Han åkte DKW med basen på taket

När jag ringde Ante Fröberg och föreslog den här intervjun sa jag nånting om att "vi kan väl kanske prata om vad jazzmusiken betytt för dig".
- Betytt, skrockade han. Det har inte betytt något särskilt, jag bara spelar!
Men så ses vi ändå, i den vita 60-talsvillan i Visby. Det är ledig måndag för 75-åringen, en av få lediga dagar.
För trots att musikläraren på Sudret gick i pension för tio år sedan är almanackan fulltecknad; massor av repetitioner, mängder av spelningar.
Jag ber honom räkna upp alla konstellationer:
- I morgon spelar jag med en dragspelstrio på Korpen. Eller är det i dag? Nej, i morgon, va? Jo, i morgon tror jag. Och sen Gotländska jazzlaget, Gösta Lyttkens kvartett, Visby Swing Quartet, Trio Compress, Skarphälls spelmän och Benkes hot trio...jo, det är väl dem.

Ante Fröberg är en av Gotlands legendariska musikanter. En musikant som "alltid" funnits och glatt åhörare ön runt med sin spelglädje.
Han är också pappa till musikern Tobias Fröberg, tillika en vän till mig.
- Pappa säger inte så mycket, det blir nog mest "ja" och "nej", förvarnar Tobias inför den här intervjun.

Så fel en son kan han. För berättelserna rinner ur Ante där vid kaffebordet. Glimten i ögat, skrattet alltid på lut.
"Jag kan aldrig hålla mig till ämnet, jag kommer att tänka på nåt och så driver jag bara i väg" som han säger när intervjun är över.
Men: anekdoter från ett långt liv på tiljorna. Namn som passerar, spelkamrater från förr och nu, vissa som gått ur tiden, andra ännu aktiva.

Underhöll som sexåring
Många som hållit ihop sedan tiden var yngre. Jag tänker på det musikaliska band som håller dem samman; alla gemensamma minnen, tryggheten i att ha känt varandra länge.
Berätta om musiken, vad lyssnade du på när du växte upp?
- Ja, du...man satt och lyssnade på "Barnens brevlåda" med Sven Jerring, minns jag. Pappa hade byggt en egen kristallmottagare. Och så var det något önskeprogram också, jag och min syster Ulla skrev in och önskade Calle Jularbo.
Hammars på Fårö i skiftet 30-40-tal. Pappa Erik spelade durspel och hade även ett femradigt dragspel med blank framsida, vilket så klart lockade den lille sonen.
Lille Ante, som redan vid fyra, fem års ålder började spela:
- Jag fick låna ett enradigt magdeburgerspel av Herbert Söderdahl, kommer jag ihåg. Det spelade jag på. Sen, när jag fyllde fem, sex år fick jag ett dragspel av mina föräldrar, ett rött Granesso...och sen började jag vara ute och spela.
Som sexåring?
- Ja...det var julfester i Missionshuset och lite allt möjligt, jag spelade dragspel och Ulla sjöng.
Fantastiskt. Berätta om din uppväxt på Fårö?
- Den var jättebra. Inget problem, inte som jag minns det. Men det var ju en annan tid då. Jag önskar att mina barnbarn fick växa upp så. Man hade skoj med kompisarna, gjorde hyss som man gör på landet.
Minns du vad du tänkte om framtiden?
- Att jag skulle bli radioreparatör. Sånt tyckte jag var kul.
Men så blev det inte.
- Nej.
Den tiden i livet, hur nära känns den i dag?
- Just nu är den väldigt nära, när vi sitter och pratar...men annars är det inte nåt jag tänker särskilt mycket på.

Sålde till Bergman
Senare i livet såldes Fröbergs föräldrahem på Fårö till Ingmar Bergman, som sedemera sålde huset vidare.
Antes pappa - som också verkade som författare och dessutom ritat flera hus på Fårö, bland annat stora huset vid Friggars - hjälpte till som snickare vid flera av Bergmans filmproduktioner.
För egen del hade Ante ingen större kontakt med den store regissören.

