Man vet att man träffar en person som är van att intervjuas när det första som sker är att ett papper med rubriken "Om Tommy Wahlgren" sätt i ens hand.
Det är årtal, arbetsplatser, "första journalistiska stegen", "SVT-uppdrag mellan varven", diverse engagemang och styrelseuppdrag, från då till nu.
- Så slipper vi avhandla allt sådant, som han säger.
För så är det - Wahlgren är en person som levt hela sitt liv i offentligheten. Så vi börjar väl intervjun i den änden:
2006 listade jag i GT de 75 mest kända gotlänningarna, födda på ön eller verkande här. Du hamnade på sjätte plats. Är du nöjd med det?
- Nja, det var ju synd att det inte blev pallplats. Nej, skämt åsido...det är klart jag är nöjd, jag har aldrig lidit av att vara igenkänd. Det har jag varit sedan jag var liten och kan inte relatera till något annat. Jag började spela i dansband i bygdegårdarna när jag var 13 och då blir man bekant för folk. Med tiden har man väl blivit som en möbel i folks rum, kan jag tänka.
Tommy Wahlgren är journalisten som var med om att bygga upp lokalradion, som gjorde flera stora underhållnings- och diskussionsprogram i tv på 80-talet och som före pensionen var Svenska Spels ansikte utåt med bland annat 3000 keno-dragningar i rutan.
Och som också blivit ett slags varumärke för Gotland som plats.
Hur känd är du egentligen?
- På ön vet nog de flesta vem jag är, men även på fastlandet. Det är bara positiva kommentarer; "Tack för pengarna!" eller "Synd att ni lade ner det där julprogrammet i radio" (i 25 år sände han direkt kvällen före julafton tillsammans med Bertil Perrolf). Ibland pekar folk på mig: jag känner igen dig! "Jag jobbar på Bolaget" brukar jag säga.
Du har aldrig haft ont av kändisskapet, säger du. Vad gott har du haft?
- All positiv uppskattning. Alla roliga kommentarer man får.
Jag tror du njuter av att synas och höras!
- Jag skulle nog inte haft den karriär jag haft om jag inte tyckt om det, så kan jag säga. Njuta är kanske fel ord, men visst finns det en exhibitionist i mig.
Tommy Wahlgren är handlarsonen som växte upp i Lokrume i skarven 40-50-tal där föräldrarna drev affär. Varorna salufördes över disk, dagens snabbköp låg ännu i framtiden.
Tommy och yngre brodern Rolf fick hjälpa till när det plingade i dörrklockan; väga snus, skära korv, lära sig prata med folk.
- Redan där är det offentliga. Som handlarns son blev man känd i socknen.
Vi sitter i lägenheten i Visby innerstad; tegeltaken under oss i ett myller av röda toner, där borta rullar Östersjöns gnistrande folie ut sig denna solslösardag i mars.
Men Tommy tar mig med till Lokrume på den tiden. Till CUF-danserna i bygdegården, till den halvakustiska Höfner-gitarr han fick när han var tolv, till spelningarna med Wille Malmqvists dansorkester och sedemera showgruppen Knallhattarna.
Det var liv i socknen, kulörta lyktor och en egen liten inkomst så föräldrarna slapp bistå med veckopeng. Det var de glada för, att vara handlare på bygden var inte alltid så fett.
När vi är där, Tommy, i 10-15-årsåldern...vad drömde du om? Hur skulle livet bli?
- Jag kan aldrig minnas att jag ville bli lokförare eller nåt...det drogs åt det offentliga, en scen, en gitarr. När jag tog studenten frågade min lärare vad jag skulle bli i livet. "Det blir något med showbiz eller journalistik", svarade jag. Jag minns det så väl. Och så blev det.
Nej tack till världen
Vad finns det där i offentligheten?
Tommy tänker länge, ser ut över världsarvets tak, säger sedan med den röst han aldrig vårdat som han borde:
- Det är en bra fråga...det finns en lockelse i att bli sedd, tror jag. Det kan ha varit det. Men så gick jag ju inte och tänkte, jag hade nog högst normala tankar. Men i och med att jag började spela musik fick jag det där i mig tidigt.
Tommy och jag har träffats ofta genom åren och känner varandra ytligt. Trivsam, nära till skrattet, men också, tycks det, medveten om vem han faktiskt är och det är svårt att nå bakom det jag uppfattar som yrkesrollen.
Svaren landar mest i arbetslivet, kanske ställer jag fel frågor?
Men så har han slipats genom åren. Under Svenska Spel-tiden var han citerad i tidningar 500 gånger om året.
Den där lappen Tommy Wahlgren gav mig är fylld av uppdrag och engagemang, de har växlat och varit många mellan åren. Men en sak har varit densamma - Gotland.
Under åren på Sveriges Radio blev han tillfrågad om att bli utrikeskorre i "jag minns inte om det var London eller New York" men tackade nej på stört.
