Han har pappas njure

Det hela är också en berättelse om en oändlig rad sjukhusbesök och om ett par föräldrar som aldrig gav upp kampen för sin son. De orkade och de lyckades. Den lyckade njurtransplantationen är nu ett gott exempel som det berättas om på många håll i läkarkretsar.
 Tidigt upptäckt
KG Andersson från Småland - ja han heter egentligen Mikael men fick ta nytt namn i skolan på grund av förväxlingsrisken - och Kathe Johansson från Gotland fann varandra för drygt tre år sedan.
Det var på fastlandet men de flyttade ganska snart till Gotland. Kathes föräldrar, Stefan och Anja Johansson driver Stall Dalhem och det var dit de flyttade.
Kathe var med barn och redan det första ultraljudet visade att inte allt var som det skulle med det väntade barnet.
Prognosen var att det var ett brott på fostrets urinrör och det var något som skulle kunna fixas ganska lätt efter födelsen. Detta visade sig vara fel. Det var något mycket allvarligare. När sonen fötts med hjälp av kejsarsnitt tre veckor för tidigt den 29 maj år 2000 i Linköping kom ganska snart det chockartade beskedet.
Pojken hade inga fungerande njurar. Det fanns inte så mycket man kunde göra för att rädda honom.
Det fanns två alternativ fick föräldrarna veta. Det ena var att hålla liv i honom med hjälp av respirator och dialys tills han kom upp i tonåren. Sedan skulle det vara slut.
Det andra alternativet var att inte göra något annat än att ordna med ett nöddop och sedan låta det värsta ske. Det var en dödsdom.
Huddinge-läkare ingrep
Föräldrarna skulle få lämna honom på sjukhuset.
Vi sa nej till nöddopet, berättar KG. Vi ville ha honom hemma, vi ville ha honom i våra armar när det skulle ske...
Simon fördes med ambulanshelikopter till Visby lasarett där han skulle mellanlanda i väntan på det oundvikliga. Men det oundvikliga hände inte.
På lasarettet fanns vid tillfället en läkare från Huddinge sjukhus, som egentligen inte hade med Simon att göra. Men han intresserade sig för fallet, han tog prover, han faxade provresultaten till en professor på Huddinge, som sedan tog kontakt med Astrid Lindgrens barnsjukhus.
KG och Kathe hade Simon hemma när det plötsligt kom ett samtal från Visby lasarett. Samtalet var en order till familjen att packa för en resa på obestämd tid till Astrid Lindgrensjukhuset.
Första operationen
Där opererades lille Simon för första gången. Vad som sedan hänt i den lille pojkens liv är en lång räcka av operationer, provtagningar, sjukhusvistelser, medicinering.
Han har haft kateter inopererade, han har haft dialys i hemmet, han har medicinerats med sex olika mediciner och ibland fler var tredje timme.
Han har gått igenom det mesta liksom föräldrarna.
De har samlat pärmvis med dokumentation om Simons behandling. De har själva lärt sig väldigt mycket om sjukvård och de har lärt sig att klara mycket av Simons vård själva. De har firat födelsedagar på sjukhus, liksom en jul.
Det behöver knappast säga att det har varit ett liv som varit tärande på både kropp och själ.
Det märkliga med Simon har varit att han hela tiden haft ett beteende som går tvärtemot hur en njursjuk väntas bete sig, säger KG.
KG lämplig donator
Det var när det inte längre fungerade med dialysen som gavs i hemmet som man på allvar började tala om en transplantation. Det första alternativet var att undersöka om KG var lämplig som donator.
Efter många undersökningar kunde man konstatera att förutsättningarna för att flytta över en njure från KG till Simon var bästa tänkbara.
Läkarna förklarade att det skulle gå bra. Och KG hade inga tvivel.
Skit samma om jag skulle få ont. Simon hade lidit tillräckligt, resonerade han.
Skulle inte KG ha befunnits lämplig som donator fanns det många i den närmaste omgivningen som var beredda att bli donatorer.
Den 5 mars 2002 var dagen för transplantationen. Det var ett stort ingrepp på KG som lämnade ifrån sig sin högra njure. Det var ett något mindre ingrepp för Simon att ta emot denna njure även om det förstås inte är helt lätt för en tiomånaders pojke att ge plats åt en njure från en fullvuxen person.
Naturligtvis följde en konvalescenstid för båda.
De fick inte träffas på ungefär en veckas tid efter transplantationen. Simon hade svåra smärtor och KG hade svårt för att förflytta sig.
Simon hade gråtit mycket men när KG äntligen fick träffa honom för första gången fick han ett leende, som var lätt att tolka för pappan.
Tack för njuren, pappa.
Ett mirakel varje dag
Undan för undan har far och son återhämtat sig.
Första tiden var det många restriktioner som gällde för Simon, som ju fått sitt immunförsvar kraftigt nedsatt.
Men nu har restriktionerna lättat i takt med att han klarat tremånaderskontrollen och sexmånaderskontrollen.
Simon måste dock nu liksom i hela sitt liv ta medicin som eliminerar kroppens önskan att stöta bort det nya organet.
Nu har det gått ett drygt år sedan operationen.
Nu är Simon som vilket barn som helst, konstatera KG. Och vi är som vilken familj som helst.
Det ligger stor lycka i det konstaterandet.
Men efter allt som de tre har gått igenom är varje ny dag ett mirakel tycker KG. Han har en tanke som dyker upp i huvudet varje dag:
Där går Simon med min njure.