Det började som en helt vanlig dag på jobbet, i juli förra året.
Gun Persson arbetar som sjuksköterska och skulle hjälpa en storvuxen kvinna i rullstol in på toaletten. Gun, som är relativt späd i sin storlek, kom i vägen för rullstolen som körde över hennes högra fot.
Bara värre och värre
- Jag fick sår på tre tår. Inget märkvärdigt, berättar Gun Persson, som har diabetes och därför är extra uppmärksam även på små sår eftersom det kan leda till besvär.
Hon fortsatte arbeta, åt antibiotika och tre gånger i veckan lades såren om.
- Men det blev värre och värre. Jag fick ont och jag haltade på jobbet, berättar hon.
- Det gjorde något så fruktansvärt ont! Jag skulle inte önska min värsta ovän den smärtan...
Gun Persson fick det allt svårare att få vardagen att rulla på som vanligt. På grund av smärtorna sov hon illa, eller inte alls, på nätterna.
Ben och senor i såren
- Till slut sa jag till en läkare att om inte ni gör något så gör jag något själv, för jag stod inte ut längre, säger hon.
Det skrevs ut ny antibiotika och morfintabletter, men då hon till en början fick i sig för höga doser blev hon såväl yr som förvirrad och trött. Det gick så långt att Gun vid flera tillfällen somnade stående - och därmed föll handlöst - innan hon fick ändrad medicindos.
Under hösten fick Gun Persson själv tjata sig till besök hos ortoped och infektionsläkare.
Då hade såren förvärrats ytterligare och hon levde trots medicinering i konstanta smärtor.
- En dag hade såren gått upp ytterligare och var både svarta och vita. Det som syntes i såren var ben och senor, och huden försvann runt om... Det såg inte så trevligt ut, berättar Gun Persson med avsmak.
- I och med att såren blev värre och värre så räknade jag faktiskt med amputation. Jag visste att det var det enda rätta, enda sättet att bli av med plågorna, berättar hon.
Träning med protes
I mitten av november blev hon inlagd för operation. Kort innan hade då läkarna meddelat hur mycket hon skulle behöva amputera.
- De visste inte om det skulle räcka att bara ta tårna. Så jag sa att kapa då under knäet direkt; jag vill inte behöva amputera mig en gång till senare.
I mitten av november lades Gun Persson in för operation.
- Redan när jag fick bedövningen var det som att komma till himmelriket - för första gången på länge var jag helt smärtfri, minns Gun Persson och ler, som efter trekvarts operation hade förlorat en stor del av höger ben.
Efter enträgen träning med protes, går hon nu närmast obehindrat. GT:s besök föregicks av en långpromenad längs havet.
Den här historien hade kunnat sluta här.
Om det inte hade varit för allt pappersarbete, alla formulär, anmälningar och kontakter med såväl Försäkringskassan som arbetsgivare.
- Själva amputationen var inte alls lika jobbig som allting nu efteråt, suckar Gun Persson uppgivet.
Hela familjens kamp
Trots att skadan inträffade på jobbet, på arbetstid, har Försäkringskassan hittills vägrat erkänna skadan som arbetsrelaterad.
- De skyller på min diabetes. Jag vet ännu inte om jag kommer att få någon ersättning - får jag inte det så går det åt skogen ekonomiskt, säger hon bekymrat.
Såväl maken Roland som dottern Emelie kämpar vid Guns sida. Båda är kritiska till hur de förvärrade såren har kunnat negligeras under så lång tid - och att efterföljande administrativa arbete drar ut på tiden.
- Det hade kunnat räcka med några tår; det hade inte behövt sluta här, säger Emelie och måttar med handen i knähöjd.
- Det känns inte som att de bryr sig. De har sett såren och lagt om dem tre gånger i veckan, och mamma har verkligen fått tjata för att få hjälp alls!
Gun Perssons högsta önskan är att börja arbeta igen.
- Att få jobba heltid igen skulle kännas riktigt bra, säger Gun Persson, som nu arbetstränar tre gånger i veckan - och som när ännu en dröm:
En resa till Indien.
Hopp om drömresan
- Vi hade bokat en resa nu i november, då vi skulle ha åkt till Indien där Emelie är född. Det grämer mig mest av allt att vi inte kunde genomföra den resan, jag sörjer verkligen.
Förhoppningsvis kommer drömresan att kunna genomföra vid senare tillfälle. Men innan dess fortsätter familjen Persson sin kamp mot myndigheterna.