Väskinde i april, värmande sol över Southfork ranch den här morgonen. Mot norr och öster åkrarna och där borta Skäggs gård, åt väster går det att se planen när de går in för landning.
Det är en morgon på en plats mitt emellan.
- Det är landet, men ändå nära in till stan, som Tobias säger när han häller svart kaffe i vita koppar.
Det ska bli en intervju om livet och kärleken, om att inte räcka till.
Och ska jag berätta om den där fortkörningsboten, vilken det visade sig att han inte mindes.
Men det kommer vi till.
Först Southfork ranch, där JR, Sue Ellen, Bobby och Pam levde sina 80-talsliv i tv-serien "Dallas". För (nästan) så ser det ut, huset där Tobias och hans familj - sambon Veronica och barnen Elvira och Elvin - bor. Fast i mindre skala, förstås.
Står för sitt yrke
Stommen visar sig vara byggd 1907 av Willy Wöhler, Karlsökungen, kallad. Han använde det som sommarviste, men då utan nutida sido- och bakbyggen.
- Vi flyttade hit för fyra år sedan.Vi bodde i stan och så föll vi för det här...stor tomt, nära stan, nära till skolan...det var ungefär samtidigt som vi fick veta att vi skulle få vårt första barn. Det kändes som rätt tillfälle i livet.
Soutfork, förresten. Det var också det första Tobias pappa Anders sade när han fick se huset; "Det ser ju ut som i Dallas!".
Tobias Engström har arbetat vid polisen i Visby i åtta år. Han var under värnplikten inne på att gå vidare inom det militära, men hamnade istället i värnpliktsrådet på central nivå, vars uppgift är att påverka villkoren för dem som gör lumpen.
Det blev möten med såväl ÖB som politiker på departementen och med vetskapen med sig ut i livet att det faktiskt går att åstadkomma förändring.
Han hade sedan kommit så långt ifrån den militära verksamheten att han istället valde att söka till Polishögskolan. Och kom in.
När jag ringde Tobias för att fråga en personlig intervju var jag beredd på ett vänligt men bestämt "nej, tack".
Inte för att kanske inte skulle vilja utan för att han är just polis.
- Det är ju var och ens beslut, säger Tobias. Men det finns folk man stöter på som kan ta till just sånt; "jag vet var din familj finns". Men samtidigt är man en offentlig person, man får ta med i beräkningen att folk vet vem jag är och vad jag heter.
"Man får lov att stå för sitt yrkesval", som du sa när vi talade i telefon.
- Ja, lite så är det. Och i ärlighetens namn kollade jag upp vad det är för intervjuer du gör och rådgjorde lite här hemma innan jag tackade "ja".
Finns det fog för den rädslan, att familjen ska råka illa ut?
- Jag har aldrig varit utsatt, men det finns kolleger som varit och det är aldrig kul. Samtidigt får man ha i åtanke att många man ingriper mot kanske är drogpåverkade, vilket förstås inte försvarar vad de säger. Man kan få höra ganska mycket i polisutövningen, men dras familjen in...då går det över en viss gräns.
"Drogpåverkade", säger du. Du får se en del av det som brukar kallas "samhällets skuggsida".
Tobias skrattar mycket under intervjun, har nära till skrattet. Är öppen, pratsam. Men här blir han allvarlig, tystnar, lutar sig framåt i soffan.
Historier som berör
- De som vi kallar A-lagare...det man slås av är att de flesta är som vi, som du och jag. De har haft en familj, ett jobb men sen har något gått snett och de har hamnat där de är i dag. Det är så lite som behövs och det kan gå så fort när det börjar rasa.
Har du reflekterat över det, hur skört det är, det vi har?
- Ja...många av samtalen med de här personerna har berört mig mycket. Det är viktigt att se dem som individer, inte som problem. Jag har försökt ta mig tid och prata med dem, sätta mig in i deras historia, och att de sen ser att det är Tobias som kommer och inte bara en polis.
Det jag har slagits av är att poliser och "A-lagare" ofta verkar vara som kompisar.
- Jo, på sätt och vis. Medmänsklighet är viktigt. Då är det också lättare de gånger man måste göra ett ingripande, att vi har en slags respekt för varandra.
Tobias håller på Djurgården i hockey, gillar Roxettes musik ("Skulle verkligen vilja se dem någon gång"), tar oftast hamburgare med pommes i ett gatukök, drack knappast kaffe innan han blev polis och tycker att "Beck" är den bästa polisserien i tv.
Tobias Engström är morgontidig. Går gärna upp vid fem, packar termos i ryggsäcken och tar båten ut när solen går upp, sitter där och kastar i vattnen utanför Halls huk.
