Han gör rätt, den rörliga bildens mästare Bergman...
Det är knappast någon tillfällighet att Ingmar Bergman valt den till sinnebild och titel för sin senaste, och som han själv hävdar, sista långfilm.
Nu är också manuskriptet tillgängligt. Även det bär namnet Saraband. Att det publiceras först efter det att filmen haft TV-premiär är helt logiskt. Jag föreställer mig att Ingmar Bergman vill att läsaren skall ha Liv Ullmans, Erland Josephsons, Börje Ahlstedts och Julia Dufvenius gestalter och röster inpräglade, innan han/hon konfronteras med texten. Och att miljön skall vara exakt den han själv valt, en gammal sekelskiftesvilla i Orsa finnmark och en stram Dalakyrka. Dessutom omströmmas man under läsningen av den cello- och orgelmusik, som ger filmen dess ton, något som givetvis skulle varit uteslutet om boken föregått filmen.
<span class=MR>Slutpunkten</span>
Saraband är slutpunkt på Bergmans TV-serie Scener ur ett äktenskap från 1973. Den handlar alltså om akademikerparet Johan och Marianne. De spelades då som nu av Erland Josephson och Liv Ullman. Det är fascinerande att se de spår trettio år satt hos dem och samtidigt höra de starka ekona från förr. Johans son Henrik och dennes tonårsdotter Karin, spelade av Ahlstedt - Dufvenius, är de två återstående hörnstenarna i den nerviga kvadrat spelet handlar om och där förhållandet mellan dels älskande, dels föräldrar - barn är bärande element.
Han gör rätt, den rörliga bildens mästare Bergman, när han först kramar in oss i sitt kammarspel och tvingar oss se på relationer, dödslängtan och dödsskräck genom sin magiska filmlins, innan han släpper manuset inför våra ögon. Med tanke på den vitalitet både text och film besitter önskar jag intensivt att han omprövar sitt beslut att låta detta vara avslutningen på sitt livsverk.
Manuskriptet tillägnar Bergman sin sista livskamrat, Ingrid. Det är bland mycket annat ett rop av tacksamhet till dem som utan åthävor förmår "begå kärlekens gärningar".
Filmen följer mycket tätt manuskriptets repliker och anvisningar. Men där finns avvikelser, tillskott och uteslutningar. Några tror jag betingas av att skådespelarnas bräcklighet är större än Bergman insåg när han skrev. Så förklaras Johans frånvaro i en av scenerna i manuset med att han är på fisketur, i filmen med att hans hushållerska tagit honom till tanddoktor.
<span class=MR>Sammandrabbning</span>
Att Marianne får plocka lingon i den höstliga tid i vilken handlingen utspelas är betydligt mer logiskt än det hallonplockande manus talar om och när Bergman gör om två av dramats laddade scener visar det hur klart och djärvt hans filmiska instinkt leder honom.
Dels gäller det när Kajsa och Marianne hamnar i uppsluppet vindrickande mitt i tragiken och på så sätt tas igenom ett svårt replikskifte. Dels gäller det efterspelet till en våldsam sammandrabbning mellan den vingskjutne Henrik och Kajsa, som han efter hustruns död klänger sig fast vid. Det är genialiskt att frångå manuskriptets version, där de befinner sig upprätta och Henrik patetiskt ber Kajsa niga och önska inför nymånen och istället filma dem sida vid sida i dubbelsäng med bådas vånda och den insestuösa anspelningen naken.
<span class=MR>Läsa, smälta och läsa om</span>
Men varför ge ut boken Saraband, när redan filmen finns där, kan man fråga. Jo, därför att på sidorna bjuds man rakt in i det bergmanska replikskiftet, dess enkelhet och komplexitet och dess obekymrade förhållningssätt till ordval och formlära, som när det talas om min facit, istället för mitt. Det är därför det är bra att ha personernas röster och tonfall ekande i minnet när man läser.
Jag kan faktiskt inte föreställa mig hur det skulle ha känts att ha läst texten före filmen. Men gläder mig åt boken gör jag. Läsa, smälta och läsa om, det går det åt, när Bergman vidrör det oerhörda: livshelvetet och döden, missade och förvaltade möjligheter och kärleken, som alla sträcker sig efter men så ytterst få förstår sig på att utöva.
Så jobbar vi med nyheter