Han återvände till Sandön efter 69 år

Jag var på Gotska Sandön med ett gäng skogshuggare år 1937, och sen dess har jag alltid önskat att få komma tillbaka till ön. Men först nu, efter 69 år, är jag här igen.
Gunnar Olsson, 87, från Ljusdal ler över hela ansiktet när han ser sig omkring vid Gamla gården på Sandön. Trots att det gått nästan 70 år sen sist känner han igen sig i den gamla skogshuggarbaracken.

Gotland2006-07-29 06:00
Gunnar Olsson var bara 18 år när han och ett gäng Ljusdalsbor blev erbjudna skogsarbete på Gotska Sandön. På den tiden var bara en del av ön nationalpark, och på övriga delar av ön avverkades skog under många år.
Tanken var väl att Gunnar skulle arbeta med skogshuggning, men han ansågs lite för ung och för klent byggd så han fick andra uppdrag, först att köra lastbil, sen att hjälpa kocken med matlagningen.
- Det var en släkting till mig, Oskar Torsell, som hade lastbilen, och han tyckte att jag skulle hjälpa honom. Så när hästarna dragit fram timret till vägen lastade vi det på bilen och tippade det i havet vid Hamnudden. Sen drog en motorbåt ut timret till skutan "Motto" som låg längre ut till havs, berättar Gunnar.
- Jo, jag minns att det fanns järnväg på ön, men den var inte i bruk då så vår Volvo-lastbil fick klara transporterna.

Mat och tvätt
Men mesta tiden fick Gunnar arbeta med matlagning.
- Gängets kock hette Enoksson, han var egentligen sjömanskock, och han ville ha hjälp av mig. Det hade jag inget emot. Vi lagade mat i en stor järnspis som stod mitt inne i den kombinerade mat- och sovsalen i den ena av de två barackerna vid Gamla gården. Vi fixade käk till två matlag med 16 skogshuggare i varje. Halv fem skulle de ha frukost, sen fick de matsäck med sig till lunch, och sen skulle de ha kvällsmat vid 17-tiden.
- Dessutom tvättade jag åt gubbarna och fick 25 öre för varje plagg. Ett bra tillskott till lönen som var tio kronor i veckan, minns Gunnar.

Inga busar
Fem dagar i veckan jobbade man, sen blev det fridag och man hade möjlighet att fara runt på ön och titta. Skogshuggarna var ganska tuffa av sig, minns Gunnar, men ändå gick det hyfsat fridfullt till utan bråk och slagsmål.
- Sprit var absolut förbjudet, liksom kortspel. Men det var ofta musik, med munspel och dragspel.
- Nej, vi umgicks inte fyrfolket där uppe i fyrbyn nån halvmil bort. Men jag minns så väl när två små tvillingpojkar stod i dörren till vår barack. Det var söner till fyrmästarn och kom nu med telefonbud om att en person hemifrån Ljusdal hade avlidit. Tage och Ture hette pojkarna och en av dem ligger nu begraven här på ön.

Albert bjöd på kaffe
En annan händelse Gunnar minns från den tiden är mötet med "en trevlig prick" som han fick skjutsa med lastbilen. Det visade sig vara Albert Engström, konstnären och författaren som bland annat skrev sin idag klassiska bok om Gotska Sandön.
- Jodå, han verkade trevlig och han bjöd på kaffe, minns Gunnar.
Drygt ett halvår tillbringade Gunnar på Sandön, från midsommar fram till jul.
Kocken Enoksson erbjöd honom att följa med till sjöss, men Gunnar tackade nej.
- Och jag sa nej också till att vara kock när jag sen fick göra lumpen på I 5 i Östersund.

Hörde sjörapporten
Att återvända till Sandön var länge Gunnars dröm.
- Jag brukar ligga hemma och höra på sjörapporten från Gotska Sandön. Men först nu blev drömmen uppfylld.
När Gunnar kom till Sandön häromdagen visades han runt av öns platschef Daag Pedersén och han fick se många platser han mindes från 1937: Bourgströms jaktstuga där Albert Engström brukade bo, de ryska kanonerna, Säludden och naturligtvis den av hembygdsföreningen återuppbyggda skogshuggarbaracken. Gunnar kunde berätta en hel del värdefulla detaljer om baracken, var man sov och åt, om häststallet och brunnen.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om