Tore Hägbom, 51, sitter i köket i villan i Lärbro, kaffe och chokladmuffins är framdukade på bordet, och emellanåt hörs hundarnas skall ute på gården.
Med lågmäld röst och glansig blick berättar Tore om 30 års helvete.
Om paniken då han insåg vad som var på väg att hända och om chocken när det hade hänt. Om resterna av bilen, en bil han kände igen och visste vem den tillhörde. Om tystnaden efteråt, kollegornas undflyende blickar och samhällets förnekelse.
Om skammen han känner, om bördan som tynger, om ångesten han ännu bär med sig.
- Det är många gånger som jag suttit med bösspipan i munnen, berättar Tore Hägbom sakta och tar oss med till dagen som släckte hans livsgnista.
En Volvo i hög fart
Det var onsdag eftermiddag, 12 maj 1982. Tore Hägbom var 21 år gammal och hade arbetat som truckförare på Nordkalk i två år.
Trucken vägde 36 ton och däckens diameter var över en manshöjd. Full last innebar ytterligare 50 ton, och då krävdes en stoppsträcka på 200 meter.
Från höger inne på avspärrat område dök en röd och vit Volvo upp, i hög fart.
Tore gjorde allt han kunde för att undvika en katastrof. När han kände hur trucken skälvde till förstod han att han inte hade lyckats.
"Kände igen bilen"
I bilen fanns tre ungdomar, bara något år yngre än Tore själv. En av dem var Tores systers pojkväns bror. Alla tre omkom omedelbart.
- Jag kände igen bilen; jag förstod att det var han, säger Tore.
- Ända sedan dess har jag känt en enorm skuld, även om jag tidigt fick förklarat för mig att jag inte hade gjort något fel.
Tore blev sjukskriven i två veckor och hemskickad utan hjälp eller stöd, ingen som frågade hur man mådde.
- När jag kom tillbaka efter 14 dagar blev det helt tyst. Ingen ville säga någonting, och det var likadant överallt. Då ökade mina skuldkänslor ännu mer. När jag inte orkade med tystnaden blev jag i stället en spelevink; det var en slags överlevnadsstrategi, berättar Tore.
- Men ju mer åren gick, desto svårare blev det att hantera...
På den tiden existerade inte några former av krishantering, och att sjukskriva sig för psykiska problem gick inte. I stället blev det fler sjukskrivningar på grund av mer fysiska besvär.
Man försökte få Tore att köra truck igen, men det fungerade inte. Han omplacerades till andra arbetsuppgifter.
Företagsledningen tog aldrig tag i det som hade hänt. Inte företagshälsovården heller.
Allt lades ned
Han höll sig upprätt med hjälp av starka, ångestdämpande mediciner.
- Att gå till jobbet var hemskt, men jag försökte, minns Tore.
I dag är han heltids- och långtidssjukskriven sedan några år. Han medicinerar fortfarande. På frågan om han vill tillbaka till det jobb han hade, kommer svaret snabbt:
- Nej.
Det gjordes ett antal utredningar, men alla lades ned och ville kännas vid att hans besvär hade att göra med hans arbete.
- Man ville ju att de skulle lysa igenom en och se hur man mådde egentligen. Men det hände inte, suckar han.
Tungt att vara ensam
Ett antal gånger då han var ensam ute på rabbisjakt satte han gevärspipan till munnen. Ångrade sig i sista stund, åkte hem, låste in bössan i vapenskåpet och lade sig på soffan.
- Jag pratade aldrig med någon om hur jag mådde. Inte min fru, inte mina barn, inte någon.
Hans egen terapi är jakt och fiske, och att slöjda. I en bod på gården visar han sina alster, leksaker i trä. Pepparkaksgubbar som klättrar på snören, flygplansmodeller, tredimensionella pussel.
- Skaparintresset har jag alltid haft. Här inne går jag med mina tankar, säger han.
- När jag går på jakt med kompisarna i jaktlaget kan det kännas rätt bra ibland. Men det är jävligt tungt när jag är ute ensam.
30 år har gått; än i dag är det främst tre saker som i sinnet för honom direkt tillbaka till olyckan och till ångesten:
- En vit bil i hög fart från höger ger mig ett otroligt stresspåslag, eller om jag kör över en så här stor sten med bilen, säger han och knyter ena handen.
- Det var så det kändes, i den stora trucken...
Det tredje är doften av hydraulolja.
- Det är det värsta av allt. Det luktade alltid hydraulolja i hytten.
2004 bytte han läkare, gick på andra former av rehabilitering, träffade läkare inom psykiatrin. Ingenting hjälpte.
Rätt till sjukpenning
Först 2006, nästan 24 år efter olyckan, inleddes en juridisk process för att få hans besvär klassade som en arbetsskada, som posttraumatisk stress, så kallad PTSD.
Efter flertalet ytterligare motgångar i form av avslag och nekanden, kom i januari i år beskedet som Tore Hägbom för länge sedan gett upp hoppet om att få höra:
Kammarrätten slog fast att det är händelsen 12 maj 1982 som är orsaken till Tore Hägboms besvär. Därmed får han också rätt till sjukpenning, även retroaktivt.
- Pengarna gör varken från eller till; jag blir inte friskare för det... Men jag gör det här för andra. Om andra får hjälp av det här utfallet skulle det göra mig väldigt glad, resonerar Tore, som i och med den prejudicerande domen har fått viss upprättelse.
Allting är "efter"
Livet innan olyckan får han dock aldrig tillbaka.
Knappt ens minnet av det.
- Jag kommer ihåg väldigt lite från den tiden. Ibland, om någon pratar om något speciellt, kan jag minnas hur det var förr. Men annars lever jag mycket mer med allt det som varit efter olyckan, än med det som var innan, säger Tore Hägbom sakta.
Han stannar upp ett slag, blir tyst. Funderar över det förgångna.
- Vem var jag då? Jag minns inte... jag var väl rätt så normal, tror jag. Jag vet att jag gillade idrott.