Där finns ett hus som man tagit över av morfar, en plats där hjärnan får vila och hjärtat fylls av lust.
Det var här i trakterna han växte upp, på den gård i Hangvar som mor och far tog över när Tobias var fem. De flyttade dit ifrån stan och ladugårsjobb blev till vardag.
- Alltid hjälpa till efter skolan, jag och syrran, mjölka, mocka, såna saker. Det var inte alltid roligt då, men nu kan jag känna tacksamhet över att ha vuxit upp där och att ha det livet i mig.
Var det en bra tid?
- Mycket bra. Jag lärde mig nog tidigt att ta ansvar och att inte vara rädd för att jobba...det behövs nu, haha. Med hus och trädgård finns det alltid saker som måste göras.
Ord som inte finns
Gården i Hangvar har växt, kanske 100 mjölkkor nu. Det krävdes för att få lönsamhet och Tobias försöker fortfarande stötta så mycket som möjligt, men fokus har flyttas, det är ju så.
Han har egen familj nu, egna barn sombehöver kärlek, tid och kraft.
- Men fiskar gör jag gärna, det ger mig ro. Jag längtar efter att ta med mig dottern ut, men det tar väl några år till.
När ni var små, du och syrran. Vem ville du vara när ni spelade "Tjuv och polis"?
- Ja, du...det var nog roligare att vara tjuv, faktiskt. Som polis låg man alltid lite efter, var det inte så? Fast så är det inte i verkligheten, då kommer vi alltid i fatt. Men i spelet var det roligare att sno pengar.
Vi pratar barn och vad de gör med oss. Tobias säger att han ramlade tillbaka till sitt barn-jag när han blev pappa. Fick kontakt med den han var en gång och ännu är djupt inuti.
Han berättar om glädjen, om det underbara i att ha en familj, om en liten tjej rusar ut på trappan och ropar "pappa!". Nu finns en liten kille i huset också, bara drygt två månader.
Hur tänkte du att det skulle bli att få barn?
- Det gick ju inte att föreställa sig. Kunde du tänka dig hur det skulle bli? Det går inte att beskriva, så enkelt är det. Det går inte, de orden finns inte.
Det var i september i fjol. Jag reflekterade inte över 30-skyltarna utanför skolan utan höll, visade det sig, 47.
Och när jag vinkats in stod Tobias Engström utanför mitt Audi-fönster, frågade efter körkortet som jag visade glatt; "Varsågod, nytt och blankt!".
Det är i själva verket för denna händelse jag bett om intervjun. För att peta i mina sår. För att se vad han egentligen är för en person, den där polisen.
Av detta minns han dock inget, visar det sig, när jag plötsligt, efter att ha frågat hur folk vanligen reagerar ("onödiga pengar") och om det är jobbigt att bötfälla någon man känner ("Det var värre i början"), säger:
Du har givit mig böter en gång.
- Öhh...jaha? Det minns jag inte.
I september i fjol. Vad skulle du gjort för 2 800?
- Jaså, jaha...ätit en middag med frugan, kanske...eller två.
Stoppad och fick blåsa
Först ett inbetalningskort och sedan önskade mig en trevlig dag.
- Haha, jo, vi försöker att vara korrekta och trevliga och inte strö salt i såren. Men det är onödiga pengar, så är det så klart, det säger de flesta.
Jag var på väg till affären den dagen och fann mig själv där sen bara leta efter extrapriser.
- Nej, hu, vad hemsk du får mig att känna mig nu!
Har du själv stoppats i poliskontroll så du vet hur det är?
- Ja, faktiskt, på väg till jobbet, vid soptippen. En kollega vinkade in mig, frågade efter körkort och bad mig blåsa i alkometern. Jag blev rätt nervös även om jag var medveten om att jag inte gjort några fel.
Jag anar att han faktiskt, just här där vi sitter, tycker ämnet är lite genant. Har skruvar på sig, ler besvärat. Inte minsta skugga över Engström, dock. Skuggan över mig själv som inte observerade 30-skylten.
Vid ett tillfälle, det är tre år sedan nu, skulle Tobias stoppa en bil de spanat efter en tid och när han gick ut i gatan trampade personen gasen i botten.
Tobias klarade sig med en hårsmån från att bli överkörd, tack vare att han sköt ifrån med händerna mot huven och kastade sig åt sidan.
Det gav en tankeställare och en reflektion; hur mycket är jobbet egentligen värt.
- Det är värt väldigt mycket men inte allt. Familjen är först...även om jag arbetar väldigt mycket. Jag är dålig på att säga nej till saker men har blivit bättre, jag jobbar med det. Att prioritera.