Förra veckan träffade du Filips kompis Maja Sundberg här på 2sidor. De två ska tillsammans, i augusti, flytta till USA och Santa Barbara City College för tio månaders teaterutbildning.
Maja berättade då om sitt liv och sina drömmar, i dag möter du Filip Eskedahl och hans tankar kring den närmaste framtiden och livet i stort.
Intervjun görs i Majas lägenhet. Här hänger han ibland, förstår jag. De är klasskompisar och nära vänner, trots att de inte umgåtts privat särskilt länge, något år, bara.
För två månader sedan blev det klart att de kommit in på skolan i USA. Elever från hela världen och boende i villor utanför campus, ska de om dagarna studera och agera teater.
Vart än livet tar honom efter USA-året blir det en livslång erfarenhet, det har han klart för sig, Filip.
- Man växer som person av att plugga och bo i ett annat land, det är jag övertygad om, säger han.
Beskriv den dagen du landar på amerikansk mark.
Filip strålar, glöden i ögonen, skrattet som knappast går att dölja:
- Jag vet inte...det tar nog ett tag att fatta, att vänja sig vid folket och kulturen. Mamma var ett år som au pair i Kalifornien och hon har pushat mig inför det här, att jag ska ta chansen och att jag inte kommer att ångra mig.
En brytningstid
Men för att ta ner dig på jorden, Filip: när kommer du att längta hem?
- Haha, jag vet inte. Det är lite nervöst just nu, men det här är en grej som inte många andra gör. Fast lite skrämmande känns det...tänk om man lämnar landet nu, tänk om det blir så! Så tänker jag. Tänk om jag träffar nån tjej och blir kvar...man vet ingenting. Men det är häftigt, det också.
Filip tycks lite spänd under intervjun, inte konstigt. Det är första gången och ett helt uppslag ska det bli.
Men han slappnar av sen, berättar om innebandylaget, om medialektionerna på gymnasiet, om livet vid 19 och drömmarna, de framtida drömmarna.
Filips föräldrar separerade för fem år sedan. Mamma, som är flygvärdinna, bor numera i Malmö, pappa bor kvar på Gotland, Filip är inneboende hos en kompis och dennes far.
Han kommer och går mer eller mindre som han vill, har bil och körkort, lever sitt eget liv.
Han har vänner omkring sig som följt med sedan småskoletiden på Norrbacka.
Vänner som han ännu en tid ser så gott som dagligen, men som i juni, efter studenten, skingras och tar olika riktningar ut i resten av livet.
Han befinner sig i en brytningstid där tillvaron inom kort kommer att vara på ett annat sätt. Tryggheten, alla kompisar omkring sig, allt det där som kommer att vara förbi.
Men vi vänder tillbaka till Norrbacka och pojkåren där.
Berätta något minne från den tiden, när du var sju år?
- Jag gick på Norrbacka från ettan till sexan, där finns klasser som heter Svanen och Ejdern och sånt och vi spelade fotboll mot varandra varenda rast, det kommer jag ihåg. Sen spelade vi Krullis Cup och Kvartersligan tillsammans, båda klasserna. Det har hängt i sedan dess, sportintresset.
Händelselös stad
Det blev innebandy sen. Filip var målvakt i ett av Visby IBK:s ungdomslag, men så småningom rann satsningen ut i sanden.
- Det blev annat som tog över, mer plugg, krogen, alkohol, så jag lade av.
När du berättar om första klass, känns det länge sen?
- Väldigt längesen...jag ser ju på andra omkring mig hur de har förändrats.
Hur var du då, som liten kille? Minns du?
- Man var ganska säker som liten, man hade sin familj omkring sig...nu har jag bott själv rätt länge och har mer erfarenheter. Nu är gymnasiet snart slut och...ja, det känns väldigt längesen.
Anledningen till att jag bad dig berätta om första klass är att om du tänker lika långt fram i tiden, tolv år, så är du faktikst 31. Vilket känns mest avlägset?
Filip stannar upp, reflekterar över tidsresan, skrattar till:
- Då känns nog 31 längst bort! Jag vet ju vad jag har haft och varit med om, men inte vad som ska hända. Jag har så mycket erfarenheter kvar att göra.
Och jag som snart är 50, kanske äldre än dina föräldrar. Hur in i helvete långt bort är det!?
- Ja, du...det är väl som föräldrarna säger; det går så fort. Men jag vet inte, jag tänker nog mest framåt med ett leende.
