Han är len som en barnrumpa.
Jag har sett och fotograferat Göran Persson pånära håll, men han är sig helt olik på valaffischerna på stan.
Messing är, ja, mässingsblanka de också men ser ändå ut som vanligt. Annat
är det med statsministern. Jag ger mig sjutton på att han är både retuscherad och "tvättad" i allehandas datorprogram innan bilden godkänts.
Å andra sidan kanske bilden av en 20 år yngre Persson stämmer bättre nu när han börjat på ny kula efter höftoperationen.
Själv börjar jag mer och mer uppskatta tidens tands modulering av våra ansikten.
Rynkor lite här och var är faktiskt riktigt vackra. Inget är så bildskönt som ett väderbitet ansikte.
Följdaktligen fotograferar jag gärna både gubbar och tanter. Jag har skrivit
det förr, och jag skriver det igen. Inget är som den gotländska tanten. Och
det bästa med tanten är baken. För ingen kan baka så goda bullar som hon. På
nära håll har jag smakprov på det. Humor och värme är ingredienser i tantens
recept, och glimten i ögat förstås.
Sedan jag började svamla ner mina tankar i spaltform har jag närapå anfallits av tanter.
En kom fram och nöp mig i kinden på stan med ett leende. Och en annan hoppade på mig på Öster och tackade för att hon fick ha
mig till frukost på lördagarna. Av sånt blir jag mest generad. Men glad.
Så frågade jag en om det verkligen kunde vara något intresse att läsa om blöjor, barn och annat självklart i livet? Jo, barnen var just det som var
bäst, svarade hon.
Grubblade över detta en stund och erinrade mig en norsk undersökning jag
läst på internet. Kanske säger detta en del om tilltron, men dock. Det visade sig enligt undersökningen att män med barn är oerhört attraktiva. För de har bevisat att de både kan och vill. Detta höjer pappans marknadsvärde
enormt. Och varför skulle det vara annorlunda här i Sverige. Gick ut i solen
på stan och njöt av blotta tanken. Spatserade genom gallerian på Öster. Alla
tittade, jag hejade till höger och vänster och livet lekte. Inre skönhet tror jag det heter. Eller som det står i displayen på bankomaten: "Leendet
du sänder ut kommer åter till dig".
Det är nog hemligheten med den gotländska tantens recept, tänker jag.
Men för all del, gubben kan om han vill, eller måste. Jag hörde en ryslig
historia ur verkliga livet. Sanningshalten är kanske i klass med norska
undersökningar på internet, men ändå. När dottern på fastlandet skulle föda
lämnade frun i huset ön för att bistå. Kvar i gårdens frysbox låg backar i prydliga rader. Måndag. Tisdag. Onsdag, och så vidare. Enkelt och bara för gubben att tina. Men nu drog förlossningen ut på tiden. En mycket pregnant
situation uppstod. Dagarna gick och blev till veckor. Man ska inte döma i förväg, varken landshövdingar eller gubbars matlagningskonster. För ännu tre
veckor efter att frun i huset lämnade ön var det liv i gubben hemma på gården. Och, hör och häpna, även i de hundratals krukorna med blommor.
Huruvida han fick fram den där mackapären med slang och sladd som brummar
inför fruns hemkomst förtäljer inte historien. Men hon lär vid hemkomsten ha
varit full av beundran och synnerligen nöjd.
Nu är det svångremspolitiken som gäller för den gotländska tanten, och gubben. Precis som de boende på alla öns servicehus läste jag i tidningen att kommunen ska spara 30 miljoner i år. Varannan sköterska ska bort. Oroade
gamlingar ringde oss i veckan och vi åkte ut för att höra vad de tycker. Jag måste säga att det gjorde ont långt in i själen på mig. Snälla farbröder och tanter satt på rad i sina rullstolar. De var bedrövade, dem kan det sparas
på i det tysta. Om varannan dagisfröken i stället hade försvunnit skulle det
blivit ramaskri. Men de gamla har ju inget sätt att protestera på. Vad hjälper det dem att hungerstrejka? Annat än att kommunen av det får lite bättre ekonomi och färre åldringar att vårda.
Nej, slå vakt om den gotländska tanten och farbrorn, de kan snart vara utrotningshotade.
Så jobbar vi med nyheter