DU&JAG (GT) Grym Sara Sjöbergs samling går i vemodigt svart. Låda på låda med begravningsattiraljer och konfekt, minnen av människor som lämnat jordelivet.
Det är i sanning en udda samling saker hon har hemma i lägenheten i Visby, Sara. För det är Sara hon kallas till vardags.
Grym Sara är en länk till hembygden i lilla orten Våmhus 14 kilometer norr om Mora i Dalarna, ett gårdsnamn som gått i generationer innan det försvann ur familjen på 60-talet, men som hon nu återtagit för att alltid vistas i sin egen familjehistoria.
Våmhus vid Orsasjöns nordvästra strand, 1250 invånare, en kyrka, ett litet centrum, på andra sidan vattnet går det vid klart väder att se just Orsa.
Vi ska prata om begravningskonfekt och andra dödsattiraljer i den här intervjun, men först stannar vi kvar i Dalarna en stund.
För det är tydligt att Sara har den bygden djupt inom sig. Dalmålet är klingande och de flesta referenser härrör sig därifrån.
Grym Sara Sjöberg arbetar som förvaltningsassistent på Visby stift, en tjänst hon har hon sedan i våras. Men redan 2008 kom hon till Gotland första gången för att läsa föremålsantikvarieprogrammet på det som då var högskolan.
I Våmhus har kvinnorna historiskt varit driftiga och hårt arbetande, det var de som på 1800-talet reste runt i östra Europa när nöden här hemma var stor. De sålde sina smycken tillverkade av hår och drog in mer till försörjningen än männen som arbetade och slet med jorden och skogen.
Sara är själv hårkulla, liksom hennes mor och syster.
De forna resorna i österled har satt avtryck på dagens Våmhus-dräkt, vars sjal, rysstrasan, är ett minne från den tiden. Bomull med snirkligt mönster i gult mot rött är inkorporerat mot folkdräktens övriga röda, gula och svarta delar.
Bland sina dödskort och begravningsbrev ligger även delar av Saras hårhantverk, smycken tillverkade av människohår.
Läskigt, tycker vissa. För Sara är det ett material som alla andra:
– Vanligast är att människor donerar hår till oss hårkullor, det är inte många som kan hantverket längre, det dog nästan ut på 1950-talet.
Smyckestillverkningen är tålamodsprövande, håret flätas i olika mönster och formas sedan till det som önskas. Hon lägger på bordet fram örhängen, armband, halsband, alla obegripligt vackra flätningsarbeten.
Använder du själv dina smycken till vardags?
– Absolut. Speciellt om jag ska på en finare fest, då har jag kanske örhängen, ett armband och en ring. Det är fint, det är en annan människas historia som jag på det sättet kan föra vidare, även om det är en för mig okänd person.
Det var via hårarbetet Sara hamnade bland ”dödsgrejerna”, som hennes mamma med aningen skepsis kallar dem.
– Hon är inte helt bekväm med det här, ler Sara.
Smycken av hår var under 1800-talet vanligt i England och USA och hade starka kopplingar till sorgekulturen, så begravningsintresset knyter på så sätt an till hennes intresse för hårsmycken.
Hon hade dock aldrig hört talas om just begravningskarameller, inte förrän hon för sju år sedan fann fem stycken i en annons på sajten Tradera.
– Jag betalade 400 kronor, och sedan öppnade sig en helt ny värld.
Historien har alltid varit såväl levande som närvarande för Sara. Hon gillar antikviteter i största allmänhet, allmoge, ting där historien går att ta på, saker som är sparade av en anledning.
Men mer än fina allmogemöbler gillar hon, säger hon, bruksföremål som ofta av en slump finns kvar från en tid som gått.
– Det som inte har något värde för stunden, sådant som alla slänger...det berättar så oerhört mycket om den tid som varit.
Säger hon, reser sig och kommer tillbaka med en toarulle, ett paket kaffeersättning, en låda underkläder från 70-talet, aldrig använda.
– Vad är värt något idag? Vad är värt något om hundra år? Intressanta frågor att ställa sig. Vad skulle jag spara i en tidkapsel från min verklighet i dag? Jag vet inte, bruksföremål, antagligen, det som säger någon om vårt sammanhang.
Hon är en känslomänniska, säger hon. Guld och diamant har ekonomiskt värde, men en levande historia har ett värde som känns i hjärtat:
– Som den här, en mugg mormor köpte i Rättvik när hon var 13 som det står ”Visby” på. Jag fick den av henne nu när jag bor här. Ingenting värd i pengar, men ändå ovärderlig för mig.
