sig sällan bra i tryck, så kan vi säga.
Som redigerare, alltså den som ritar tidningssidorna, har jag de senaste veckorna levt i nära symbios med Cancerfondens grafiska manual och de texter och bilder som GA publicerar i Rosa bandet-serien. Även om ingen i min direkta närhet har drabbats av bröstcancer så har allt detta material fått mig att tänka på min sons mamma, på min lillasyster, på min egen mamma.
Listan bara fortsätter. De föräldralediga småbarnsmammorna i grabbens simgrupp, mina kvinnliga GA-kollegor.
De kan stå näst på tur. Allihop. Och det är en tanke jag inte riktigt står ut med.
Jag är naturligtvis medveten om att en hundralapp i en rosa bössa inte revolutionerar forskningen. Men man måste försöka och lägga de där kronorna - det räcker liksom inte att zappa fram Rosa bandet-galan på tv:n och förfasas över de skrämmande bilder och fakta som redovisas av programledaren.
Grabbar, vi måste fan vara rädda om brudarna och lätta på plånboken - nu!
PS. Den 21 oktober arrangerar vi en "rosa" after work på Hamnplan 5. På auktionen som kommer att hållas kan ni bland annat bjuda på ett Fredagsmys tillsammans med redaktionen för GA Fredag, det vill säga mig själv och Vilda Engström. Det är väl värt ett par tusenlappar, eller hur?