- Jag hade träffat Ingrid och vi gifte oss -69...på den tiden var det inte givet att ge sig av, man stack inte ett år till Australien, inte ens tågluffade...jag blev kvar, kan man säga. Jag såg inte att det fanns något som var bättre.
Att du inte blev korrespondent...fanns det en rädsla att ge sig av?
- Inte rädsla. Det var mest bekvämt att stanna kvar.
Är du bekväm?
- Lite. Bilden av mig är nog att det händer väldigt mycket och att jag är överallt, men i de stora besluten i livet har jag nog varit bekväm...det är väl bra som vi har det? Haha...och det har jag inte ångrat en sekund.
Tommy och hustrun Ingrid träffades på dans i Burs bygdegård 1965. Det kan ha varit Classes som spelade, de är inte helt säkra. Fyra år senare gifte de sig och fick så småningom fyra barn. Nu har de tio barnbarn och det "alla" sagt genom åren stämmer:
- Ens egna barnbarn är ett bättre folk än alla andra i världen!
En ojämförlig kick
Vi reser i tiden där vi sitter. Ingrid, en gång ett av affischnamnen i då riksbekanta När-revyn, är hemma, men håller sig undan. Pratar mycket om då, men när jag frågar om bästa tiden i livet svarar Tommy, utan uns av tvekan:
- Nu.
Varför?
- För att nu är det färdigt. Yrkesmässigt har jag varit med om två stora saker; radion och spelbranschen, parallellt med tv och allt annat kul jag fått göra. Nu är det klart. Jag kan inte kräva mer. Nu är en tid när jag bara gör det jag tycker är kul!
När du var mitt i allt...hur långt fram var "pensionär" då?
- Jag sa tidigt att jag skulle gå i pension vid 55. Nu blev det inte förrän 62, men jag var ändå förberedd. Det är ett råd jag kan ge, planera din pension. Annars kan det bli väldigt tomt när telefonen slutar ringa.
Finns det en saknad nu efteråt?
- Jo, det finns det. När Expressen slutade ringa på natten efter någon spelvinst. Tomhet efter det journalistiska, du vet, när det händer något stort, vi samlar redaktionen, du gör det och du gör det, vi sänder om en kvart. Du känner igen det där, det är en kick utan jämförelse.
Men rent krasst: du är närmare döden nu än när du var 20. Har reflekterar du kring det?
- Jag är fullständigt medveten om att jag, om det går riktigt bra, om jag blir 100 som jag tror, levt två tredjedelar av mitt liv. Men inte går jag och tänker på det! Jag är så pass nöjd med allt jag fått vara med om. Been there, done that, säger man och det finns inget jag ångrar, inte något enda.
Hur vill du bli ihågkommen?
- Ska vi ta nekrologen redan nu?! "Här vilar sig Tommy Wahlgren", är inte det bra på gravstenen? Nej, men...som en person som gjorde något bra för Gotland. Och som satte en guldkant på tillvaron för folk, genom det jag gjort på scen eller de miljoner "jag" delat ut.
Tommy, eller "Pappa Keno" som en del säger, har ringt åtskilliga människor och meddelat att de blivit mångmiljonärer. En gång fick han ett vykort från Maldiverna: "Tack för att vi slipper tänka på vad det kostar". Om han själv drog in 100 mille skulle han nog göra som de allra flesta, tror han.
- Se till att familjen blir ekonomiskt tryggad och sedan skänka en del pengar till välgörande ändamål.
Han säger att han alltid i livet varit medveten om vad och vem han representerar och agerat efter det.
Men vem är du där bakom, vem är den "riktige" Tommy?
- Jag är nog väldigt mycket rösten och flinten, haha. Jag läser mycket, vi har just varit på Kanarieöarna, jag och Ingrid, då läste jag en jävla massa böcker. Det är väl kanske en inåtvänd sida.
Var gör du av ditt tungsinne?
- Då går jag till min fru, vi har varit gifta så länge...men jag är inte så tungsint. (Ropar:) Ingrid, inte är jag särskilt tungsint?
Hustrun dyker upp, slår i mer kaffe, skrattar och säger "nej, inte som jag märkt de senaste 45 åren!"
Till sist, Tommy, du som är med överallt, som presentatör och moderator och allt vad det kan vara: blir du aldrig trött på dig själv?
- Egentligen inte. Inte så att jag sitter och tittar och lyssnar på sånt jag gjort, men nej. Jag hoppas inte någon tycker det blir för mycket, men det finns säkert de som tycker det också.
* * *
När jag får tillbaka texten efter genomläsning har även Ingrid läst den.
Hon håller med om att det kan vara svårt att nå bakom fasaden, och tillägger därför:
"Han går gärna och skrotar nere vid strandbodarna i När där vi tillbringar rätt mycket tid. Karvar i ene, sorterar repstumpar, går längs stranden och hittar grejer som kanske kommer till användning. Här hemma sorterar han sina böcker nere i källaren. Han gillar sånt."