Hur långt framåt går tankarna, inte till 31 väl?
- Till examen på college, inte längre än så. Sen får man se vad som händer.
En riktigt bra förfest är ett gäng tajta polare som träffas hemma hos någon, lyssnar på bra musik, för Filips del helst elektronisk, som Wolfgang Gartner eller Dead Mou5e.
- Det ska vara folk man tycker om, alla ska vara taggade för att gå ut och bara ha roligt!
Vi talar om hembygden, hemstaden. Den som säkert är trygg att återvända till fram i tiden och som möjligen alltid finns i hjärtat men som inte är etta på listan just nu.
För det finns ju så mycket annat, världen är så stor.
Vad har du tröttnat på i Visby?
- Alltså, Visby är ett fint kulturställe och jag uppskattar att jag fått växa upp här, men här händer inte mycket! Speciellt inte på vintern, då vill man bara i väg.
Riktig frihet
Vad är det du vill ska hända?
- Fler nattklubbar, mer att göra på fritiden, mer fart. Men det är ju fortfarande Gotland, jag kommer alltid att återvända till Gotland, särskilt på somrarna, man uppskattar det mer på sommaren.
Finns det något vemod i att lämna gymnasietiden, jag tänker med alla kompisar och så?
- Man ser ju nu att det har gått fort, men det ska bli skönt att lämna den tiden men svårt att lämna alla vänner. Men det är som jag säger, Gotland finns ju alltid här och man kommer nog alltid att återkomma.
Under sommaren hoppas Filip att åter få arbeta som terminalvärd på Visbyflyget, liksom han gjorde förra sommaren.Vara ansiktet utåt, hjälpa dem som behöver hjälp, prata med folk; knasiga, roliga, trevliga, idiotiska människor.
Där i går att ana Filips teaterintresse, viljan att agera, att stå på scen eller framför en kamera och snart mer om det, men: Vi talar om framtiden igen och om den bästa tid som är nu.
Vad är det bästa med att vara 19 år, Filip?
- Att det är riktig frihet, man gör vad man vill. Sedan kanske man får barn och ansvar, men nu...folk säger att mellan 18 och 23 är en peak i livet så det gäller att ta vara på den så bra man kan.
Om vi hoppar fram de där flummiga tolv åren igen, till 31. När du når dit, hur ser du då på den du är i dag, tror du?
- En oerfaren kille, men en som verkligen ville någon och drog mig fram till den jag är nu. Ungefär så, tror jag.
Filips favoritskådis är den brittiske aktören Simon Pegg, han tar gärna extra vitlökssås till kebabpizzan, när han lagar mat blir det ofta falukorv och ketchup och när jag ber honom nämna någon som är snygg säger han skådespelerskan Emma Watson, känd för rollen som Hermiene Granger i filmerna om Harry Potter.
Filip Eskedahl trivs framför kameran, det har han märkt, säger han, när han varit programledare i tv-produktioner som gjorts på gymnasiet.
Nu, i Santa Barbara, hoppas han lära sig ännu mer i konsten att agera. Förutsättningar finns och skolan har gott renommé och duktiga lärare.
Hur tänker du framåt, Filip. Du sa att du bara tänker till examen men om du ändå tar drömmen och planerna ett steg till?
- Jag vet inte...jag hoppas ju att det kan bli ett framtida yrke, att agera framför kameran.
Hur känns den tanken?
Han skrattar till, rättar till luggen:
- Overklig. Jo, overklig. Men det är fortfarande något jag verkligen vill göra. Jag hoppas, i alla fall.
"Så himla härligt"
Kompisen Maja är med vid intervjutillfället, det är ju i hennes lägenhet vi befinner oss.
Hon lägger små inpass då och då. Säger "usch" när han berättar om den extra vitlökssåsen till pizzan, säger "men vi, då?" när han berättar om grabbarna på förfesten.
Jag tänker att här är två människor som har livet framför sig för aldrig är den stora, vida och ännu outnyttjade framtiden mer påtaglig än när studentmössan ska slängas mot skyn.
För Filips del gör de det med jetmotorer och vingar, mot ett äventyr som kommer att lämna livslånga spår.
Och som han säger, när intervjun egentligen är slut:
- Jag vet egentligen inte nåt om vad det ska bli, men jag vet i alla fall att vi ska i väg och det känns så himla härligt.