Han berättar, Ante, från sitt långa liv i toner. Om hur han som knappt 15-åring anställdes i musikkåren på KA 3 och spelade såväl trumma som trumpet, trombon och gummiklarinett!
Om hur han sen flyttade till Visby som 22-åring och spelade vidare i P18:s musikkår. Och så alla andra engagemang, i orkestrar som den på den svartvita bilden.
- Under KA 3-tiden spelade jag med Leon Liljekvist, det var Garda ena veckan, Stenkyrka nästa vecka, så höll det på. Och vet du hur vi tog oss dit?
Nej.
- Vi åkte taxi med Dahlström från Fårösund, han var svensk mästare i tyngdlyftning, kommer jag ihåg. Han körde oss fram och tillbaka.
Sedan började Ante spela dragspel med No Brothers. Det var Bengt Anderssons band, Andersson som sedan kom att heta Öslöf, än i dag frontfigur inom gotländsk jazz.
- Då åkte vi en DKW med väggar av träspån och lastade instrumenten på taket. Sen när vi spelat satt man där i natten och väntade när han skulle in till nån tjej, kallt som fan var det.
Alla dessa danskvällar, par spelades samman, par spelades i sär. Grabbar som slogs så nån for genom rutan, ja, jösses.

Ett liv i toner, ett liv i musiken. Men när vi ses för intervjun är det tyst i huset.
Han minns, Ante, en ensamvarg som under livet drömt om att segla ensam över Atlanten men aldrig ens varit nära ett försök.
Hustrun Margareta sitter i rummet intill och bläddrar i morgontidningen.
Ibland skickar Ante mina frågor vidare till henne; när var det vi gjorde det och det.
- Men måste kolla med facit, skrockar han.

"Det heter transpiration"
Ante och Maggan firar 50-årig bröllopsdag i sommar. De träffades första gången på dans i Tingstäde när Ante spelade med just No Brothers.
Sedan blev det "på riktigt" under en dans på Knippbyn något år senare.
50 år tillsammans...hur bär man sig åt?
- Men bär sig inte åt alls! Man bara lever. Och jag är inte sån att jag har haft lust och springa på krogen själv...vi tycker om att ta det lugnt båda två.
- Fast visst är vi oense om en del, bryter hustrun in. Jag tycker inte om samma musik som du, till exempel.
En gång, för många år sedan, har Ante bjudit mig och sonen Tobias på mat i familjens sommarstuga i Fröjel. Det blev korv och pommes frites, värmt i ugnen. Jodå, han minns och han skrattar när jag frågar:
När du lagar middag här hemma, vad blir det då?
- Jo, Maggan var borta förra veckan, jag stekte falukorv och...men annars är det nog hon som lagar maten. Det är därför jag är lite tjock, haha, hon lagar väldigt bra mat.
Men du klarar dig på egen hand?
- Koka potatis är väl ingen konst! Och ägg! Och Maggan brukar koka upp tevattnet åt mig, så är det bara att värma det sen.

Ante Fröberg har varit musiklärare åt bland andra ainbuskarna Josefin och Marie Nilsson och även åt Theresa Andersson, som nu bor och gör karriär i New Orleans.
I julas kopplade de upp sig med USA via skype och spelade julsånger tillsammans.
Ante har helt och fullt anammat den nya tekniken. Mejlar, sköter bankärenden, lyssnar på Spotify.

Jag frågar vad det är i musicerandet som fångat Ante så mycket, vad som fått honom att landa i tonerna och landa mjukt.
Men han säger som han sa redan i telefon:
- Jag bara spelar. Det är som folk som frågar "vad menar du med den och den låten?", vadå menar? Det heter transpiration, det är det enda som är, det är bara att spela...men så har jag en fallenhet för det också, har lätt att höra harmonier och transponera tonarter.

En omöjlig insikt
Men jag vet att du inte är helt förtjust i den moderna musiken.
- Rockmusik är väldigt bra marschmusik, den är bra att gå till. Men eftersom marschmusiken redan finns kan man ju lika gärna använda den, eller hur?
För jazz är din musik.
- Ja, jazz är ju det jag spelar, men jag lyssnar mest på klassiskt.
Om du var ung i dag, hur hade det varit, tror du?
- Ja, du...då hade jag gått igenom alla skolor, jag gick ju bara sju år. Men det är nog inget skoj att växa upp idag, det tror jag inte, inte när man ser hur det ser ut runt om oss.
Ante tycks vara en glad och fulltecknad pensionär. Nu, vid 75, är det ryggen som börjar säga ifrån.
Allt kånkande på kontrabasen, upp och ner för trappor, in i bilen, kampen att tråckla in den i det lilla fällbara ryggstödet i baksätet på Toyotan, har satt sina spår.
- Förra modellen på bilen var bättre, då satt stora ryggstödet till höger och så kunde man fälla framstolen, nu är det ett jädra trixande!
Förresten, Ante, till sist: kan du förstå att du faktiskt blivit 75?
- Nej.

Han åkte DKW med basen på taket

Ett svartvitt foto från 1963. Ante Fröberg där i mitten, i Lars-Åke Larssons orkester.En av alla orkestrar han spelat med genom åren.Det här är en intervju, nej, en resa, i toner.