Han är helikopterns ytbärgare
Somliga siffror fastnar för alltid i minnet.Patrik Nilsson kommer aldrig att glömma 01.05. Det var klockslaget då larmet om passagerarfärjan Estonia nådde besättningen på räddningshelikoptern i Visby.Några timmar senare hade den 19-årige ytbärgaren räddat 15 människor ur havet.
Nu stod Patrik yrvaken och i hård blåst på parkeringsplatsen utanför Kruttornet.
Han visste det inte då. Men den här morgonen den 28 september 1994 skulle han få svaret.
<span class='mr'>Höga vågor</span>
Han hade inte hunnit sova mer än i en timme. Medan Patrik väntade på att resten av besättningen skulle komma ut från deras gemensamma bostad i Almedalen såg han hur vågorna spolade långt upp på parkeringen.
De fyra kollegerna var alla äldre, erfarna yrkesmilitärer.
Jag visste inte vad Estonia var för båt så jag förstod inte omfattningen av vad som hänt. De andra var gamla rävar men i folkabussen på väg ut till basen märkte jag att de var lite mer stressade än vanligt, berättar Patrik Nilsson.
<span class='mr'>Knapphändig information</span>
Informationen om olyckan var mycket knapphändig. I början visste inte ens sjöräddningen var olyckan hade inträffat. Räddningshelikoptern i Visby fick vänta i nära en timme innan ordern kom att åka mot en plats söder om finska Utö.
Det tog ytterligare en timme att resa till haveriplatsen. Under tiden bytte Patrik om till torrdräkten och tog på sig simfenorna och hjälmen.
Man brukar ju säga att man förbereder sig mentalt. Men i det här fallet låter det bättre än vad det var. Det var för stort att ta in.
<span class='mr'>Kompakt mörker</span>
Under sina månader på helikoptern hade han varit med om att fälla vatten över skogsbränder och vinscha upp sjuka från fartyg.
Men inget gick att jämföra med det han nu skulle uppleva.
I vattnet fanns livbåtar, flottar, människor och mängder av tomma flytvästar som ramlat överbord när Estonia sjönk. Det kompakta mörkret gjorde det omöjligt att överblicka katastrofen, omöjligt att prioritera var nöden var som störst.
Medan han vinschades ner mot det iskalla vattnet såg han långt borta ljusen från ett par finlands-färjor som lagt om kursen och gått till haveriområdet.
<span class='mr'>Först på plats</span>
Vi var den första svenska helikoptern på plats. Jag kände mig liten inför min uppgift, jag var inte längre den tuffa 19-åring som jag trott att jag var, berättar Patrik.
Det var min uppgift att bedöma vilka som fortfarande var vid liv, och det är oerhört svårt att avgöra när människor är nedkylda och hjärtat slår svagt. Jag hade handskar på mig och det gick inte att känna pulsen igenom dem. Det gick inte att höra något annat än dånet från helikoptern och havet, det enda ljus som fanns kom från helikopterns strålkastare, berättar han.
Strax efter fyra på morgonen hade helikoptern lämnat sex överlevande på Finska Utö. Känslan av litenhet ersattes av ett svagt välbefinnande när de första nödställda var i trygghet.
Under den andra resan till haveriplatsen vinschade de upp ytterligare nio personer. Denna gång lämnades de av på Hangö i Finland där ett tillfälligt kriscentrum upprättats.
Tredje gången hittade de inte längre någon som fortfarande var vid liv.
Senare stod det klart att Partik och hans kolleger var den svenska helikopter som lyckats rädda flest människor.
<span class='mr'>Togs ur tjänst</span>
Efter 17 timmar landade de åter på basen i Visby. Där väntade en ny besättning och helikopter, Patriks besättning togs omedelbart ur tjänst. De mötte några journalisiter från Gotlands Tidningar. När Patrik tio år senare ser sin frånvarande blick i tidningsklippen konstaterar han att tankarna var någon annanstans.
Besättningen flögs därpå i ett herculesplan till flygbasen F17 i Kallinge, som visbybasen var underställd. Där skulle några av de svenska flygare som deltagit i räddningsaktionen träffas för att prata om vad de upplevt.
Jag minns det mest som ett tafatt försök till debriefing, säger Patrik, som senare varit mycket kritisk till hur försvaret tog hand om sin personal efter katastrofen.
<span class='mr'>Fick sömntabletter</span>
Vi var tre värnpliktiga ytbärgare från F17. Vi fick varsin sömntablett av vår läkare. Det var idiotiskt, jag tror vi hade haft mer nytta av att kunna vara vakna och prata med varandra, funderar han.
Besättningarna fick erbjudande om att delta i en samtalsgrupp. De värnpliktiga avböjde.
Vi valde hellre att prata med varandra. Men efter två månader muckade vi och då stod jag där ensam med min upplevelse.
För de anställda yrkesmilitärerna var det annorlunda, tror Patrik. De hade sin arbetsplats och sina kolleger att gå tillbaka till.
Försvarsmakten visade ingen extra omsorg för dem som hade den grymmaste uppgiften att bedöma vilka som levde och vilka som var döda också var de yngsta och med minst rutin av alla.
<span class='mr'>Jobbiga år</span>
Åren efter katastrofen har periodvis varit jobbiga.
Visst, det var toppen att ingen av vinschningarna misslyckades och att vi räddade så många. Min fysik räckte till och jag är alldeles säker på att vi gjorde allt vad vi kunde. Men jag vet ju inte om de jag lämnade kvar verkligen var döda. Det kommer jag heller aldrig att få reda på. Jag kommer aldrig att få svar på om mina prioriteringar var rätt.
Ett tag höll han kontakt med några av dem han hjälpte upp hur havet.
Det är inte som på film att räddaren och den räddade får band till varandra för livet, inte för mig i alla fall. Men självklart, det känns kul att få reda på att de fick ett fortsatt bra liv, säger han.
<span class='mr'>Körde lastbil</span>
Under några år körde han lastbil och studerade. Önskan att arbeta som ytbärgare fanns där ända sedan värnplikten, men arbetsmarknaden var synnerligen begränsad.
2002 sökte privata Norrlandsflyg ytbärgare eftersom de skulle ta över ansvaret för sjöräddningen på två orter i landet. Det finns sex civilanställda ytbärgare i Sverige. Patrik är stationerad på Gotland.
<span class='mr'>Minnen från katastrofnatten</span>
På den lilla basen vid Visby flygplats finns flera föremål som minner om katastrofnatten för tio år sedan. I en tjock pärm finns tackbreven och hälsningarna från överlevande och anhöriga samlade. I en stor klippbok finns artiklar som Patriks mamma samlat på sig under åren. I bokhyllan vilar en förtjänstmedalj som han tilldelades av landshövdingen i Blekinge.
På väggen i hangaret hänger en flytväst från en av de överlevande.
<span class='mr'>Behövde tid </span>
Patrik behövde tid på sig att bearbeta de tunga upplevelserna och de svåra besluten han tvingades att fatta, där ute på Östersjön.
Det dröjde innan upplevelserna övergick till en känsla av stolthet över det han faktiskt åstadkom.
Det dröjde innan han ville ha diplomen, tackbreven och flytvästen framme.
Det kändes nog för nära, jag behövde tid att lägga händelsen åt sidan. Men samtidigt är de här prylarna en del av mig, säger Patrik Nilsson.
Så jobbar vi med nyheter