Jag tänker på de känsloresor en vanlig plastpåse kan väcka, med tryck från ens barndom. Chokladaskar, tvålförpackningar, en tröja med reklamtryck och jag vet de som går igång på en tub raketost.
Det är kanske inte det ”trevligaste” man kan samla på, dessa begravningsattiraljer. Inte heller det mest färgsprakande. Icke desto mindre är det prylar som får historien att såväl vidgas som att smalna av och komma ända in i köket i hennes Visby-tvåa.
Alla dessa karameller, kort och brev är symboler för en tid som inte längre finns.
– Konfekten var vanlig från sista delen av 1800-talet fram till 1930, ungefär. Sedan försvann traditionen och i dag använder ingen begravningskarameller. Eller har du hört om någon?
Egentligen handlar det om vår relation till döden, den förr så närvarande, den i dag så undanskymda, menar hon.
Förr skulle hela samhället veta när någon hade sorg, i England kunde de närmaste gå i sorgedräkt i flera år.
– I dag vet vi knappt vad vi ska säga när någon dött. Vågar vi ens tilltala den som har sorg? Döden är så bortskuffad, långt ifrån hur det var bara i början av 1900-talet när människan låg lik hemma i salen.
Att intervjua Grym Sara Sjöberg är att tas med på en lektion i historia. Hon är en person som brinner och som genom sin fascination för döden därigenom också samlar på livet. För det här ÄR livet. Minnen av människorna som gått på jorden före oss, som gör att vi har vår tid nu. Just nu.
Hon bläddrar försiktigt bland sakerna. Människan som art har ett behov att göra skeenden begripliga, kanske var dessa karameller ett sätt, funderar hon.
Konfekt lindad i tunt svart eller violett silkespapper, med tillhörande strofer som ”Tänk på döden – och timmen slår”, som ”Att födas, lida och dö”, som ”Dina vänner vid din bår”.
Det är inga lyckopiller, direkt?
– Nej, skrattar hon. Det är rätt tungt. Men håll med om att det är fascinerande!
Kort minnande om konungadöd, begravningsbrev vilka bjuder in till en sista hädanfärd.
Det äldsta brevet i samlingen är daterat den 30 december 1802 då Herr Martin Hagbom i Stockholm underrättas om en anhörigs död. Sirlig blå handstil på ljusare blått papper, skrivet för nästan på dagen 214 år sedan.
Hisnande, naturligtvis. Vem var denne man? Hur reagerade han på detta dödsbud? Närvarande han sedan vid begravningsgudstjänsten? Åt han någon konfekt?
Vidare: En inbjudan till begravning av flera personer omkomna vid en eldsvåda i Stockholm i januari 1842.
Och tillkännagivelsen att Gud i sitt allvisa råd på julafton 1916 behagat hemförlova småskolelärarinnan Karin Maria Olsson i Grötlingbo. Vad hade hon gjort i sin dag? Hur lever hennes minne vidare?
Om kvällarna pysslar Sara med sina saker, funderar ibland på vad hon ska göra med samlingen.
Förvaringen är det kniviga. Karameller består oftast av sockerkristyr och förfars med tiden, brev bleknar under årens gång.
– Idealet vore ett glasskåp med utdragbara lådor, för jag vill ha det framme och vill att det ska synas. Saker nedpackade i kartonger har inget värde, då blir det gråsten.
Hon säger att hon funderar på att köpa en sorgklänning, hon har sett dem på nätet men de kostar en och annan krona för mycket.
Priserna trissas, har hon märkt. Allt fler har börjat samla inom udda områden. Föremål som tidigare gick att få hem för en hundring kan i dag kräva ytterligare en nolla.
– Och så är det det där med förvaringen, den är ingen mening att köpa en klänning och hänga in den i ett skåp! Ska jag ha en vill jag ha den framme.
Jag frågar om hon själv varit i dödens närhet och hon säger att hon inte har det. Tack och lov:
– De nära mig som gått bort har varit gamla. Det är nog svårare att förlika sig med när någon dör för tidigt eller på ett hemskt sätt. Jag har haft turen att slippa jobbiga upplevelser.
När din tid är inne, blir det karameller då?
– Nej, det tror jag nog inte, det ska inte vara en massa saker!
Litet och enkelt ska det vara, och platsen där hon vill ligga har hon klar för sig.
– På begravningspltasen i Ulvsjön tio mil norr om Våmhus, den är som tagen ur en saga från Dalarna med en liten röd klockstapel omgärdad av stigar och blåbärsris som innesluts av ett rött staket av trä. Ett passande avslut för mig. En liten sten med mitt namn, bara, det blir bra. Inget mer, inget stort.
Fast först, innan det händer, går vi ut i livet ännu en stund, både Grym Sara och jag.